13.2.12

Det finns inget du, inget jag


Jag har en konstant längtan efter havet. Efter saltvatten i mitt hår. Efter blöta stenar som är för hala för att gå på. Jag saknar den mörkblåa färgen som sträcker sig så långt ögat kan nå. Efter tång som smeker ens fötter nedifrån mörkret. Jag har en längtan efter en särskild doft som finns vid havet. En sälta blandat med frisk luft. Jag blir så nära till gråt när jag tänker på det. Det finns så mycket längtan till så mycket. Jag känner mig begränsad och instängd. Hur mycket kan man göra, bör man göra, för att må så bra man kan? Kanske borde jag gå ner till sjön oftare och intala mig att det är havet. Att det finns en sälta i vinden som jag bara inte känner av på grund av någon banal anledning. Något så enkelt att det blir komplext.


5.2.12

She drives a vegetable car


Jag skrev om dig och i mina fingrar stack det. Efter din beröring, efter att få beröra dig.
Och ändå, långt in i hjärtat, där fanns en oro som inte släcktes, oavsett hur många kyssar dina läppar gav.
Jag levde för att få andas dig, inte ens hundra dagar och det gick sönder (kanske var det för det bästa). Men jag levde för att få se dig, vakna upp bredvid dig. Sakna dig. Och nu. Tomhet, apati. Din frånvaro.


Längtan efter något bra. Hållbart, älskvärt.