17.12.14

Anything less than I love you is lying

Ibland tittar jag på honom när han inte ser. Jag följer hans varenda rörelse med blicken. Låter mig följas med i hans dans. Han har ljusblåa ögon, sådär klara och lysande som en klar sommarhimmel när solen står högt och skiner i sin stolthet. När han får solen i ögonen ibland, är det som om det sprakar till. Ibland, när han inte ser, försöker jag räkna fräknarna på hans ansikte. De utgör gåtor och hemliga siffror för det är absolut omöjligt att räkna. Det är omöjligt att få reda på vem han är, vad han är. Ibland ligger jag i sängen och lyssnar på när han startar dagen. Börjar brygga kaffe och tar fram koppar. Jag ligger kvar för jag tänker att det är så här jag vill komma ihåg mitt liv. Insvept av kärlek i täcket som tillhör den jag älskar, lyssnandes på hans vardagsljud som blir det vackraste jag vet. För det är min vardag också.

Igår räknade dagarna till ett år. Ett år av mitt liv och ett år av kärlek med honom. Oförklarliga känslor svallar upp inom mig, som vanligt. Möjligtvis mer impulsivt, med elektriskt. Jag vet bara vad kärlek är när det känns som det gör i mig, som ett stormigt hav.

Jag föraktar hans rakryggade persona ibland. Avundas den till nivåer jag skäms över att själv stå för. Jag kan inte förstå hur någon kan vara så vacker, så klok, så intresserad och så tom på svarta känslor och sorg. På det blytunga som drar ner mig i gruset, som gör att jag vissa dagar aldrig någonsin vill möta en ny dag igen. Som jag gråter över när ingen ser eller tänker på när ingen vet. Som om han är befriad, en slags utvald ängel som kan möta livet på ett rent sätt. Nej, jag vet att det låter vansinnigt. Men i föraktet beundrar jag honom. Det glittrar till i hans blick. Han är medveten om sin sits, den som bär honom högre upp i skyn istället för dränker honom. Så som det dränker mig. Kanske kan vi mötas i det, kanske kan vi bli stabila i våra motpoler. Jag hatar ibland livet för att det spelar en rakt i hjärtat, skiter i konsekvenserna. Ler hånfullt och ber en att hantera det bäst man vill. Skjut dig själv om du inte pallar, jag bryr mig väl inte.

Men trots alla mörka tankar, möts jag av en frisk vind av nya tankar, känslor och upplevelser som jag bara får på grund av hans närvaro i mitt liv. På grund av samtalen vi har och orden vi delar. Blickarna. Renheten och Mörkret möts och skapar magi. Jag vet, jag vet att det låter barnsligt. Men det är magi, det är precis vad det känns som att det är. Jag förstår det knappt själv. Men jag tror på det. Jag älskar honom. Jag älskar honom som jag älskar mig.


11.12.14

Months and months later

Det har kliat i fingrarna i månader nu. Tiden brinner medan jag väntar på att de rätta orden ska komma fram. Jag vill ha dem i sinnet för att skriva ned dem och spara dem i orimliga tidsepoker. Men inser att det inte är så enkelt och i mig pulserar längtan av att dela med mig av precis alla känslor som dunkar i min bröstkorg.

Först tänker jag att jag hatar varenda jävla film, varenda bok, text, bild, vad som helst som ska försöka beskriva hur kärlek är eller fungerar. Jag kräks över förväntningarna de alla skapar. Jag känner så för att jag precis är den typen av människa som kommer falla för det. Går i en livslång exstatisk längtan efter Kärleken. Så pass att när den är där, närvarande och varm i mitt liv så ser jag inte den för den möter inte mina påhittade förväntningar.
Jag är fortfarande i totalt älskande tillstånd med Honom med stort H. Fortfarande är det en våldsam, aggressiv och lycklig storm inuti mig. Men den tär på mig. Jag ger det allt, allt av mig ger jag. Jag kan inte begränsa det och det skrämmer mig. Hur tusan ska man göra det på bäst vis? Finns det något slags recept? Jag gråter ner hans kramar och ber om det omöjliga. Jag älskar honom så att han blir min luft, jag hänger mig totalt till honom och hans närvaro i mitt liv. Jag glömmer bort mig själv nästan. Kan man ens det? Vad vet jag. Allt jag vet är att jag vill uppleva livet med honom, vill vakna med honom, vill somna, bada, gråta, prata, resa, promenera, rita, äta, skrika. Allt, med honom.
Tror ni att han känner så för mig? Tror ni att han kan känna allt detta, detta virvelvindsliknande stadie, i honom, som i mig? Ge mig orden, löftet. Ge mig något. För snart imploderar jag.