13.12.11

Att inte-veta.


Jag snubblar på gatstenarna idag. Ser mig inte för. Står som en staty vid rödljuset och inväntar sekunderna till gröna gubben lyser mig i ögonen.

Jag snubblar på gatstenarna idag. Går förbi skyltfönster efter skyltfönster och ser ingen i ögonen. Har ett mål. Låter mina fötter leda vägen framåt och jag ler inte.

Jag snubblar på gatstenarna idag. För att jag har ett brustet hjärta. För att min värld fallit ihop, gått sönder, taket har rasat in och jag kan inte andas.

Jag kan inte andas och jag snubblar över varenda jävla sten och jag har tusen liter gråt inuti mig som vägrar komma ut. Jag har ett brustet hjärta för att den som hållit ihop det är borta. 

Jag går sönder och jag tänker att nu ska jag för alltid vara ensam, för det slår allting annat just nu. Ingen kan komma åt en om man är ensam. Ingen inget alls.

Jag snubblar på gatstenarna idag. För att jag är en liten jävla obetydlig människa som går med ett söndrigt hjärta och ingen ser och ingen ska se det för ingen får se det för det är mitt hjärta och den enda som ska se det är du, för det är du som gjort det så, och därför är du den enda som kan pussla ihop mig igen. Fixa mig. 

8.12.11

Visst?


Kyss mig.
Du får tårar att rinna. En dynamik.
Åh bara låt det komma av sig självt.

En sorg är förbi, nu finns bara lycka.
En kvävande ångest, vackert flätad runt hjärtat
konstant påminnande om hur känslor kan ta över liv.

Jag lämnar ut mig fullständigt, låter mig omfamnas
av din värme.
Dina vackra händer. Guldhåret som lockar sig
på outforskade platser.

Ditt hjärta som slår så hårt, genom dina lager av kläder
in genom mina kläder
under min hud
Dina slag blandas med mina. Det bildas rytmer.
En melodi.


Jag förlorar fullkomligt kontroll av allting som andas vettighet.
Låter mina impulser leda min krokiga väg.

Blundar
och låter mig färdas bort



Bortom ljuset, bortom verklighet.
Låter mig andas in en fantasi

Som gör mig odödlig,
levande,
älskandes.