3.6.13

På nätterna fanns bara du och jag

Varje bussresa som tog längre än tio minuter, fyllde jag mina mobilanteckningar med dig. Här är lite av det:

I solljuset lyser hans ögon ljust blått och han försvinner på något sätt in i det starka skenet av strålarna. Men blicken står lika fastkilad i mina ögon som nyfiket blickar tillbaka.
Han har markerade drag som får mina ögon att med enkelhet följa linjerna av hans käkben och resten av ansiktets struktur. När han lägger sin kind mot min hörs ett nästan obefintligt rasp av hans skäggstubb mot min nakna hud och jag ryser av hur hans beröring känns.

Hans händer letar sig in under mina kläder och håller om varm och ovan hud. Vi ligger så nära det bara går och ändå vill jag bara komma närmare. Jag blir alltid osäker när han ser på mig med den blicken som kan skära igenom vad som helst.  Var han än tittar kliar jag min hud som ett sorts försvar mot icke existerande tankar om obesvarad kärlek.
Hans blick förvandlas till frågande när jag flackar med min.

Han kysste hela min kropp inatt. Efter oräknade glas med alkohol stod jag rakt i hans famn. Svettig utifrån och in och jag önskade vara kvar för alltid. Jag känner inte honom men han ger mig en förbannad trygghet jag sökt hos så många men än inte funnit. När hans fingrar slarvat ihop sig med mitt tunga hår, bet han sig i underläppen och jag log och drog honom närmare för att få börja och aldrig sluta kyssa honom.
Soulmusiken släppte inte rummet trots timmar av aktivitet och vi dansade som om vi aldrig skulle få dansa igen. Jag skreksjöng till musiken, rörde på kroppen som aldrig förr och höll hans händer medan han följde varje rörelse jag gjorde.
Jag vet inte vad lycka är men om det här är den vill jag vara lycklig för alltid.

Hans hår har rufsat till sig och han drömmer sig iväg någonstans för de slutna ögonen rör sig i en melodi under ögonlocken. Jag betraktar honom tyst och länge och när han rör sig gör jag det också. Som att jag försöker hålla mig på samma sida som han, försöker att inte tappa kontrollen.

Han är så himla vacker. Lång och stark och hans händer ger sin egen historia av livet än hans egen. När han skrattar kommer det från långt inifrån, jag tänker att det är så här ett hjärta som inte gått sönder, låter.
Den tjocka vinterjackan mjukar upp hans hårda linjer. Jag känner mig så märklig som tänker att jag vill ha hans händer överallt på min kropp så att jag kan ha mina på hans. Jag har aldrig känt mig så attraherad, vansinnigt kär eller äventyrslusten i någon förr och det skrämmer liver ur mig samtidigt som det fascinerar mig till obefintliga gränser.
Jag försöker förstå min egen hjärnas tankebana, kanske till och med mitt hjärtas dunkande försök till ännu ett försök av öppen sårbarhet. Kanske ser han det. Kanske vill han vad jag vill men tusen gånger mer.