13.12.11

Att inte-veta.


Jag snubblar på gatstenarna idag. Ser mig inte för. Står som en staty vid rödljuset och inväntar sekunderna till gröna gubben lyser mig i ögonen.

Jag snubblar på gatstenarna idag. Går förbi skyltfönster efter skyltfönster och ser ingen i ögonen. Har ett mål. Låter mina fötter leda vägen framåt och jag ler inte.

Jag snubblar på gatstenarna idag. För att jag har ett brustet hjärta. För att min värld fallit ihop, gått sönder, taket har rasat in och jag kan inte andas.

Jag kan inte andas och jag snubblar över varenda jävla sten och jag har tusen liter gråt inuti mig som vägrar komma ut. Jag har ett brustet hjärta för att den som hållit ihop det är borta. 

Jag går sönder och jag tänker att nu ska jag för alltid vara ensam, för det slår allting annat just nu. Ingen kan komma åt en om man är ensam. Ingen inget alls.

Jag snubblar på gatstenarna idag. För att jag är en liten jävla obetydlig människa som går med ett söndrigt hjärta och ingen ser och ingen ska se det för ingen får se det för det är mitt hjärta och den enda som ska se det är du, för det är du som gjort det så, och därför är du den enda som kan pussla ihop mig igen. Fixa mig. 

8.12.11

Visst?


Kyss mig.
Du får tårar att rinna. En dynamik.
Åh bara låt det komma av sig självt.

En sorg är förbi, nu finns bara lycka.
En kvävande ångest, vackert flätad runt hjärtat
konstant påminnande om hur känslor kan ta över liv.

Jag lämnar ut mig fullständigt, låter mig omfamnas
av din värme.
Dina vackra händer. Guldhåret som lockar sig
på outforskade platser.

Ditt hjärta som slår så hårt, genom dina lager av kläder
in genom mina kläder
under min hud
Dina slag blandas med mina. Det bildas rytmer.
En melodi.


Jag förlorar fullkomligt kontroll av allting som andas vettighet.
Låter mina impulser leda min krokiga väg.

Blundar
och låter mig färdas bort



Bortom ljuset, bortom verklighet.
Låter mig andas in en fantasi

Som gör mig odödlig,
levande,
älskandes.




26.11.11

Självklarheter


Det var ett enkelt, självklart faktum. Hon älskade honom. Han älskade henne. Det var bara så det var.
De var oemotståndliga. Alla såg det och alla sa det, för jämnan.
Då är det klart att man bygger upp någon slags förväntning på att saker aldrig kommer att ta slut.
Att det man är nu, kommer vara för alltid. Man kommer aldrig splittras i miljoner små bitar, man kommer inte gråta sig till sömns varje natt i vad som känns som evigheter, man kommer inte behöva hitta någon ny att älska.


Och verkligheten.

Hon grät. Snyftade sig igenom månad efter månad. Hon sov nästan ingenting, levde i en slags fantasi om att allting kommer att bli bra, när som helst igen. Allt skulle bli som vanligt igen. Han skulle omfamna henne om kvällarna, bli sur på henne när hon aldrig slutade envisas om att hon hade rätt, han skulle väcka henne med frukost på sängen på hennes födelsedag och han kommer att alltid hålla hennes hjärta, och hon hans.

De förlorade varandra på det mest vidrigaste sätt det finns.
En av dem tappade kärleken, den andra revs i bitar.


25.11.11

#4


Till: frank.j@gmail.com
Kopia: 
Ämne: Re:Re:Re: för fin

Åh gud jag klarar inte av att vara kvar här. Inte när du går på samma kullerstenar som jag och när jag ser dig sitta vid kajen. Jag klarar inte av att se dig lysa i solen så nära mig.

Det är löjligt att det är mitt i natten och jag inte kan sova för att du är här igen. 
Det är löjligt att du kan få mig att bli snurrig, illamående, glad och livrädd.
Det är löjligt att jag inte kan prata med dig utan att vilja dö inombords.

Jag vet att du vill träffa mig. Jag vet att du vill ge mig något. Men jag kan inte. Jag kan inte för att ärligt talat kommer jag vilja springa in i din famn, aldrig flytta mig därifrån, andas dig för alltid. Alltid. 

Fan. Jag måste försvinna härifrån. Bort från dig. Från alla känslor.

21.11.11

#3

Till: frank.j@gmail.com
Kopia:
Ämne: Re:Re: för fin


Jag tittar på bilder på dig och ser din potential. Ser lysten i dina ögon.
Du borde ta något mot den där infektionen, för jag kommer förstöra dig.

Ibland känner jag din doft, som om du vore här, precis bredvid mig. 
Och det gör så förbannat jävla ont. Du förstår inte, eller så kanske du gör precis det.

När du åkte gick jag sönder. Jag trodde inte att jag skulle det, men fan, det gjorde jag. Hur jävla idiotiskt det än är, så grät jag mig igenom dagarna. Önskade dig tillbaka igen. Ville inget i hela världen än att du skulle hålla om mig på natten och viska små hemligheter i mina öron, som ingen annan vet om. 

Och om två dagar är du här igen. Som om tiden flugit förbi och du aldrig varit borta.
Kanske var det det bästa att du åkte. Så att min hjärna kunde börja fungera igen. Så att jag kunde förstå hur fel vi var för varandra. Det hade jag aldrig kunnat se annars. Vi är inte rätt för varandra. Det står inte i stjärnorna att vi ska vara. 

Mitt hjärta slår fortfarande lika förbannat hårt när jag ser ditt namn.Jag har fortfarande fjärilar i magen av att bara tänka på dig. Men det är fel. Fel.

Jag kommer inte kunna träffa dig. Det kommer inte gå.

20.11.11

#2



Till: olivia.reveur@yahoo.ca
Kopia:
Ämne: Re: För fin

Varför kan du inte förstå mig?
Det är vacker hur du höjer mig till skyarna, men det är inte så livet funkar.

Mitt hjärta slår så hårt för dig, just på grund av allt du skriver. För att du är så intressant och älskvärd bara av dina enkla nöjen.

För att jag vill hålla dina händer när du gråter över något du sett eller läst. Jag vill andas din doft på morgonen. Jag längtar efter det och jag skäms inte över det.
Jag ger blanka fan i hur olika vi är, för det är det som gör det vi har så himla vackert. Jag vill inte ha en dubblett med bröst. Jag vill bara, hela tiden, varje dag, ha dig. Bara dig. Du har infekterat min hjärna med din röst, med din blick. Jag längtar tillbaka till dina röda mjuka läppar och jag är glad för det. Jag bryr mig inte vilka möjligheter jag har i framtiden, för jag lever nu. Och nu finns du. Just nu.

Jag vill inte ha det på något annat vis, det här är precis så jag vill att det ska vara, även om hela min kropp värker efter dig.

Jag kommer hem om fem dagar, men det vet du nog redan. Jag har en sak till dig.

14.11.11

#1

Till: frank.j@gmail.com
Kopia:
Ämne: För fin

Jag förstår att du inte förstår det här. Det är inte så konstigt.
Jag förstår att du blir sur på mig. Och egentligen förväntar jag mig inget annat.
Du behöver inte förstå, bara acceptera.

Du är för fin för mig. Därför:
När du ler, ler världen tillbaka. Du är den där fotbollsstjärnan från en halvseriös high school-film som hyllas under läktarens ljus, sittandes på axlarna av människorna som avgudar dig.
Och så ler du, med det där skinande vackra leendet, med de vackra raka vita tänderna och dina perfekt formade läppar. Och alla älskar dig.

Du har haft en sådan där barnen-i-bullerbyn-uppväxt (jag klandrar inte dig för det, snarare tvärtom), så du är alldeles för naiv nu. Du kan inte se världen med klaröppna ögon, för när det blir lite lite för jobbigt, stänger du dem. Du kan liksom inte förstå. Vill inte det. Kanske är det bra? Jag vet inte.

Alltså du förstår inte, jag stör mig så mycket på det.
Du har det så bra. Involvera inte dig med mig!
Jag kommer bara ligga som en mörk skugga över dina känslor och det kommer göra ont.
Jag kommer bara skada dig. Jag är salten i dina sår och jag kan inte älska som du gör.
Varför undrar du? Jo, jag ska berätta varför.

För att jag är en bräcklig, naiv, sårbar och skev människa. För att jag bryr mig för mycket om precis allt. För att jag lever genom att drömma. För att jag, är så fruktansvärt krävande att vara med. Jag bara drömmer, skriver om saker ingen annan tänker på och älskar allt man inte borde i livet.
För att jag inte får världen att le mot mig, när jag ler mot den, för att ingen bär mig på sina axlar och inga ljus lyser ner mot mig och min blotta existens.

Det bara är så. Jag föddes så och jag kommer dö så. Jag kommer aldrig nå din nivå av livskärlek för jag är så nöjd med det lilla jag har.
Jag är nöjd med min kamera, med mina pennor och skrivböcker. Jag är nöjd med att sitta timtal på ett café och tänka på allt jag vill och hur jag ska få det. Men du, du kan erövra världen.
Du bara kan det, och du borde det! Jag vill att du ska det. Och jag vill inte vara i vägen för dig. Jag kommer att vara det. Det vet du nog också. Du förtjänar att älska någon som är på din nivå.

Jag älskar mina drömmar och mitt billiga vin. Du måste släppa mig så att du kan utvecklas och bli erövraren och uppnå dina fantastiska möjligheter till ett sådant liv.

Jag, gör inte det. 

4.11.11

En form av kärlek i en form av ord

Kärleken lever i mina ådror
väntar på att få komma till användning
blandas med någon annans
kärlekslängtan

Jag ser det som omöjligt
att leva utan kärlek

Jag ser det som omöjligt
att leva kärlekslöst

Längtar efter de tre orden
längtar efter en blick
längtar efter Dig.

Så hitta mig, nu
hitta mig nu och
älska förevigt.


3.11.11

Handleder


Ibland, när jag inte kan sova
ligger jag på sidan och ser
ingenting

Jag lägger då mina handleder
den ena mot den andra
som i en exakt
symmetri

Då blundar jag och känner
hur min ena pulsåder
får kontakt med den andra
andas liv genom min
tunna hud

Antony & The Johnsons – Fistful Of Love






2.11.11

En vårkärlek berättad på hösten


Hans röst lät egen, något jag kände att jag ville uppleva. Jag hade en vag bild av hans ansikte, och på något vis kände jag mig lite nervös.
Vad skulle han tycka om mig? Kommer han tolka mitt utseende som att jag var söt? Kanske ful? Så hemskt svårt.
Jag visste inte vad han skulle tycka om mig och det skrämde väl mig.

På stationen dunkade det av nattljud och fulla människor och det pratades i mun på varandra. Någon skrek och det ekade över hela perrongen.
Jag såg till att undvika de skarpa blickarna några män gav mig. Jag visste precis vad som pågick i deras skallar. Jag visste vad de tyckte om att jag stod där, alldeles uppiffad i en svängig vacker kjol och polerade skor. Jag visste mycket väl. Men jag ignorerade tankarna som började röras upp i huvudet. Jag gick på de smutsvita stenarna på marken ett par meter bort och lät min blick vila på en ful abstrakt affisch framför mig. Jag kände nervositeten i hela kroppen.

När han frågade mig om jag ville mötas upp visste jag inte vad jag skulle ta mig till. Det kom väldigt plötsligt och jag blev lite ställd. Men jag svarade ja, dummare än så tänkte jag minsann inte vara. Jag blev ju glad. Såklart. Det pirrade till och mitt hjärta slog till hårt.

Jag ställde mig på tunnelbanan som efter en lång väntan gnisslade till något fruktansvärt och stannade framför mig. Jag satte mig vid fönstret eftersom jag alltid gjorde så, i vanliga fall så njuter jag av att se världen åka förbi medan jag sitter och ser ut på den.
Men just i det här fallet skulle det egentigen inte göra någon betydligt skillnad, då hela resan skulle vara under jord.
Jag rättade till min krage i reflektionen i fönstret och såg sedan ner på det smutsiga golvet mina fötter vilade på. Jag längtade tills jag skulle gå av och gå rakt in i hans famn.

När jag till slut steg av hade jag ont i magen av förväntan, samtidigt rördes det upp en fruktansvärd rädsla av att göra bort mig, visa att jag inte var något att ha och att han skulle, skrattandes, vifta bort mina vackra tankar och drömmar om kyssar och annat med honom. Så blev inte riktigt fallet visade det sig, men när man är rädd för det okända, även om det kan vara något bra, får man för sig de mest absurda scenarion, så även här.
Så han stod lutad mot en stenvägg och ju längre ned jag kom för trapporna, desto mer såg jag. Jag såg det som en lek, ju längre ned jag tog mig, desto mer skulle hans kropp synas.

Han omfamnade mig försiktigt men varmt och jag märkte hur han tog ett tyst långt andetag när hans näsa var mot min axel. När vi inte längre stod ihopflätade, ledde han vägen upp för en otroligt lång trappa och sedan ut i vårnatten som just denna natt råkade vara iskall. Han rullade kvickt ihop en ciggarett och lade den i min hand. Jag satte den halvt förvånad mellan läpparna och lät honom tända den medan han såg rakt in i mina ögon. Jag nickade halvt medan jag tog ett första bloss som ett tack, istället för att vänta ut röken ur mina lungor.

Lägenheten låg på en kulle och han hade ställt upp portens dörr med en spade han hittat i trapphuset. Han sade med låg röst att man egentligen aldrig fick låta dörren stå öppen sådär, men att det var värt risken, den här gången. Sedan log han så stort det gick.
Jag log varmt tillbaka.

I lägenheten låg till min stora förvåning två andra unga män som snarkade tyst i soffan och i sängen. Det fanns ingenstans att sitta förutom på golvet, så vi gjorde precis det. Först innan han satte sig ned, satte han på musik. Musik han visste att jag tyckte om. Jag hade haft en lång dag så till slut lade jag mig av ren trötthet i fosterställning på det iskalla golvet och såg på honom.
Jag sjöng med musiken så tyst det bara gick och han granskade mig allvarligt. Han viskade efter en stund vad jag gör, och jag sa att jag visksjunger. Då lutade han sig fram lite mot mig och viskade tillbaka "får jag komma närmare och lyssna?" Jag nickade och log åt honom när han tyst som musen närmade sig mig och lade sig  i samma ställning mittemot mig. Nu låg vi nästipp mot nästipp och jag blundade och log medan jag mimade vidare, och jag försökte att få mitt hjärta att lugna ned sig innan det slutade med en infarkt. Åh denna fina förbannade unga man.

Hans läppar var så nära mina och han var knäpptyst. Jag slutade viska, slutade sjunga. Vi låg knäpptysta ansikte mot ansikte.
Jag såg på hans ansiktsstruktur i mörkret. Jag följde näsbenet med blicken och vilade den sedan på amorbågen som formade mitten på hans överläpp. Jag såg på hans ögonform och hur hårfästet i pannan var. Det sistnämda var svårt att se eftersom det fanns en betydlig mängd krulligt hår liggandes i vägen. På hans kinder syntes en början på nytt skägg som trätt fram. Han sa fortfarande ingenting. Rörde sig inte. Jag hörde bara tysta andetag komma ur honom.

Någon gång under det ögonblicket blev hans läppar oemotståndiga, så jag viskade att jag ville kyssa honom. (Jag brukar inte vara så modig, men allt har sin tid, inte sant?) Några intensiva minuter av kyssande ägde rum. Vi somnade ihopslingrade i varandras famnar.

Runt sju på morgonen väckte han mig. Solen hade dragit sig upp och gjorde sitt bästa i att värma den nya morgonen. Jag hade frusit hela tiden vi hade legat på golvet. Även fast hans famn var fantastisk att ha runt sig, värmde den inte något särskilt. Jag hade legat rakt på trägolv så min rygg gjorde ont och jag hade, trots allt, inte sovit så mycket (vem hade kunnat det, i den situationen??).

Vi lämnade de två unga männen fortfarande sovandes i lägenheten, och smög ut därifrån. Vi gick långsamt bredvid varande, ner för kullen och för den nästan oändliga trappan tills vi nådde stationen. Något i hans kroppspråk var förändrat men jag kunde inte sätta fingret på vad det var.

När vi stod och väntade på tåget, vände han sig plötsligt om och sa: "jag måste bara förtydliga en sak. Jag är inte ute efter ett förhållande."
Min värld stod plötsligt stilla. Jag hade inte tackat nej till att bli hans, men jag hade heller inga tankar på det. Jag lever för mycket i nuet för att låta sådant där ge mig förhoppningar och krossa mig när de inte inträffar. Jag såg förvirrat (och säkert med en förvånad blick) på honom och undrade vad han menade. Han ville, precis som han sa, förtydliga att han inte var ute efter det, och han ville påpeka det så att jag inte skulle få falska förhoppningar. Jag bara såg på honom. Chockad och road, på en och samma gång.

Chockad: för att han uppenbarligen verkar dra slutsatsen att när en vacker ung dam delar intensiva kyssar med honom, betyder visst det även att man gått med på att dela liv med varandra tills man blir brunt bröd.

Road: för att han uppenbarligen verkar vara tillräckligt självgod för att på allvar tro på ovanstående.

Så jag skakade på huvudet och sa "jag vill inte göra dig besviken, men jag hade inte direkt tänkt något särskilt på det". Jag tillät mig att låta så trevlig och väluppfostrad det bara gick, särskilt eftersom situationen som uppstod bara blev så absurd. Jag hade egentligen mer lust att räcka fingret och be honom dra dit solen inte lyser, men en väluppfostrad ung kvinna är alltid en väluppfostrad ung kvinna.


Han tog tåget, jag tog ett annat, han gav mig en varm lång kram och såg rakt in i min själ, innan han vände sig om och steg på tåget. Det var tillräckligt för mig att förstå varför han antagit att jag hade velat att han skulle bli min. För att jag inte skulle vara den första.

Det var sista gången jag såg honom. Sedan bröt kriget ut och han blev utskickad i strid, alldeles för ung och alldeles för vacker. Han kom aldrig hem igen, och jag blev magrare och magrare och trodde jag skulle svälta ihjäl. Min räddning blev böcker. Och en ståtlig ung man, som blev min, och jag hans. Men det är en historia för nästa gång.


29.10.11

Döden en tidig morgon

Skrivkramp, som aldrig förr.
Aldrig någonsin skådat sådan lust att skriva, och
ändå inga ord.
Nu en flertimmarsresa. Jag tänker sova så gott jag kan.
Brist på sömn är döden i livet, och jag
vill ju bara leva.

En frågeställning om mitt liv, säger mer om
mina tankar, än om mitt jag
Men ändå sväljer den mitt utrymme
att tänka

lämnar en form av apati
kanske, banalt nog, något jag är van vid
eller bara. ingenting.

Ute är det fortfarande mörker.
Något säger mig hur vacker
soluppgången kommer att bli
Kanske talar mörkrets skuggor till mig
små små hemligheter om något
jag inte vet?

Men jag låter all information
komma in
smakar på den och
bestämmer sedan vad jag vill ha
och lämnar resten
till döden.

9.8.11

J och M


Han drar undan luggen från ansiktet när han går utomhus och blåsten tar tag i den. Han sätter på de mörka hörlurarna över huvudet och sätter igång vemodig musik. Kollar på telefonen att det inte pågår förseningar som kan försena hans påbörjade morgon. En morgon som varit bra hittills. Men inuti ligger en hop av ångest och känns vid varje steg som tas.

Han sätter sig på sin vanliga plats på bussen, har redan studerat igenom bussen resterande resenärer och tänker; Hon sitter inte här idag heller. Var är hon, var är du. Jag behöver ju dig. En ny låt sätter igång. Hans hjärta slår till hårt. Tårarna bränner bakom ögonlocken. Han sluter ögonen för nu. Det gör för ont att ha dem öppna. Medvetandet att livet bestämmer gör för ont. Det blir för verkligt.

Han stiger av bussen. Rör benen fort för att komma fram i god tid. Försöker tänka bort saker som tränger sig upp ur bröstkorgen, mot halsen. Känslorna. Han tänker "ANDAS ANDAS ANDAS. Snälla bara ANDAS." Men det är nära katastrof så han sätter sig på en bänk och lägger ansiktet i händerna och låter det komma ut. Han gråter tyst en lång stund och världen stannar omkring honom. Han rotar i sin ficka efter papper, efter något så enkelt som kan trösta honom i denna bräckliga stund.
Han känner något mot axeln, ignorerar först det i tron om att det inte är något. En gång till, nu hårdare. Hon dunsar ned bredvid honom och ger honom ett paket näsdukar.

"Du måste haft en riktigt jävlig morgon som sitter och gråter redan nu." Hon ler försiktigt och den varma luften som precis lämnat hennes mun ligger kvar i den kyliga morgonen. Han ser på henne, gråtröd i ansiktet. Det skär lite i hennes hjärta. "Du är alldeles för vacker för att sitta här och gråta. Ge mig din hand."
Han ser lite oförstående på henne, men lyder och räcker fram den livlösa handen. Hon lägger hans hand mellan hennes och viskar "Nu ska du se att det blir bra. Så sa alltid min mormor när hon gjorde såhär med min hand." Hon ler igen, nu ser man lite av hennes sneda tänder träda fram bakom de ljusröda läpparna. Han faller handlöst i gråt igen och hon ger honom hennes famn att gråta ut i.

Hon stryker hans ansikte med handen, han känner hennes handflata mot stubben på kinden. Hon andas lugnt och djupt och hans öra är mot hennes nyckelben. Han är kvar i samma position en stund till, innan han ser upp på henne och säger "Tack.... Förlåt. Tack."
Hon ser lite oförstående på honom samtidigt som hon ler igen och skakar på huvudet. "Varför i hela friden ber du om ursäkt för? Om man inte kan gråta har man inte ett hjärta." Hon lägger händerna om hans ansikte och ser på honom i tystnad. Efter en liten stund tar hon ett kort andetag, som att hon vill säga något, men hon hejdar sig. Hon flackar med blicken innan hon ser honom rakt i ögonen.
"...Vill du berätta varför du gråter här i parken alldeles ensam?"
- Nej....
"Åh. Okej. Förlåt..." Hon ser ner mot hennes knän, skäms lite.
- ...För det finns inget att säga. Jag behövde bara gråta. En saknad som jag inte kan sätta fingret på gör så mot mig ibland.
"Är du kär i någon?"
- Nej.
"Då är det väl kanske det. Att du gråter av saknad. För att du inte har någon att älska."
- Jo. Det är nog så. Är du kär i någon? Du verkar så kunnig inom detta området.
"Nej. Jag har haft svårt för det där, inte för att jag inte tycker om att älska, men för att jag aldrig hittar rätt. Det känns aldrig rätt."
- Jag vill hitta någon det känns rätt med. Som får mig att gråta av lycka, och inte av saknad.
"Hej, jag heter Mira."
- Jonatan. Hej Mira.
Hon ler stort. Nu ser han alla hennes tänder. Det händer något inuti bröstkorgen. Något som värmer. Hennes leende kanske.


Hon ger honom en hård och lång kram. Frågar honom var han är påväg och om hon kan slå följe med honom en bit. Han nickar.
Han ställer sig upp och gnuggar sig i ögonen. Ser på henne som för att bekräfta att hon faktiskt existerar.
När de ska skiljas åt säger han "Mira, kan jag få ditt nummer? Jag vill inte tappa bort dig i den här stan."
- Ge mig din telefon.
Hon ger honom ytterligare en stärkande kram som ska räcka resten av dagen och viskar att hon lämnat ett litet meddelande i telefonen, sedan lämnar hon ett lätt märke på hans kind av hennes läppar, vänder sig om och går upp för en annan gata.
Han står kvar och ser på henne tills hon försvinner bakom en byggnad.
Hans hjärta slår hårt, så hårt just nu. Sedan vänder han sig om och går ned för gatan, bort från henne, mot dagens plikter.

27.6.11

Att kyssa födelsemärken

Han letade efter
mina födelsemärken
Kysste dem en efter en
men rörde aldrig min mun

Han säger att han älskar mig
mer än något annat
(snarare än någon
tänker jag)

Hans långa fingrar ligger
lätt mot mina nyckelben
som om de är gjorda för
varandra. de. vi.

Han tycker om att knäppa upp
de runda knapparna på min blus
alltid nedifrån och upp

Han brukar se på mig
med en blick så intensiv att
jag nästan blir rädd
liksom en blick jag
inte kan förstå


Han säger att han älskar mig
mer än något annat
Och jag
Jag vågar bara hålla med

Ditt mjuka inre

Du mötte någon ny
Gav ditt hjärta till någon
du hoppades har hand om det

Du glömde saknaden
Du glömde tårarna
och de vassa bitarna av
ditt mjuka inre

Du slutade älta
Du gav upp ensamheten
mot något så mycket bättre

Ett hjärtslag, en ökad puls
Blickarna som möts

Du tror på er, du vill
bara ha er

Du mötte någon ny
och förträngde
allt som andades ensamhet

21.6.11

des fragments

Ett hjärta av sten
Så tungt att det inte går
att bära

En sorg
Fragment av en tillvaro
jag nu fattas
Saknaden är ett faktum
en verklighet som gör ont

   Slår andan ur mig
   och hoppas det bästa
       å mina vägnar








16.6.11

Ett hjärta större än världen

Hon luktar sött.
Snart kommer den sötman blandas med en snäv lukt av rök,
för medan jag ser på henne plockar hon fram en cigarrett ur det vita paketet.
Idag har hon på sig sina svarta höga jeans och min randiga tröja instoppad i dem.
Det passar henne.

Hon är upptagen med att prata om läget i Mellanöstern samtidigt som hon
tänder cigarretten som nu sitter mellan hennes röda läppar.
Jag har länge velat känna på hennes läppar mot mina egna. Åh den där fylligheten.

Hon säger "jag blir så trött på situationen där. Morden på oskyldiga människor. Diktaturen. Idiotin."
Hon blåser ut ett moln. Suckar djupt.
Hon ser på mig, granskar mitt ansikte bestämt.
"Och du? Vad ska du göra?" Hon spänner läpparna runt filtret och släpper mig inte med blicken.
"Jag tänker hålla dig i handen när du räddar världen." Hon spricker upp i ett varmt leende.
Leendet håller i länge. Jag kan nästan känna i luften hur hennes hjärta slår fortare.

Till slut säger hon tyst "tror du? Tror du att jag kan göra det? Jag är bara en liten människa ju."
"Du må vara en liten människa men du har ett hjärta större än världen. Med det kommer man långt."
Hon ler igen, drar ett bloss, ser fundersam ut. Mina öron är iskalla av höstbrisen.

Efter att ha funderat en stund till säger hon med en säker röst "tack. Tack för att du tror på mig. Jag ska se vad jag kan göra." Som om det var något vardagligt det handlade om.
Hon ger mig en lång kram. Liksom slappnar av i min famn. Jag känner mig nära hennes hjärta, vill hålla det i mina händer. Önskar att denna kram hon ger mig ska vara för alltid.

Men till slut tar hon ändå ett steg tillbaka, drar bort håret som smeker hennes ansikte.
"Och för att börja med din rädda världen-livsuppgift kan du börja med den här" säger jag samtidigt som jag öppnar min väska.
Jag rotar fram en bok som jag köpt till henne.
Hon håller den länge, läser på fram- och baksidan, ser på mig, ser på boken, ser på mig igen. Jag ler bara. Jag bryter till slut tystnaden och säger "den är din. När jag såg den i bokhandelns tillhörde den redan dig, jag behövde bara köpa med mig den."
Hon skrattar, alla hennes tänder lyser mot de röda läpparna.
"Men ÅH! Varför är du inte kär i mig!? Du är ju helt perfekt!"

Om du bara visste, tänker jag och ler.

14.6.11

ett knäpptyst skrik

Jag står med dig under cykeltaket. Det har regnat hela morgonen och det verkar inte vilja avta nu heller.
Du ser bestämt ner i marken. Du vet att du sårat mig men du verkar inte förstå till vilken grad.
Jag kämpar med allt jag har att inte släppa fram tårarna som bränner bakom ögonen.
Du harklar dig, mumlar ett, vad jag tror är ett, förlåt.
Jag ser på dig, blir ursinnig, höjer ögonbrynen och spänner läpparna. Inuti mig vrålar jag dig i ansiktet, skriker tills mina lungor inte har någon luft kvar att skrika med. Inuti mig är jag en atombomb som exploderar samma ögonblick som du mumlar fram ditt förlåt.

Du ser upp och de tunga septemberdropparna träffar dina kinder och dina läppar.
Jag lägger händerna för mitt ansikte, försöker i mörkret de skapar komma på vad vem som helst förutom jag skulle göra i denna situation som du skapat. Jag vill slita sönder ditt hjärta, så som du slitit sönder mitt. Men ingenting kommer ut, inga ord, inga tårar, inte heller mina händer som egentligen vill puckla ihjäl dig rör sig en millimeter.

Du vänder dig mot mig, ser mig rakt in i ögonen som nu knappt kan hålla tillbaka sorgen som försöker tränga sig ur mig.
Jag viskar "se inte på mig sådär, titta inte så på mig. Du vet att det inte är jag som skapat detta, jag vet att jag inte gjort det. Se inte på mig sådär, snälla."
Du faller i gråt, det kommer från ingenstans och det överrumplar mig. Jag ser häpet på ditt fragila jag.
Jag tänker, har du ens rätt att gråta för det här? Såklart. Har jag rätt att ta illa upp av det? Såklart.

Du försöker greppa tag i min hand men den är livlös och glider ur ditt grepp på grund av regnet.
Jag kan inte, säger jag, det går inte. Du har skadat mig för mycket. Jag måste gå.
Du ber och bönar, försöker omfamna mig, nästan skriker gå inte! när jag slingrar mig ur ditt grepp och småspringer därifrån.
Jag släpper ut tårarna som väller fram som ett vattenfall och jag önskar att detta aldrig hänt, att jag aldrig gett dig tillåtelse att komma så nära mig som man bara kan till en människa. Jag önskar att jag aldrig lät dig älska mig, aldrig lät mig bli sårbar i dina händer.
Men mest av allt, det jag mest ångrar, är att jag lät mig älska någon som jag visste skulle krossa hela mig, förgöra vad jag trodde var kärlek hela mitt liv, och lämna mig springandes i ösregn. Fan.

12.6.11

Hon och dina känslor

Hon äter alltid godis som smakar körsbär eller lakrits.
Hon har alltid rött nagellack.
Hon tvinnar alltid på en bit av sitt hår, oftast det som ligger lite över kinden.
Hon biter sig alltid i underläppen när hon blir nervös och hon skiner upp
som en sol när man får henne att le.
Hon ger alltid varma kramar till de hon håller nära hjärtat och fasta handtag till främlingar.
Hon pratar oftast lite för mycket än för lite och hon älskar samtidigt att lyssna på andra prata.
Hon har tvångstankar om att det ska vara ordning och reda i hennes omgivning men hennes
skrivbord är alltid stökigt.
Hon har stora ögon som alltid som ser nyfikna ut och hon har naturligt hallonröda läppar.
Hon ritar på allt som går att rita på och hon älskar att lyssna på kärlekslåtar som
oftast hittas i indiefilmers soundtrack.
Hon är egentligen allt du inte är och du älskar henne för precis det.

5.6.11

textfragment

En iakttagelse, en blick
som delas av två, men känns
som hela världen delar den
med varandra

Något som sätter sig djupt i en
som ett plåster på sår
eller som en tanke av
något man alltid velat ska hända
som händer och förvandlas
från en tanke till ett minne

Ett skratt, lika tydligt
som månens ljus på natten
går igenom hörselgångarna
in under skelettet
och rakt in i hjärtat.

30.5.11

Du och jag

Om du hade legat här bredvid mig
Känt solens värme på mot din hud och
vinden i ditt hår

Om du hade legat här bredvid mig
Hållit i min hand och känt min pulsåder
mot din
Rört fingertopparna mot grässtråna
omkring dig
Och kysst mina varma läppar

Om du hade legat här bredvid mig
Hade jag berättat för dig om allt fint i min värld
Och hur hårt mitt hjärta slår för just dig

Vi hade legat här tillsammans
Och hållit om varandra när vinden
blåser så hårt
Rört liv i våra kläder
Och aldrig någonsin önskat oss bort.

24.5.11

Söndagsmorgon

Det lyser utanför
ljuset tränger sig in i rummet
Fåglarna sjunger

Du drar fingrarna genom mitt hår
Kysser mina ögonlock
Jag blundar, hör dig tassa
bort från sängen

Ljuv musik spelar in i rummet
rakt in i mitt hjärta
Du lägger dig bredvid mig igen
lägger huvudet på min nakna bröstkorg och lyssnar
Andas lätt mot min hud

Jag viskar "vilket underbart godmorgon".

23.5.11

den mest tysta kyssen

Till: charlie.l@gmail.com
Kopia:
Ämne: den mest tysta kyssen

----

Nu vill jag berätta för dig:

Hur jag känner för dig:
Jag tänker på dig mest jämt. Ibland så det nästan kliar i huden. Du finns i mitt hjärta hela tiden.
Om jag hade vetat att du skulle vara den jag tänker på 24 timmar om dygnet hade jag uppskattat tiden med dig mer. Det var som om tiden gick fortare med dig, mina val gick inte att kontrollera. Du förtrollade mitt sätt att se världen redan från vår första träff. Du gav mig en blandskiva en gång. Det stod inget på den förutom "Du. Bara du." Inga artister, inga låttitlar, bara det. Jag satte in den i datorn så fort jag kom hem. Dina kyssar kändes i hela kroppen av varje låt som satte igång, jag lovar att jag kunde känna dina händer mot mina kinder samtidigt. Din doft.

Mitt finaste ögonblick då jag vet att du förstår mig till hundra procent:
En gång när jag var en gråtmås och du var på kramhumör (ser du? till och med våra humör matchar.) låg vi i din säng hela dagen och hade öronen mot varandras bröstkorgar i omgångar och lyssnade på våra hjärtan leva. Jag grät din tröja blöt så att du fick byta ibland och du överöste mig med de varmaste mest kärleksfulla kramarna någon någonsin gett mig. Och ibland, när jag låg med ansiktet tätt mot din kalla vägg och med mina ryggkotor mot din bröstkorg höll du ändå om mig. Vi låg så nära nära att vi nästan inte tog någon plats i sängen alls. Så fin är du. Du bryr dig inte om jag drar mig undan från din famn, du läser mig så bra ändå att du vet. Du vet att jag ändå vill ha dig där. Nära mitt sargade hjärta.

När det är som mest hjärtskärande:
Ibland tror du att du har förlorat mig för alltid så du gråter mot mina nyckelben och jag drar undan ditt krulliga hår från mitt ansikte och pussar dig på den kala huden bakom öronen och jag viskar att "nej så är det inte, jag lovar att det inte är så men jag är så dum som håller tyst för mycket och inte berättar för dig hur jävla hårt mitt hjärta slår för dig. på grund av dig" och då gråter du mer och jag håller dina händer.

Det dummaste onödiga jag gjort mot dig:
Jag råkade sparka dig med mina dr. Martens en gång. De har stålhätta så du fick ett stort blålila märke på ditt smalben och jag skämdes så jag höll på att gå under. Varje gång jag såg det när vi låg nakna i din säng kröp jag ner och pussade försiktigt på det och viskade förlåt fyra miljoner gånger. Och du fnissade till så fint som du alltid gör och sa "äsch, nu gör det inget, gör inte det igen bara, det gjorde så ont" och jag skämdes ännu mer. Sedan drog du alltid upp mig till dig igen och kysste min hjässa och andades i mitt hår.

Hur jag föll för dig:
När vi träffades var vi bland många vänner och massa ljud och musik och skrik och skratt. Vi kände inte varandra, vi hade ingen aning om varandras namn, det enda jag visste med full säkerhet var att din skjorta som var knäppt hela vägen upp och dina dr. Martens och dina svarta jeans var något jag aldrig skulle kunna sluta tänka på. Och jag hade min prickiga klänning och docs och då söndriga strumpbyxor (jag har till idag inte bemästrat tekniken att hålla ett par strumpbyxor hela en hel kväll) och jag föll så hårt för dig, på den sekunden. Med din långa krulliga lugg som låg lite över ditt ansikte och dina stora gröna ögon som utstrålade sådan värme. Dina pianofingrar. Och vi såg på varandra så himla länge ibland och du log så fint. När du såg mig plocka fram en cigarett kom du till slut fram till mig och sa "får jag röka med dig?" och jag nickade och log så blygt men med hela hela mitt hjärta.
Vi satt bakom mina vänner och du gav mig den mest tysta kyssen jag någonsin fått. Du hade så mjuka läppar. Så himla mjuka läppar.

Hur det känns exakt precis just nu:
Jag sitter och ryser medan jag skriver det här. Jag vill ha dig här, nu nu nu nu. Inte en sekund till, kom hit. Nu. Kom hit nu. Jag vet att jag sagt så dumma saker till dig när jag varit arg. Jag vet att jag är så dålig på att säga hur mycket jag älskar dig. Jag vet att jag är skev, lite konstig och fumlar för det mesta. Men jag älskar dig, med hela mitt hjärta och om jag förstått dina ord du sagt mig, känner du likadant. Så snälla kom hit, krama om mig och låt mig vara en gråtmås mot din bröstkorg igen, låt mig få råka sparka dina smalben igen när vi dansar och låt mig få baka kakor till dig igen. Låt mig få viska hur mycket jag älskar dig efter att du älskat med mig.


För jag gör ju det. Älskar dig. Som jag aldrig trodde att jag skulle göra eller vilja.
Förlåt för igår. Jag är så jävla ledsen (som du nog förstått efter mina femtio sms och tre hundra samtal).  Så kom hit. Nu. Jag har dina favoritkakor hemma.

22.5.11

en liten obetydlig längtan

längtar
jag längtar så
efter en hand att hålla
läppar att smaka
kropp att hålla om

längtar efter
ögon att se in i
känslor att dela
röst att sakna

längtar efter en nacke
att snusa mot
hud att röra
musik att dela

längtar efter
hemligheter att viska om
säng att dela
hjärtan att älska

16.5.11

näspuss

Du knackar tyst på min dörr, öppnar den långsamt och jag ser ditt rufsiga hår sticka in först av allt. Det är så fint att jag vill pilla på det jämt och ständigt, fast det vågar jag inte.

Du kommer in, katten stryker sig mot dina ben (du är så omtyckt här). Jag ligger under ett berg av täcke och kuddar. Jag ser nog ganska sliten och trött ut. Jag ler när du kommer närmare mig.
"Hur illa är det?"
- Det värsta är över. Nu försöker jag bara börja leva igen.

Du sitter på kanten. Du ser på min hand, sedan på mina läppar, sedan i mina ögon, och ner på handen igen.
Du drar fram godis ur din väska, mina favoritbitar. Jag blir så överlycklig att jag gömmer mitt ansikte i täcket och ser på dig med glansiga ögon.
Jag blir alldeles till mig. Som om du inte vore nog liksom.

Du kan inte låta bli att fläta dina fingertoppar med mina. Du ser på mig och jag ser en lätt rodnad på dina fina kinder. Jag vågar inte säga något. Jag har egentligen tusen saker att säga, men inget kommer fram. Ingenting.

Katten hoppar upp i ditt knä, men du bär snällt ner honom på täcket och lägger dig mot mig, kramar mig, riktigt omfamnar mig. Du pussar mina ögonlock, mina tinningar, mina kinder. Du lägger din panna mot min. Jag viskar "hej, finaste."

Du ligger på täcket och jag under, du lägger dig raklång och tittar upp i taket.
"Du vet om att du har en röd fläck där va?"
- Ja, det är från när jag försökte öppna en konservburk med krossade tomater och det råkade skvätta överallt. Lite pinsamt, men jag är för kort för att nå upp.

Vi ligger och pratar länge. Det hinner bli skymning. Jag hinner tänka att du är här, med mig, när jag ligger och försöker bli frisk, på en fredagkväll när du hade kunnat göra precis vad som helst förutom det här. Ändå är du här, med mig. Och katten. Så jag säger med låg röst "Tack. För att du är här med mig. Jag blev så glad när du ringde innan. Bara..tack liksom."
Du säger ingenting tillbaka. Du bara ler stort, jag ser dina tänder sticka fram bakom de där fantastiska läpparna och mitt hjärta bultar hårthårt inuti bröstkorgen.

Sedan lägger du dig näranära mig och har näsan mot min hud och andas tungt. Jag vill aldrig att du flyttar dig igen. Jag blundar, försöker andas normalt, låtsas som att allt är helt normalt inuti mig just nu.
Men jag vet hur dåligt det går. Hur jag nästan skakar av pirr. Du kysser mig långsamt, försiktigt på min hals. Jag känner dina varma läppar mot mig. Du håller kvar den länge, längre än jag tror. Sedan ligger du kvar med huvudet. Viskar hemligheter till mig.

Vi somnar. Vi ligger tätt tätt med kropparna och håller händerna löst. Mitt i natten vaknar jag av ljud från köket. Jag ser upp, förvirrad. Katten? Du.
"Jag kokar lite te. Det är bra för sjuklingar har jag hört!" Du fnissar.
- Åh. Tack. Vad fint av dig.

Du kommer med te och kakor och sätter dig i sängen med mig.
Vi pratar resten av natten. När ljuset börjar komma igen somnar vi om. Du ligger bakom mig, skedar min kära kropp. Jag vet det nu. Jag är så himla kär i dig.

Jag drömmer att jag säger det till dig, flera gånger om, och du reagerar olika varje gång jag drömmer om det. När vi vaknar är klockan nio på morgonen. Katten ligger mellan oss och spinner.

Jag vaknar lite innan dig. Drar mina fingrar genom ditt hår.  Ser på dig när du sover så tätt bredvid mig.
När du vaknar upp ger jag dig en näspuss. Sedan lägger jag handen mot din kind, och säger "jag är så kär i dig". Livrädd för reaktionen mina drömmar förutspått ser du lyckligt förvånad ut.
Du ser ner, skrattar så alla dina tänder syns. Jag stelnar till lite. Blir rädd.

Sedan ser du upp på mig, rakt in i mina ögon, in i min själ. Du säger
"Du skulle bara veta. Hur otroligt kär jag är, i dig."

10.5.11

en enkel dröm

Du flyger högt upp i skyn
där ingen kan nå dig

Du flyger högt så att ingen kan se dig
och skriker med full hals
titta på mig nu!
vem är tyst nu? vem är den osynlige nu?

Du blundar och känner vinden mot ögonlocken
du ler stort och tänker
JAG ÄLSKAR LIVET

Du cirkulerar långsamt ner
och landar med fötterna på jorden

Du vaknar upp ur din dröm
och du svär på att visa vem som
är vinnaren

Vem som är den riktiga vinnaren

old words

And it could be so great
you and me in the rain
and I could tell you how much I love you

We could spend the night together
chatting at my kitchen table
and we could kiss when the sun is rising

I could be the girl of your dreams
and you could be my sweet lovebird

We could braid our fingers together when
we sleep and we could
love each other until we close our eyes
and never wake up again

But the last part is not for now
we could start by loving each other
we could start by looking in to each others
eyes and I would close mine and think
about how lucky I am
that I have found you

This could be a lovely storytail
We could find each other and just
love, laugh, sleep, talk
I want to live my life with you
I want to love you forever.

4.5.11

avslut

Du ser mig inte, du ser mig inte
Du ser det du vill se
Du ser det du önskar att se
Men du ser inte mig

Du ser inte det krampaktiga tag
jag håller om ditt hjärta

Du ser inte ångesten
jag tvingats andas
varje dag

Du ser inte det som finns kvar
av mitt hjärta

Resterna som jag håller
i mina händer
och gråter hjälplöst över

Du ser inte
för det är enklare
att blunda
Se det man vill se

Och istället för en verklig känsla
Förvandlar du mig
   till en dröm

22.4.11

stumhet

"Ser du inte? Titta där, rakt framför dig uppe i himlen, kolla på hur de bildar nästan som ett bälte. Precis där. Ett, två tre, ett bälte. Ser du? Någon gång ska jag visa dig ditt stjärntecken, det är det största på himlen. Med all rätt, den är ju den finaste."

Han står tätt bakom mig, så tätt att ingen kall luft kommer emellan hans kropp mot min. Han håller om mig med ena armen och andra pekar han förbi mig och visar mig natthimlen. Jag har inte vågat säga mycket egentligen, jag ler, biter mig i läppen, ser på himlen istället för att vara verbal och visa precis på hur jag känner. Det är enklare att vara tyst ibland, studera honom medan han pratar och man märker hur mycket han brinner för vissa saker i vår värld. Tillexempel brinner han för att visa mig stjärnorna mitt i natten, mitt ute på en åker står vi och jag ignorerar tankar om att vi kanske blir hittade och jagade bort därifrån. Det här är ju trots allt hans och min plats, ingen annans. På natten förvandlas den torra åkern till en magisk plats där kyssar delas och hjärtan bultar för varandra.

Jag rör långsamt mina fingrar över hans hand som han självsäkert håller över mina revben. Jag märker av varenda ryckning, rörelse han gör med den och den får mig att känna mig trygg. Han får min puls att öka, hur många kan göra det med en egentligen?

När kylan till slut slukar min sista kroppsvärme och mina fingrar är köldstela, virar han in mig i filten vi för en stund sedan satt på och han lämnar varma spår av hans läppar mot mitt ansikte, mot min hals, mot mina läppar. Han viskar "But I do know that I love you, and I know that if you love me too, what a wonderful world this would be..." (Åh. Min favoritlåt.) Han blundar, lägger pannan mot min. Jag märker av en liten suck och jag förstår i den sekunden att han inte vågar tro på att jag tycker om honom så mycket som han tycker om mig. Jag får en liten ond känsla i magen som blandas av skräck, illamående och spänning. Jag är feg och det skadar honom. Så jag tar sats, andas in, sätter igång. Måste våga.

Jag sätter läpparna mot hans panna och ger honom en långsam puss, sedan ser jag honom i ögonen och säger: "Jag älskar dig så mycket att mitt hjärta känns som det ska explodera av lycka, men jag är blyg, jag är rädd, jag vill älska dig för alltid och vill att du ska känna samma sak. Jag vågar inte säga det hur som helst, jag vågar inte. Men jag vill att du vet det nu. Jag älskar dig. It's a wonderful world." Och han ser mig in i ögonen, ler stort och kramar om mig så att jag försvinner in i hans varma famn. Om kärlek var en omfamning hade jag precis fångat all kärlek i världen i den kramen. Smaken av lycka får mig att rysa i hela kroppen.

21.4.11

krossade

Du förstår inte, säger jag. Du förstår inte hur mycket du betyder.
På mina kinder finns spår av torkade tårar. Mitt hår är trassligt efter att jag dragit i det i ren frustration.
Varför kan du inte förstå?

Du ser på mig, blicken känns tom och du fastnar inte någonstans med den, flackar runt med blicken.
Rädd för att se på mig, den som nyss dragit ur hjärtat ur dig och kastat ut det genom fönstret. Den du sagt att du älskar så hårt, så bultande hårt som ditt hjärta när du rest dig för fort. Så kändes det när du såg på mig förr. Det slår sönder inuti din bröstkorg, så hårt för så mycket kände du. Så mycket känslor att det knappt fick plats. Och jag skrattade alltid åt dina märkliga förklaringar om hur stark din kärlek till mig var, men du brukade alltid säga att det inte går att jämföra med annat än banala saker. Sådant som ingen annan tänker på. Som finns där hela tiden. Kärlek kan bara jämföras med det. Vardagen som alla ser förbi för att de jämt vill vidare till nästa punkt. Livet då?

Jag förstörde dig.

Så du vänder dig om, försöker med skakande händer dra upp blixtlåset på din munktröja. Jag hoppar mot dig. Slarvar ihop mina händer med dina, ber dig med gråten i halsen att inte gå. Snälla SNÄLLA säger jag med desperation i rösten. SNÄLLA LÅT MIG



...


Ingenting. Tystnad. Jag har precis slagit till dig hårt. Du ser med stora, chockade ögon på mig.
Du halvligger i sängen nu. Jag sitter på knän bredvid dig. Jag ser på mina händer med skakig kropp och tårar som börjar rinna ner för de där torra kinderna igen.

Herregudförlåtsnälladetvarintemeningensnällasnällasnällastannahosmigjaglovarlovarattaldriggörasåigenjaglovarjagskaaldrigsåradigigensnälla snÄLLA SNÄLLAGÅINTE

Allting smälter ihop i en massa. Mina ord, tårarna, knuffarna, ljuden som kommer ur halsen som strålar rädsla och krossade känslor och hjärtan.

Du säger ingenting. Du står upp med ryggen mot mig och drar på dig munkjackan i ett ögonblick.
Du ser på mig och har spända läppar, dina ögon är tåriga, du vill säga något, du håller på, andas in skarpt, försöker, men det går inte. Jag ställer mig upp ur sängen. Sträcker fram mina händer, mina armar, allt jag har mot personen jag älskar mest men som jag också precis förstört, in på millimetern förstört. Krossat hans värld, våldtagit hans kärlek till mig. Jag tog det och jag slängde det i väggen.

Du går snabbt ut ur rummet, stänger dörren med våld bakom dig och jag hör hur ytterdörren öppnas, stängs hårt, trappstegen utanför lägenheten som ekar ihop i oändliga fotsteg.

18.4.11

ett minne

Kommer du ihåg när vi älskade varandra?
När luften, tankarna, alla känslorna kretsade kring oss två. Vi mot världen, vi skulle aldrig låta något komma vår kärlek nära, ens i närheten av att ens snudda vid den. För vi var själsfränder.
Världen kunde kasta vad som helst i vår väg och vi skulle klara oss helskinnade. Vilken fantastisk känsla.

Vi höll varandras hjärtan i händerna, våra sköra älskande hjärtan som slog i takt med varandra. Alltid vi, alltid vi. Tillsammans var vi starka, tillsammans slogs vi mot världens onda.


Vi skrev långa brev till varandra när vi var tiotals mil från den andre. Vi grät bittra tårar efter saknaden av vår älskade. Vi log och släppte inte taget när vi till slut sågs.
Våra resor kändes alltid uträknade, ner på sekunder.

Veckorna kändes som månader, månader som år. Aldrig skulle vi skiljas åt, aldrig skulle vi ta slut. Lågan som brann så starkt inuti våra bröstkorgar fick alltid bränsle av kärleken. Och kärleken tog aldrig slut.


Vi hade, som alla andra, våra motvindar. Dispyter, tårar, hårda ord. Envisheten i oss vägrade erkänna sig besegrad för det mesta. Någon av oss fick till slut svälja sin stolthet och be om ursäkt. Pussa bort den andres tårar, krama om som om den man älskade var döende. Lämna mig inte, lämna mig inte. Sluta aldrig älska mig.


Men en kärlek så stark, minnen så vackra och ord med känslor så starka att de knappt tordes uttalas, allting hade sitt slut, även du och jag.

Solen lyste mig starkt i ögonen den vackra dag som skulle förändra mitt liv, ditt, oss, för alltid.
Jag hade inte mycket aptit, jag drack iskall dricka samtidigt som jag samtalade med fina damer om diverse händelser som påverkat oss på olika vis. Jag började på en mening som skulle utlösa en explosion i hjärtat. "Det är något fel på mig, men jag vet inte vad..."


Fortspolning. Paniken som steg mig upp i huvudet, de konstanta samtalen till dig när du inte svarade, rädslan i min röst som skrämde dig. En bussfärd, en ångestkänsla som åt upp mig.

Ett samtal i samma soliga väder, kaffedoften jag kände samtidigt som jag uttalade ord jag aldrig velat tänka på. Tårar, kramar, tröst och missförstånd.

En, två, fyra dagar gick. En vecka. Den eviga sorgen i mitt hjärta som blev värre för var dag. En besvikelse, ett bråk, en mening du sa som krossade min fragila värld.

En månad. Två, tre. Sorgen hade ätit upp mig. Jag hade gråtit konstant i månader. Jag älskade inte dig längre. En händelse så stark som gjorde att agerandet för den vi älskade inte blev som tänkt. Rädsla.
Det ordet, det gör mig fortfarande illamående. Rädsla. Tänk vilken styrka det ordet har.

En solig höstdag. Ett samtal. Vi gråter, vi kämpar, det går inte. Den sista droppen föll. Vår kärlek tog slut. Jag grät hela dagen, jag grät hela natten. Jag grät och trodde aldrig att det skulle ta slut.

I månader längtade mitt hjärta efter dig. I timmar kunde jag tänka på minnen, dofter, platser vi delar.

Fram tills nu. Nu har jag äntligen börjat känna ett avslut på en evig saknad.
Nu, min fina föredetta kärlek, nu börjar jag äntligen ha kvar dig som ett fint minne i mitt hjärta, som det ska bevara för alltid, istället för något som äter upp mig inifrån.

Vi blev du och jag. Du och jag kommer alltid dela de upplevelserna, fast i minnet, i leenden, i drömmar.
Och det gör absolut ingenting.

10.4.11

väntan

Jag väntade på dig i en evighet
en hel livstid gick

Mitt väntade hjärta
torkade till sist ut

Ängslan som lämnades kvar
kvävde till slut mitt liv

8.4.11

ny blogg!

min nya blogg!

Denna blogg kommer inte ha några texter utan kommer främst handla om mig, min vardag och saker/människor jag blir inspirerad av. :)

lycka

Det är när man ser, läser och uppmärksammar andras lidande och svårigheter i sina liv, som man på riktigt lär sig uppskatta sin egen livssituation. Jag älskar mig själv, varenda skavank av mig själv, och mitt liv som kommer ge mig lite av allt, men mest lycka.

Så hej, se dig själv i spegeln, tacka dig själv för allt du lyckats åstadkomma, alla människor som är älskade av dig, och hur bra du kan göra ditt liv. En stor kram och puss.

ett litet hej! :)

7.4.11

skärvor

Vet ni, kärlek, det där med att ge bort sitt hjärta, är sjukt svårt.

6.4.11

skuggor


Du håller hårt i min hand. Vinden leker med mitt hår, det flyger lätt från mina axlar och jag blundar. Känner hur mina ögonfransar böjer sig för pustarna mot mitt ansikte.

Jag frågar dig om du känner likadant. Om det gör lika ont i dig. Du klämmer min hand lite hårdare och viskar "ja". Jag försöker hålla sorgklumpen som bildats i min hals på samma plats som den nu kväver mig med. Det får inte komma fram, jag får inte gråta. Jag sväljer, sväljer tills min mun är snustorr.

Det enda jag vill är att få krama om dig igen, hålla om din varma kropp och andas in din doft, säger du. Jag kniper ögonen hårt. Låtsas om att jag inte hört det du precis sa. Inte för att jag inte vill höra det men eftersom jag är rädd att du menar det. För att jag är rädd att detta går i precis den riktningen mitt hjärta vill att det ska gå i, men inte min hjärna.

Jag suckar högt. Du står bredvid mig, knäpptyst. Jag släpper din hand. Vänder mig mot dig och undrar hur vi ska göra. Vad du tänker om mig, hur du vill fortsätta. Du säger att du inte vet, att det är för svåra frågor. Jag ser in i dina ögon. Du vet att detta är enda gången du kommer ha möjligheten att berätta för mig, nästan viskar jag fram, eftersom det är så svårt att få fram orden jag precis format.



Morgon. Jag vaknar med armarna hårt om min kudde. Jag har legat spänd hela natten, mina käkar värker och mina kinder har saltstreck från tårar. Jag drar undan håret som ligger i en trasslig historia lite överallt. Igår var för dramatiskt för mitt söndriga hjärta att hantera. Det slutade självklart i tårar.
När man inser att man ibland inte kan följa sitt hjärta utan sitt logiska tänkande känns det som att man själv hugger sig med en stor kniv, rakt in i bröstkorgen.

Du kommer inte ringa mig igen. Du kommer inte stå bredvid mig och se över öarna från fästningen fler gånger.  Du kommer inte krama om mig, du kommer inte längta efter min doft.

Du kommer inte det eftersom du har någon annan du kan göra det med. Jag är en fantasi från förr, en trygghet som försvunnit i en dimma. Jag är en kärlek så stark att den inte kan existera. Och vi, vi är ett fint minne vi kan bevara i hjärtat.

29.3.11

en grön nyans

Jag ser ut genom bussfönstret som är lite suddigt av allt damm. Jag ser hus, bilar, människor och små hundar passera förbi när bussen åker allt närmare stadens centrum.
Jag rullar med mina tummar, biter mig lite i läppen och känner mig lite nervös. Mitt hår ligger blött mot mina öron för det hann inte torka innan jag sprang till bussen, för att jag höll på att bli försenad (som vanligt).

Jag plockar upp min mobiltelefon ungefär hela tiden och kollar på minuterna. Sjutton över. Jag kommer bli försenad. Vi passerar skolan, där står studenter, lärare och andra som inte pluggar och väntar på att få åka hem. Jag önskar att ingen ska ta min buss, så att bussen slipper stanna.

Vi åker under bron i vad som känns som tusen kilometer i timmen, jag hör bara ett väs av vinden som slår mot bussen mitt under bron. Jag ler, tänker "tack busschauffören, du läser nog mina tankar".

Jag börjar undra om jag verkligen vet var fiket jag ska till ligger (fast jag egentligen är hundra procent säker på att det ligger där jag tänker att det ligger). Sedan ringer jag min bästa vän för att dubbelkolla. Hon svarar inte men jag tänker att jag går dit ändå. Det måste ju vara rätt ställe.

Jag ser att han står där utanför, med händerna nedstoppade (det blåser så kraftigt här mest jämt) och ser sig omkring. När jag tror att han ser åt mitt håll vinkar jag lite och han tar upp ena handen och vinkar tillbaka. När jag är några meter framför honom inser jag att jag inte vet hans namn, jag sträcker fram min hand och säger "hej, ledsen att jag är lite sen, min buss krånglade lite (lögn)." Han säger sitt namn och jag ler lite och tänker att jag inte känner någon som heter det. Vi går in och tar ett bord och går till kassan. Jag beställer det jag alltid beställer (cappuccino) fast med laktosfri mjölk och han tar en vanlig bryggkaffe.

Han säger vad han studerar med och jag kan inte låta bli att lägga märke till hur vackra hans ögon är. En grön nyans jag aldrig sett förr och formen på ögonen känns asiatiska. Han säger mycket mer men jag har redan tappat koncentrationen och studerar hans ansikte mer utförligt och nickar och ler.

Vi sätter oss ner efter en stunds väntande på min beställning och börjar prata direkt. Vi går igenom alla viktiga samtalsämnen och vi delar i vissa områden men annars ser vi lika på livet.

Han fångar mitt intresse med detsamma och jag kan inte låta bli att se på honom så fort han inte ser (exempelvis när han skulle fylla på sin kaffekopp) men när han sitter framför mig har jag svårt att se honom i ögonen. Vi upptäcker att vi båda lider av klumpighet och visar det när jag spiller kaffe och han nästan tar sönder sin kopp. Jag tycker om honom.

Vi sitter i två och en halv timme och pratar, slutar inte prata. Jag vill träffa honom igen snart, vill säga det, vågar inte. Han bor inte här, jag vet ju om det. Jag vet inte hur ofta han befinner sig i samma stad som jag. Han är inte som alla andra. Han är smart, intellektuell.

Hans tåg ska gå snart. Han måste äta mat innan han sätter sig på det. Vi reser oss upp, klär på oss. Hans jacka ser gammal men välbehållen ut. Hans väska är proppfull med böcker. Jag ler när han ser mig i ögonen och vi går ut till vinden igen. Vi kramas kort adjö utanför matstället han strax ska gå in i.

När jag går mot bussen slår mitt hjärta hårt.

Jag går in i en närliggande bokhandel och drar fingrarna mot nya böcker. Går ut med en kokbok och tar bussen hem. Tänker på vad vi pratat om. Hur han höll med mig om mina starkaste värderingar.
Jag kommer på att ingen annan gjort det innan.

Jag känner mig levande, glad, nöjd liksom. Han smsar mig en ordvits och jag inser att han är någon jag vill fortsätta prata med. Han är fin. Han är fin, så himla fin.

Jag går hemåt. Ler lite. Känner mig plötsligt extremt säker på mig själv och min framtid.

26e bilden: Någon/några som du alltid har roligt med

en punkt

Jag undrar hur lång tid det kommer ta innan det slutar kännas som det gör.
När mitt hjärta och min hjärna börjar samarbeta igen.
Denna eviga ångest, ånger, sorg.

13.3.11

12.3.11

var det dig jag svor att aldrig glömma

Hon svor på att aldrig älska någon igen.
Att ge hela sig själv till någon annan, ge sitt hjärta, sina favoritlåtar, sina bilder, ord, tårar, det är inte värt det i slutändan. Man riskerar att förlora sig själv i alla de där sömnlösa nätterna, alla promenader, alla kramar.

Att konstant längta, önska, drömma, tänka. Man älskar honom mer än man nästan älskar sig själv och ens värld kretsar omkring hur bra man kan ha det tillsammans. Vad man ska göra i helgen. Vad man ska undvika att prata om för att inte bråka med varandra.

Man inser att man nog faktiskt skulle kunna vara med honom resten av ens liv, trots att han avskyr häflten av ens musiksmak, inte tycker om samma mat som en eller umgås i andra sorters kretsar än en själv. Man vill bara vara med honom, för lyckan han kan bringa en kan ingen annan göra. Så man fortsätter älska varandra tills man är rynkig och grå. Inte ens då är kärleken svalnad.

Sedan, som ett hårt slag i ansiktet. Man förlorar allt, sig själv, honom, absolut allting. Man tror aldrig att man kommer att sluta gråta. Man vill aldrig resa sig upp igen, man vill inte se morgondagen för det bästa man hade har försvunnit. Ens hjärta är förtvivlat. Kommer det någonsin sluta göra ont?

Så hon svor på att aldrig älska igen. Att ingå i en pakt med sitt hjärta, om att aldrig utsätta sig själv för en atombomb som sprängs i bröstkorgen när det tar slut.

Ändå, varje gång hon går ut, söker hon febril ögonkontakt med omgivningen, säger mer ögonen ÄLSKA MIG, SE MIG, flätar sina fingrar med varandra, drömmer, blundar på tåget och önskar att någon hon älskar sitter bredvid henne. Det knyter sig i magen av saknad.

Att komma hem till ingen, att sova med sig själv. Att trösta sig själv istället för någon som pussar bort ens tårar. Att laga mat till en person istället för två.
Sinom tid kommer det tänker hon. Det kommer, många fiskar eller vad de säger.

Så hon vaknar upp med solen i ögonen, ler. Sätter sig upp i sängen, ler lite extra och tänker, idag kanske jag hittar honom, ja, kanske idag är det min tur igen.

styrkan ligger i ordet