11.10.15

Hör du suset från inifrån?

Lugnet lägger sig aldrig i denna stadsdel, i denna stad. Aldrig lägger den sig i mitt sinne, varken i hjärnan eller hjärtat. Jag har ont hela tiden, det susar i öronen och jag förmår mig inte att vara lugn. Det finns ju inget att vara lugn över, inte heller när du försöker övertala mig att det finns tror jag på dig. Jag är egen, jag är skapad för mig själv, att klara mig själv. Din kram blir min förolämpning. Förminska mig inte, tänker jag, när du tittar sådär menande på mig. Som att jag inte skulle klara av att stå på mina egna ben och klara sorgen av att förlora en relation. Att förlora någon som du. Jag klarar det galant, ska du veta.

Men lugnet det finns inte, och jag saknar det så innerligt. Jag längtar så det gör ont efter lite stilla stunder i mitt inre, att stormen ska lägga sig någon gång. Jag orkar snart inte mer, det är bräckligt nu för tiden. Det syns förstås inte men mitt inre brakar snart ihop. Tre. Två. Ett. Bom.

Jag vet inte vad kärlek är längre. Tänker att jag föreställer mig att du är det. Att att älska är att känna det jag gör för dig. Men jag är inte säker. Varför är jag inte så övertygad? Varför måste jag jobba så hårt för det? För att erkänna din existens i mitt liv, i det som jag skapat omkring mig? Förstår inte varför du inte är självklar. Förstår inte, vill förstå men du hjälper mig inte. Du är så övertygad. Konstant så otroligt säker på din sak, du är säker på känslorna du har och du är säker på kärleken du känner. Men jag kämpar.

Kämpar med mina skakiga ben, kämpar för viljan att det ska finnas ett Vi. Stormen avtar inte, den går upp i nivåer som är utomjordiska. Jag drunknar, drunknar, drunknar.

3.10.15

He taps at my window.

Tänk om det skulle vara mer enkelt att älska. Jag hade missbrukat det på mindre än en sekund. Jag hade tagit an mig det som inget annat i mitt liv och aldrig någonsin slutat med det. Saken är att jag verkligen älskar att älska, att bli älskad. Men jag är ganska dålig på det. Det faller mig inte så naturligt som jag så gärna hade velat, och det stör mig.

Han ringde mig idag, när jag satt på bussen och lyssnade på en pod. Jag blev inte glad, mest störd bland mina tankar och min stillhet. Jag kunde inte bli glad, fast jag verkligen ville. Kanske läser någon mina ord och tänker: vadå, varför kan du inte bli glad? Han ringer ju dig, till och med på dagen D, och du kan ändå inte försöka le? Vad är det för fel på dig? Ja, det kanske man kan tänka men en fragil liten varelse som en människa kan inte agera bäst of the test, inte ens när den vill. Det funkar ju inte så.
Jag vet inte, jag kunde inte hantera samtalet alls. Jag blev bara så tyst. Tyst och arg. Jag skämdes också över det, förstås. Självklart har man någon slags bild av sig själv som den så jävla sammahållna person som bara är.... Perfekt. Men han var len i orden och visst borde det gjort mig mer varm, mer villig. Men jag kände inte för att prata med någon, inte någon alls. Jag älskar honom men dagen var inte min.

Jag kan inte hantera mig själv i en relation. Mitt jag slukas in så ordentligt i det att jag totalt tappar bort mig själv. Nu letar jag och letar efter något sätt för mig att kunna hantera livet och en relation och mig själv samtidigt. Och jag vet inte hur man gör. Tips emottages gärna. Hjälp mig.