Jag kan inte skriva om dig, jag vet inte hur jag ska börja. Det känns som en implosion i hela min bröstkorg, att jag inte kan andas utan dig, att allt jag tänker på är refererat till dig. Jag ser dina skarpa linjer när jag blundar, känner din doft, hör din röst. Jag tänker nästan att du inte är på riktigt, du är för vettig, för vacker. För mycket allt, jag kan knappt förhålla mig till dig.
Ungefär hela dagen ler jag i små episoder för mig själv när en händelse från tidigare i veckan spelas upp i mitt huvud. Ett ord, en handling. Dina händer som håller mina. Våra promenader.
Jag tänker dig nästan som ett hemligt recept som jag inte kan dela med resten av världen.
Rädslan sitter i att om jag skriver om dig, om du blir till text så blir du en verklighet, eller en illusion av en verklighet. Jag vägrar vakna upp ur den om så är fallet. Jag klarar inte av tanken att inte få vara dig nära mer, jag kan inte gå utan att prata med dig, tänka på dig, vakna bredvid dig.
Jag vet inte hur jag kunde fungera innan dig. (Sanningen är väl helt enkelt att det inte riktigt gick)
Det kanske är gud, kanske ödet, kanske naturkrafter, kanske älvor änglar skogstroll spöken mormor, som står bakom detta. Kanske någon form av styrka eller makt som jag inte kan kontrollera som bestämde att det skulle vara så här nu. Det är som att jag krupit på knäna i hur lång tid som helst och sedan stod du där och hjälpte mig upp. Kysste bort det som kvävde mig. Såg på mig som jag aldrig blivit sedd innan, sa saker som ingen sagt förr. Rörde vid mig som ingen någonsin rört vid mig förr.
Jag är livrädd, det är sanningen. Jag är inte det minsta modig utan bara helt jävla livrädd.
Och i det livrädda, i den fullkomliga iskalla rädslan som letar sig genom hela min kropp nu, faller jag handlöst för dig, jag släpper långsamt in dig i mitt liv, vi väver ihop en historia, du och jag. Nu är vår tid. Jag vet inte hur det kommer gå, hur jag kommer gå i det hela. Men jag kommer kasta mig rakt in i det, allt eller inget, göra det med hela mitt jag, hela mitt hjärta, med all kärlek jag har att ge. Du ska få mig.
5.12.13
Du kommer aldrig känna så igen
Det finns en särskild sorts dramatik första gången du blir kär i någon. Det är nytt, sprakande, skrämmande och alldeles dunkande färskt. Du vet inte var du ska göra av den där pirriga känslan som får din kropp att fysiskt skaka eftersom du tycker om honom så mycket så att du själv inte ens förstår. Du försöker tänka tillbaka på alla texter du läst, alla böcker och dikter som skulle förklara just precis denna känsla, men du kommer inte på en enda för just nu är känslorna i din kropp, kärleken som ligger där och gror, det enda relevanta. Plötsligt struntar du i om resten av världen varit kär, för du är kär nu och det gör att du vill gråta, skratta, vara knäpptyst, lyssna på hans andetag eller se in i hans levande ögon mest hela tiden. Det gör dig till en annan person, en bättre person. Den personen som konstant lyser, som konstant ler. Som drömmer sig bort mitt i konversationer med vänner, som somnar och vaknar med samma tanke fastetsad i hjärnan. Det är ni nu och det finns ingenting som är viktigare än det.
Tiden flyter ihop, det finns inga dagar, inga nätter eller tomma timmar längre. Allt är en rörig tidslinje av dunkande hjärtan och skakiga händer. Varma läppar som värmer kalla nästippar. Heta kyssar i bäckmörka klubbar. Kroppar som ligger ihopflätade under ett för litet täcke. Gråt som blandas ut med kärleksförklaringar, bråk som ingen vet hur de kom till och som försvinner lika snabbt. Resor långt bort eller inte alls långt bort, tysta morgnar och perfekta nätter. Paprikabitar formade till hjärtan på frallor och rykande färskt kaffe på sängkanten när ni firar ert datum.
Allting blir tydligare, det är som att hela din kropp, alla dina sinnen, du, blir mer levande. Färgerna du är omgiven av har skarpare kanter, allting har plötsligt en mening. Ditt liv har en mening och du undrar hur du någonsin kunde levt ett liv utan honom. Att du skulle göra allt, ja till och med lite mer än så, för att det aldrig ska sluta vara så här. Du förstår att det inte är en saga. Du förstår att det med störst sannolikhet nog kommer att ta slut någon gång, men det är inte i närheten av nu och du tänker att det faktiskt finns par som träffas när de är tonåringar som lever tills de är skrynkliga och varma och gråhåriga tillsammans. Att ni faktiskt kan vara ett av de paren och att det inte skulle förvåna dig om ni var det, så kära som ni är. Du inser inte ens att när du försvinner bort i en tankebana som till exempel denna, så slutar allting annat att upphöra. Du kanske sitter på tåget och läser morgontidningen när han istället dyker upp i huvudet och du väljer att tänka på honom. Du fastnar på en punkt vid fönstret och stirrar lugnt på den medan världen står stilla och små minnesklipp av er rullar inuti ditt skallben. Du ler till ibland, dina blinkningar är långsammare än vanligt. Du tänker att du lever nu. Att du inte alltid gjort det, innan överlevde du. Nu lever du. Fan vad du lever.
Men du har helt rätt om att det tar slut för det gör det efter några år, några månader och några dagar. Du vet egentligen exakt hur många år minuter dagar timmar ni var ni innan ni slutade att vara det. Men det är irrelevant. Du gråter dig till sömns i månader. Du skriver långa texter om hur du ska få honom tillbaka. Han träffar någon annan. Går vidare med sitt liv. Du försöker göra samma sak. Du intalar dig att du är redo för det, att ditt hjärta har läkt nu och att du kan gå vidare. Du kan börja känna något för någon annan nu och det gör ingenting, det är så livet fungerar. Du intalar dig att du förstår att livet är så här. Egentligen vägrar du förstå, du vill bryta mot reglerna. Du vill ha honom, bara honom för resten av ditt ynkliga lilla liv som du trodde så högt om. Att han är det enda som kan få det att kännas som det gjorde under alla de dagarna ni var varandras och att det inte gör något att han är kär i någon annan nu, han älskade ju dig en gång, då kan han älska dig igen. Du är ju älskvärd.
Men tiden går som den alltid gjort och varje dag gör det lite lite mindre ont än dagen innan. Du tar dig i kragen och inser att ni aldrig kommer bli tillsammans igen och att det, under omständigheterna, är helt okej. Att det är bra att han är lycklig med någon nu och att du kommer vara det också. Det är att växa upp och det är något som alla gör. Du fnyser åt dina tankar om att få tillbaka honom. Du sitter på samma tåg, du håller en likadan tidning, du stirrar på en liknande fläck. Men du ler inte till ibland och dina ögon är ledsna och alla minnesklipp som tränger sig ut genom barrikaderna i hjärnan försöker du trycka tillbaka. De betyder ingenting längre. Du tänker att det är okej att de inte gör det, att de har förbrukat sin plats i ditt liv och att det måste finnas plats för nya sådana senare. När någon ny 'han' kommer. Du biter dig i tungan. Du kommer inte gråta offentligt igen. Du tittar ned i tidningen igen och du läser om världens misär och du tänker att du åtminstone inte är ensam i din hjärtesorg, som ju faktiskt minskar, dag för dag, timme för timme.
Det går mer än ett år innan du ramlar in i en ny 'han' igen. Han fångar ditt intresse på något sätt och rätt som det är sitter du där och du säger till dig själv att du är kär igen. Han är kär i dig. Han är vacker. Han tycker att du är vacker. Ni blir ihop. Du tänker att du är lycklig nu.
Men det är inte samma sak. Det är fint, förstås, men det är inte samma sak. Den där dunkande pirriga färska känslan ekar i sin frånvaro. Du blir förtvivlad. Det var ju detta du gått och längtat efter, vad är det som händer i din bröstkorg? Du är övertygad om att det är något fel på dig, att det aldrig kommer kännas så igen och en obeskrivlig sorg infinner sig.
Han gör dig lycklig, han skämmer bort dig, han sover med dig och han kysser dig på halsen. Du är vuxen nu och du tänker att det är så här vuxen kärlek är. Lite tafatt, förväntad, enformig. Att det är okej eftersom livet går vidare. Du gråter i din ensamhet men det vet ju ingen om, så det du känner blir mindre sant eftersom det bara är i dig det känns så. Bara du som tänker det.
Det tar slut igen, du känner dig starkare denna gång. Du saknar honom, förstås. Men du dör inte, du överlever, med marginal till och med. Du försöker förstå vad som gjorde den stora skillnaden mellan han och den andra. Varför det inte kändes så sprakande fantastiskt som du förväntade dig. Var du ens kär i honom? Var han kanske bara fel person att bli tillsammans med? Nej. Antagligen inte. Du är smartare än så.
Och en natt sätter du dig upp i sängen. Du blinkar frenetiskt i mörkret och du har äntligen funnit den sista pusselbiten i denna förbannade gåta som spökat i din hjärna under så himla lång tid. Du förstår äntligen vad det är som gör att allting varit så skevt för dig, varför du inte kunde förstå dig på dina egna känslor eller förväntningar.
Du inser att den första kärleken är den mest underbara, naiva, oskyldiga, fantastiska och hjärtevärmande kärlek du någonsin kommer att känna. Att du säkert kommer att falla handlöst för en ny 'han' senare i livet igen och att det säkert har sin charm, men den första kärleken. Den är en egen kategori. Ett outforskat område där du kan vältra dig i konstanta endorfiner som forsar ur din hjärna rakt in i hjärtat. Att du inte vet hur man gör, det finns ingen manual, inga tidigare erfarenheter, inga tips eller förvarningar. Du kastar dig helhjärtat in i något med hjärta och själ för du vet inte bättre. Och du lever i den bubblan av fullkomlig uppslukande kärlek för att det är, på riktigt, det bästa du känt i hela ditt liv. Och att det, trots att det på många sätt är rätt sorgligt, är helt okej att du inte kan känna så i kärlek igen. Att det är en egen värld du kan minnas tillbaka till, med en person som hade hela ditt hjärta i sina händer, som formade dig till vad och vem du är idag, hur du hanterar kärlek och relationer i ditt liv nu. Någon som du alltid kommer att ha med dig, någon som känner dig utantill och som vet allt om dig. Som kan se på ditt ansiktsuttryck vad du tänker på. Han kommer inte finnas där som din kärlek, men som ett livsminne, som en livsvän och som du alltid kan se tillbaka på och le. Och för det, är du alltid tacksam.
Tiden flyter ihop, det finns inga dagar, inga nätter eller tomma timmar längre. Allt är en rörig tidslinje av dunkande hjärtan och skakiga händer. Varma läppar som värmer kalla nästippar. Heta kyssar i bäckmörka klubbar. Kroppar som ligger ihopflätade under ett för litet täcke. Gråt som blandas ut med kärleksförklaringar, bråk som ingen vet hur de kom till och som försvinner lika snabbt. Resor långt bort eller inte alls långt bort, tysta morgnar och perfekta nätter. Paprikabitar formade till hjärtan på frallor och rykande färskt kaffe på sängkanten när ni firar ert datum.
Allting blir tydligare, det är som att hela din kropp, alla dina sinnen, du, blir mer levande. Färgerna du är omgiven av har skarpare kanter, allting har plötsligt en mening. Ditt liv har en mening och du undrar hur du någonsin kunde levt ett liv utan honom. Att du skulle göra allt, ja till och med lite mer än så, för att det aldrig ska sluta vara så här. Du förstår att det inte är en saga. Du förstår att det med störst sannolikhet nog kommer att ta slut någon gång, men det är inte i närheten av nu och du tänker att det faktiskt finns par som träffas när de är tonåringar som lever tills de är skrynkliga och varma och gråhåriga tillsammans. Att ni faktiskt kan vara ett av de paren och att det inte skulle förvåna dig om ni var det, så kära som ni är. Du inser inte ens att när du försvinner bort i en tankebana som till exempel denna, så slutar allting annat att upphöra. Du kanske sitter på tåget och läser morgontidningen när han istället dyker upp i huvudet och du väljer att tänka på honom. Du fastnar på en punkt vid fönstret och stirrar lugnt på den medan världen står stilla och små minnesklipp av er rullar inuti ditt skallben. Du ler till ibland, dina blinkningar är långsammare än vanligt. Du tänker att du lever nu. Att du inte alltid gjort det, innan överlevde du. Nu lever du. Fan vad du lever.
Men du har helt rätt om att det tar slut för det gör det efter några år, några månader och några dagar. Du vet egentligen exakt hur många år minuter dagar timmar ni var ni innan ni slutade att vara det. Men det är irrelevant. Du gråter dig till sömns i månader. Du skriver långa texter om hur du ska få honom tillbaka. Han träffar någon annan. Går vidare med sitt liv. Du försöker göra samma sak. Du intalar dig att du är redo för det, att ditt hjärta har läkt nu och att du kan gå vidare. Du kan börja känna något för någon annan nu och det gör ingenting, det är så livet fungerar. Du intalar dig att du förstår att livet är så här. Egentligen vägrar du förstå, du vill bryta mot reglerna. Du vill ha honom, bara honom för resten av ditt ynkliga lilla liv som du trodde så högt om. Att han är det enda som kan få det att kännas som det gjorde under alla de dagarna ni var varandras och att det inte gör något att han är kär i någon annan nu, han älskade ju dig en gång, då kan han älska dig igen. Du är ju älskvärd.
Men tiden går som den alltid gjort och varje dag gör det lite lite mindre ont än dagen innan. Du tar dig i kragen och inser att ni aldrig kommer bli tillsammans igen och att det, under omständigheterna, är helt okej. Att det är bra att han är lycklig med någon nu och att du kommer vara det också. Det är att växa upp och det är något som alla gör. Du fnyser åt dina tankar om att få tillbaka honom. Du sitter på samma tåg, du håller en likadan tidning, du stirrar på en liknande fläck. Men du ler inte till ibland och dina ögon är ledsna och alla minnesklipp som tränger sig ut genom barrikaderna i hjärnan försöker du trycka tillbaka. De betyder ingenting längre. Du tänker att det är okej att de inte gör det, att de har förbrukat sin plats i ditt liv och att det måste finnas plats för nya sådana senare. När någon ny 'han' kommer. Du biter dig i tungan. Du kommer inte gråta offentligt igen. Du tittar ned i tidningen igen och du läser om världens misär och du tänker att du åtminstone inte är ensam i din hjärtesorg, som ju faktiskt minskar, dag för dag, timme för timme.
Det går mer än ett år innan du ramlar in i en ny 'han' igen. Han fångar ditt intresse på något sätt och rätt som det är sitter du där och du säger till dig själv att du är kär igen. Han är kär i dig. Han är vacker. Han tycker att du är vacker. Ni blir ihop. Du tänker att du är lycklig nu.
Men det är inte samma sak. Det är fint, förstås, men det är inte samma sak. Den där dunkande pirriga färska känslan ekar i sin frånvaro. Du blir förtvivlad. Det var ju detta du gått och längtat efter, vad är det som händer i din bröstkorg? Du är övertygad om att det är något fel på dig, att det aldrig kommer kännas så igen och en obeskrivlig sorg infinner sig.
Han gör dig lycklig, han skämmer bort dig, han sover med dig och han kysser dig på halsen. Du är vuxen nu och du tänker att det är så här vuxen kärlek är. Lite tafatt, förväntad, enformig. Att det är okej eftersom livet går vidare. Du gråter i din ensamhet men det vet ju ingen om, så det du känner blir mindre sant eftersom det bara är i dig det känns så. Bara du som tänker det.
Det tar slut igen, du känner dig starkare denna gång. Du saknar honom, förstås. Men du dör inte, du överlever, med marginal till och med. Du försöker förstå vad som gjorde den stora skillnaden mellan han och den andra. Varför det inte kändes så sprakande fantastiskt som du förväntade dig. Var du ens kär i honom? Var han kanske bara fel person att bli tillsammans med? Nej. Antagligen inte. Du är smartare än så.
Och en natt sätter du dig upp i sängen. Du blinkar frenetiskt i mörkret och du har äntligen funnit den sista pusselbiten i denna förbannade gåta som spökat i din hjärna under så himla lång tid. Du förstår äntligen vad det är som gör att allting varit så skevt för dig, varför du inte kunde förstå dig på dina egna känslor eller förväntningar.
Du inser att den första kärleken är den mest underbara, naiva, oskyldiga, fantastiska och hjärtevärmande kärlek du någonsin kommer att känna. Att du säkert kommer att falla handlöst för en ny 'han' senare i livet igen och att det säkert har sin charm, men den första kärleken. Den är en egen kategori. Ett outforskat område där du kan vältra dig i konstanta endorfiner som forsar ur din hjärna rakt in i hjärtat. Att du inte vet hur man gör, det finns ingen manual, inga tidigare erfarenheter, inga tips eller förvarningar. Du kastar dig helhjärtat in i något med hjärta och själ för du vet inte bättre. Och du lever i den bubblan av fullkomlig uppslukande kärlek för att det är, på riktigt, det bästa du känt i hela ditt liv. Och att det, trots att det på många sätt är rätt sorgligt, är helt okej att du inte kan känna så i kärlek igen. Att det är en egen värld du kan minnas tillbaka till, med en person som hade hela ditt hjärta i sina händer, som formade dig till vad och vem du är idag, hur du hanterar kärlek och relationer i ditt liv nu. Någon som du alltid kommer att ha med dig, någon som känner dig utantill och som vet allt om dig. Som kan se på ditt ansiktsuttryck vad du tänker på. Han kommer inte finnas där som din kärlek, men som ett livsminne, som en livsvän och som du alltid kan se tillbaka på och le. Och för det, är du alltid tacksam.
12.11.13
Because of me
I should say I'm sorry for all the things I did to you
I always said you hurt me when really it was me who hurt you
I should pray forgiveness for all the words I never said
But all my life I've wanted something to grasp - in need of feeling loved
And now shattered to pieces because I didn't know what to do when someone loved me
the way you said you do
And I will always wish I did you good instead - for now
now
Oh darling!
now
There is never again we
And I will die
knowing
it was beause of me.
I always said you hurt me when really it was me who hurt you
I should pray forgiveness for all the words I never said
But all my life I've wanted something to grasp - in need of feeling loved
And now shattered to pieces because I didn't know what to do when someone loved me
the way you said you do
And I will always wish I did you good instead - for now
now
Oh darling!
now
There is never again we
And I will die
knowing
it was beause of me.
You're so good I have to break your heart
Det var som att allt man önskat sig någonsin, plötsligt bara fanns i honom.
Som att, alla tårar jag någonsin fällt över förlorad kärlek eller brustna hjärtan, kom han för att läka ihop mig.
Jag förstår inte vår relation. Jag har ingen aning om vad han är i mitt liv, vem han kommer vara eller hur vi kommer sluta upp. Vissa dagar längtar jag efter att få höra hans röst och jag somnar med fantasier om hur vi kommer ha det tillsammans. Andra dagar skrämmer hans blotta existens mig. Jag blir rädd och jag gömmer mig. Jag är så otroligt jävla livrädd för att bli sårad. Det är som ett öppet pulserande sår över hela mitt hjärta och jag är rädd. Rädd rädd rädd.
Jag pratar inte om det med någon, mina ord stannar i hjärnan, i hjärtat i bröstkorgen. Vem ska jag någonsin prata med som kommer förstå? Inga ord jag skulle yttra kommer bära den tyngd de förtjänar, som han förtjänar att omtalas med. Jag vet inte vad han gör med mig och det skrämmer mig.
Han får mig att le varje gång vi har ett samtal. Vi kan prata om de svåraste bitarna av våra liv och jag är lika nära gråten som skratten för han kittlar fram båda reaktionerna i mig. Jag kan längta efter att stå bredvid honom och lägga min panna mot hans arm. Att han skulle lägga näsan i mitt hår eller mot min hud och andas min doft. Efter att han skulle bli min eller jag hans eller vi varandras.
Och ändå. Ändå vägrar en del av mig vilja känna dessa känslor. Jag vill springa i motsatt riktning och inte låta honom komma mig nära, inte öppna mitt hjärta eller sova bredvid honom någonsin. Jag vågar inte, han skrämmer mig, det skrämmer mig. Kärleken som kan bli skrämmer mig.
När han måste gå säger jag nej. Jag vill inte att han någonsin ska sluta prata med mig och när jag kämpar med motstridiga tankar dunkar det hårt i min bröstkorg. Jag vet inte vad jag ska lyssna på, jag vet inte hur jag ska förhålla mig till att alla val jag gör i mitt liv är vad min livshistoria kommer att bli. Ska han bli en del av den eller ska jag radera honom innan den skrivs?
Jag vet inte. Jag bara, vet inte.
Som att, alla tårar jag någonsin fällt över förlorad kärlek eller brustna hjärtan, kom han för att läka ihop mig.
Jag förstår inte vår relation. Jag har ingen aning om vad han är i mitt liv, vem han kommer vara eller hur vi kommer sluta upp. Vissa dagar längtar jag efter att få höra hans röst och jag somnar med fantasier om hur vi kommer ha det tillsammans. Andra dagar skrämmer hans blotta existens mig. Jag blir rädd och jag gömmer mig. Jag är så otroligt jävla livrädd för att bli sårad. Det är som ett öppet pulserande sår över hela mitt hjärta och jag är rädd. Rädd rädd rädd.
Jag pratar inte om det med någon, mina ord stannar i hjärnan, i hjärtat i bröstkorgen. Vem ska jag någonsin prata med som kommer förstå? Inga ord jag skulle yttra kommer bära den tyngd de förtjänar, som han förtjänar att omtalas med. Jag vet inte vad han gör med mig och det skrämmer mig.
Han får mig att le varje gång vi har ett samtal. Vi kan prata om de svåraste bitarna av våra liv och jag är lika nära gråten som skratten för han kittlar fram båda reaktionerna i mig. Jag kan längta efter att stå bredvid honom och lägga min panna mot hans arm. Att han skulle lägga näsan i mitt hår eller mot min hud och andas min doft. Efter att han skulle bli min eller jag hans eller vi varandras.
Och ändå. Ändå vägrar en del av mig vilja känna dessa känslor. Jag vill springa i motsatt riktning och inte låta honom komma mig nära, inte öppna mitt hjärta eller sova bredvid honom någonsin. Jag vågar inte, han skrämmer mig, det skrämmer mig. Kärleken som kan bli skrämmer mig.
När han måste gå säger jag nej. Jag vill inte att han någonsin ska sluta prata med mig och när jag kämpar med motstridiga tankar dunkar det hårt i min bröstkorg. Jag vet inte vad jag ska lyssna på, jag vet inte hur jag ska förhålla mig till att alla val jag gör i mitt liv är vad min livshistoria kommer att bli. Ska han bli en del av den eller ska jag radera honom innan den skrivs?
Jag vet inte. Jag bara, vet inte.
23.8.13
Never mind I'll find someone like you
Vi önskar oss så olika saker i livet att det söndrar mig från djupt inifrån. Jag älskar dig mer än livet men jag älskar inte dina drömmar som jag älskar mina.
Du önskar gröna fält och böljande marker. Orört vatten mitt i en skog. Vilda djur i horisonten. Du önskar soluppgångar som äter upp himlen och du önskar att få andas och dö i frihet.
Jag önskar sekelskiftsbyggnader och kullerstensgator. Nattöppna restauranger och vinfyllda glas i folkvimmel. Jag önskar öppna fönster med gardiner som dansar av vinden och jag önskar ett bageri i hörnet av mitt hus.
Du önskar att jag är din och att jag förändrar min världsbild så att den passar din.
Jag önskar dig för mig själv i min stadsmiljö. Där tusen ögon ser oss men bara jag som Ser dig.
Med snabba fotsteg ramlar jag över gatorna till dig. Du ligger på sängen, du blundar och du andas tungt. Jag lägger mig nära nära och jag andas dig i nacken medan mina tårar gör för ont för att komma ut. Du böjer huvudet neråt och jag hör hur dina andetag hackar till, hur du kämpar men det är lönlöst. Jag drar dig mot mig, ditt ansikte mot mitt men du vägrar. Du håller mina händer hårt och jag ser hur dina ögon drunknar i sorgen jag skapat.
Jag ser den mest vackra och starka människa gå sönder mitt framför mig och jag kan inte göra något för du håller mina händer och jag vill inte vara den du gör mig till. Jag kan inte.
Jag lägger mig istället på dig så att våra händer som fortfarande håller varandra, kommer emellan våra kroppar. Jag lägger näsan mot din hals och jag viskar ord du aldrig kommer att glömma. Jag viskar sanningen i dess renaste form men jag vill inte, orkar inte, klarar inte det egentligen. Du viskar inte, du skriker inte längre ut din sorg. Du är slut. Jag är slut. Vi är slut.
Du önskar gröna fält och böljande marker. Orört vatten mitt i en skog. Vilda djur i horisonten. Du önskar soluppgångar som äter upp himlen och du önskar att få andas och dö i frihet.
Jag önskar sekelskiftsbyggnader och kullerstensgator. Nattöppna restauranger och vinfyllda glas i folkvimmel. Jag önskar öppna fönster med gardiner som dansar av vinden och jag önskar ett bageri i hörnet av mitt hus.
Du önskar att jag är din och att jag förändrar min världsbild så att den passar din.
Jag önskar dig för mig själv i min stadsmiljö. Där tusen ögon ser oss men bara jag som Ser dig.
Med snabba fotsteg ramlar jag över gatorna till dig. Du ligger på sängen, du blundar och du andas tungt. Jag lägger mig nära nära och jag andas dig i nacken medan mina tårar gör för ont för att komma ut. Du böjer huvudet neråt och jag hör hur dina andetag hackar till, hur du kämpar men det är lönlöst. Jag drar dig mot mig, ditt ansikte mot mitt men du vägrar. Du håller mina händer hårt och jag ser hur dina ögon drunknar i sorgen jag skapat.
Jag ser den mest vackra och starka människa gå sönder mitt framför mig och jag kan inte göra något för du håller mina händer och jag vill inte vara den du gör mig till. Jag kan inte.
Jag lägger mig istället på dig så att våra händer som fortfarande håller varandra, kommer emellan våra kroppar. Jag lägger näsan mot din hals och jag viskar ord du aldrig kommer att glömma. Jag viskar sanningen i dess renaste form men jag vill inte, orkar inte, klarar inte det egentligen. Du viskar inte, du skriker inte längre ut din sorg. Du är slut. Jag är slut. Vi är slut.
3.6.13
På nätterna fanns bara du och jag
Varje bussresa som tog längre än tio minuter, fyllde jag mina mobilanteckningar med dig. Här är lite av det:
I solljuset lyser hans ögon ljust blått och han försvinner på något sätt in i det starka skenet av strålarna. Men blicken står lika fastkilad i mina ögon som nyfiket blickar tillbaka.
Han har markerade drag som får mina ögon att med enkelhet följa linjerna av hans käkben och resten av ansiktets struktur. När han lägger sin kind mot min hörs ett nästan obefintligt rasp av hans skäggstubb mot min nakna hud och jag ryser av hur hans beröring känns.
Hans händer letar sig in under mina kläder och håller om varm och ovan hud. Vi ligger så nära det bara går och ändå vill jag bara komma närmare. Jag blir alltid osäker när han ser på mig med den blicken som kan skära igenom vad som helst. Var han än tittar kliar jag min hud som ett sorts försvar mot icke existerande tankar om obesvarad kärlek.
Hans blick förvandlas till frågande när jag flackar med min.
Han kysste hela min kropp inatt. Efter oräknade glas med alkohol stod jag rakt i hans famn. Svettig utifrån och in och jag önskade vara kvar för alltid. Jag känner inte honom men han ger mig en förbannad trygghet jag sökt hos så många men än inte funnit. När hans fingrar slarvat ihop sig med mitt tunga hår, bet han sig i underläppen och jag log och drog honom närmare för att få börja och aldrig sluta kyssa honom.
Soulmusiken släppte inte rummet trots timmar av aktivitet och vi dansade som om vi aldrig skulle få dansa igen. Jag skreksjöng till musiken, rörde på kroppen som aldrig förr och höll hans händer medan han följde varje rörelse jag gjorde.
Jag vet inte vad lycka är men om det här är den vill jag vara lycklig för alltid.
Hans hår har rufsat till sig och han drömmer sig iväg någonstans för de slutna ögonen rör sig i en melodi under ögonlocken. Jag betraktar honom tyst och länge och när han rör sig gör jag det också. Som att jag försöker hålla mig på samma sida som han, försöker att inte tappa kontrollen.
Han är så himla vacker. Lång och stark och hans händer ger sin egen historia av livet än hans egen. När han skrattar kommer det från långt inifrån, jag tänker att det är så här ett hjärta som inte gått sönder, låter.
Den tjocka vinterjackan mjukar upp hans hårda linjer. Jag känner mig så märklig som tänker att jag vill ha hans händer överallt på min kropp så att jag kan ha mina på hans. Jag har aldrig känt mig så attraherad, vansinnigt kär eller äventyrslusten i någon förr och det skrämmer liver ur mig samtidigt som det fascinerar mig till obefintliga gränser.
Jag försöker förstå min egen hjärnas tankebana, kanske till och med mitt hjärtas dunkande försök till ännu ett försök av öppen sårbarhet. Kanske ser han det. Kanske vill han vad jag vill men tusen gånger mer.
I solljuset lyser hans ögon ljust blått och han försvinner på något sätt in i det starka skenet av strålarna. Men blicken står lika fastkilad i mina ögon som nyfiket blickar tillbaka.
Han har markerade drag som får mina ögon att med enkelhet följa linjerna av hans käkben och resten av ansiktets struktur. När han lägger sin kind mot min hörs ett nästan obefintligt rasp av hans skäggstubb mot min nakna hud och jag ryser av hur hans beröring känns.
Hans händer letar sig in under mina kläder och håller om varm och ovan hud. Vi ligger så nära det bara går och ändå vill jag bara komma närmare. Jag blir alltid osäker när han ser på mig med den blicken som kan skära igenom vad som helst. Var han än tittar kliar jag min hud som ett sorts försvar mot icke existerande tankar om obesvarad kärlek.
Hans blick förvandlas till frågande när jag flackar med min.
Han kysste hela min kropp inatt. Efter oräknade glas med alkohol stod jag rakt i hans famn. Svettig utifrån och in och jag önskade vara kvar för alltid. Jag känner inte honom men han ger mig en förbannad trygghet jag sökt hos så många men än inte funnit. När hans fingrar slarvat ihop sig med mitt tunga hår, bet han sig i underläppen och jag log och drog honom närmare för att få börja och aldrig sluta kyssa honom.
Soulmusiken släppte inte rummet trots timmar av aktivitet och vi dansade som om vi aldrig skulle få dansa igen. Jag skreksjöng till musiken, rörde på kroppen som aldrig förr och höll hans händer medan han följde varje rörelse jag gjorde.
Jag vet inte vad lycka är men om det här är den vill jag vara lycklig för alltid.
Hans hår har rufsat till sig och han drömmer sig iväg någonstans för de slutna ögonen rör sig i en melodi under ögonlocken. Jag betraktar honom tyst och länge och när han rör sig gör jag det också. Som att jag försöker hålla mig på samma sida som han, försöker att inte tappa kontrollen.
Han är så himla vacker. Lång och stark och hans händer ger sin egen historia av livet än hans egen. När han skrattar kommer det från långt inifrån, jag tänker att det är så här ett hjärta som inte gått sönder, låter.
Den tjocka vinterjackan mjukar upp hans hårda linjer. Jag känner mig så märklig som tänker att jag vill ha hans händer överallt på min kropp så att jag kan ha mina på hans. Jag har aldrig känt mig så attraherad, vansinnigt kär eller äventyrslusten i någon förr och det skrämmer liver ur mig samtidigt som det fascinerar mig till obefintliga gränser.
Jag försöker förstå min egen hjärnas tankebana, kanske till och med mitt hjärtas dunkande försök till ännu ett försök av öppen sårbarhet. Kanske ser han det. Kanske vill han vad jag vill men tusen gånger mer.
19.3.13
Vind i segel
Det är tragikomiskt egentligen för jag tänker att du inte påverkar mig ett skit, inte en millimeter av mig någonstans, varken invärtes eller utanpå har du med att göra längre. Och ändå sitter jag här och är så jävla förbannad för att du är lycklig och jag inte. För att du är kär och jag inte. För att du hann före. Är inte det en sjuk sak att säga? Att någon hinner före en själv.
Antagligen handlar det om att man har någon skev tanke som ligger långt långt bak, dimmigt i bakgrunden som när man druckit lite för mycket, sovit för lite eller gråtit för mycket, framställer frågan "tänk om..." Sedan finns det olika scenarion till frågan med öppet slut.
Man tänker:
Tänk om - vi blir ihop igen
Tänk om - jag aldrig kommer sluta tycka om honom
Tänk om - han aldrig slutar tycka om mig
Tänk om - vi aldrig kommer kunna umgås eller prata igen
Tänk om - han går vidare innan mig. (bingo)
Och man ser framför sig varje frågeställning vara verklighet och hur man ska reagera. Hur man kommer känna. Det går ju inte att veta, allting är så relativt. Men jo. Nu står jag här.
Med ett hjärta fyllt av känslor och det är nu man fattar att man är en levande varelse.
Jag är glad för din skull. Sinom tid kommer jag också sluta vara ledsen över dig också.
Så otroligt dubbelisidigt är det. Lycka kontra vrede. Ledsamhet kontra happy thoughts.
Amen fuck this.
Här är ett bra album.
Antagligen handlar det om att man har någon skev tanke som ligger långt långt bak, dimmigt i bakgrunden som när man druckit lite för mycket, sovit för lite eller gråtit för mycket, framställer frågan "tänk om..." Sedan finns det olika scenarion till frågan med öppet slut.
Man tänker:
Tänk om - vi blir ihop igen
Tänk om - jag aldrig kommer sluta tycka om honom
Tänk om - han aldrig slutar tycka om mig
Tänk om - vi aldrig kommer kunna umgås eller prata igen
Tänk om - han går vidare innan mig. (bingo)
Och man ser framför sig varje frågeställning vara verklighet och hur man ska reagera. Hur man kommer känna. Det går ju inte att veta, allting är så relativt. Men jo. Nu står jag här.
Med ett hjärta fyllt av känslor och det är nu man fattar att man är en levande varelse.
Jag är glad för din skull. Sinom tid kommer jag också sluta vara ledsen över dig också.
Så otroligt dubbelisidigt är det. Lycka kontra vrede. Ledsamhet kontra happy thoughts.
Amen fuck this.
Här är ett bra album.
10.1.13
Jag vill 09/10
2009
Det är här och nu jag vill vara. Med dig.
Jag vill ha dig nära mig alltid, alltid.
Jag vill resa överallt med dig, inte bara till Paris utan hela världens hörn, äta hela världens mat med dig. Jag vill gå i regnskogar med dig och och jag vill frysa med dig i miljöer med bara snö och minusgrader.
Jag vill att du ska känna att jag är din kärlek. Jag vill att ditt hjärta ska dunka fortare när du ser mitt ansikte. Jag vill att dina kinder ska blossa upp när jag kysser din hals.
Jag vill att du ska se mig som en av dina bästa vänner. Jag vill att du ska lita på mig till 104%.
Jag vill att det är mig du ringer när du behöver prata av dig. Jag vill vara personen du lutar dig emot när du släpper en bit av din känslosamma betongvägg.
Jag vill vara personen du berättar allt för. Jag vill att du ska visa alla känslor mot mg. Skrik, gråt, viska, älska. Jag vill vara personen du håller om när du somnar varje kväll.
Jag vill vara personen du delar allt med. Jag vill att du ska släppa in mig, jag vill finnas där. Där ingen annan finns. Jag vill att vi ska dela våra känslor med varandra. Älska varandra för alltid.
2010
Och jag gråter. Gråter som aldrig förr. Gråter för att det vi haft har försvunnit. Den där speciella känslan finns inte kvar. Du finns inte där. Du, min kärlek, finns inte kvar. Och jag sörjer. Gråter. Saknar.
Jag borde inte behöva längta efter något annat när jag är med dig. Jag borde vara uppfylld av tankar av dig. Hur lycklig du gör mig. Hur mycket din kärlek får mig att må bra. Hur du älskar mig.
Var försvann vi? Var tog den där känslan vägen? Har din kärlek blivit negativ?
What might have been lost?
What might have been lost?
What might have been lost?
Du slutade älska. Du slutade. Du förlorar mig från och med den här sekunden.
Det är här och nu jag vill vara. Med dig.
Jag vill ha dig nära mig alltid, alltid.
Jag vill resa överallt med dig, inte bara till Paris utan hela världens hörn, äta hela världens mat med dig. Jag vill gå i regnskogar med dig och och jag vill frysa med dig i miljöer med bara snö och minusgrader.
Jag vill att du ska känna att jag är din kärlek. Jag vill att ditt hjärta ska dunka fortare när du ser mitt ansikte. Jag vill att dina kinder ska blossa upp när jag kysser din hals.
Jag vill att du ska se mig som en av dina bästa vänner. Jag vill att du ska lita på mig till 104%.
Jag vill att det är mig du ringer när du behöver prata av dig. Jag vill vara personen du lutar dig emot när du släpper en bit av din känslosamma betongvägg.
Jag vill vara personen du berättar allt för. Jag vill att du ska visa alla känslor mot mg. Skrik, gråt, viska, älska. Jag vill vara personen du håller om när du somnar varje kväll.
Jag vill vara personen du delar allt med. Jag vill att du ska släppa in mig, jag vill finnas där. Där ingen annan finns. Jag vill att vi ska dela våra känslor med varandra. Älska varandra för alltid.
2010
Och jag gråter. Gråter som aldrig förr. Gråter för att det vi haft har försvunnit. Den där speciella känslan finns inte kvar. Du finns inte där. Du, min kärlek, finns inte kvar. Och jag sörjer. Gråter. Saknar.
Jag borde inte behöva längta efter något annat när jag är med dig. Jag borde vara uppfylld av tankar av dig. Hur lycklig du gör mig. Hur mycket din kärlek får mig att må bra. Hur du älskar mig.
Var försvann vi? Var tog den där känslan vägen? Har din kärlek blivit negativ?
What might have been lost?
What might have been lost?
What might have been lost?
Du slutade älska. Du slutade. Du förlorar mig från och med den här sekunden.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)