25.5.14

Sommardrömmarna

Hans händer rör sig över min kropp, som om det vore det mest naturliga.
Jag är tyst, mitt huvud imploderar av tankar och mitt hjärta slår sig hårt inuti revbensfängelset.
Men utåt är det tyst och det enda man hör är hans tunga andetag och avlägset fågelkvitter som påminner oss om att älska i solen som värmer vår kalla hud.
Han ser mig i ögonen med den där fasta och lugna blicken och mimar J-A-G-Ä-L-S-K-A-R-D-I-G.
Jag förstår inte sådana ord, förstår inte ditt beteende. Blundar och gömmer mig i fantasier av det jag byggt upp för att överleva.
Jag älskar dig. Jag älskar dig jag älskar att mitt hjärta stannar och slår dubbelt igen. För dig av dig åt dig.

Her dream is within a dream

Du ser mig på ett sätt
så tydligt att det blir svårt
att se sanningen

En så abstrakt känsla som
får mitt hjärta att slå så hårt
lämnar mig livrädd på natten

För hur mycket jag än vill förmå
mig att andas igen, känns du
överallt, hela tiden
och jag
jag lämnas ensam i våndan
rädslan blir min verklighet

Du, du blir min dröm.

---

Och jag orkar hålla upp oss båda
när du sträcker fram din hand
och ber mig om hjälp

Du säger att du önskar du fann
styrkan att våga, styrkan att vilja
kanske även kunna

Men jag kysser dina darriga händer
och viskar så tyst jag kan
Du måste våga, måste vilja, absolut kunna.
Annars dör du och då dör jag.

13.5.14

A love that will never grow old

Det är svårt att formulera orden just nu. Det är för mycket känslor som går igenom för många sinnen på samma gång. Men han är bestående genom allt.
Ibland vet jag inte hur jag ska förhålla mig till att han finns så märkbart i mitt liv. Är rädd för känslan att han ska ta över, att jag inte kommer finnas kvar eller att jag byter ut det relevanta i mig för något som ska passa honom. Det är en konstant balansgång mellan hjärta och smärta, mellan känslostormar och vett.

Jag flyr staden ibland, ut till den gröna skogen som skiftar i tusen nyanser och som doftar så friskt. Jag följer med honom till hans barndomshem. Följer med honom till där allting började och där allting fortfarande väntar på en start. Där får jag spatsera omkring, smutsa ner mina finklänningar och jag får gå loss på vad jag vill utan att någon ifrågasätter. Utan att någon tycker att det jag gör är skevt. Jag får samla mig, jag får vara tyst. Jag får vara jag. Jag är samtidigt så liten och fragil och främmande för allting där. Skogen har välkomnat mig men jag smulas lite isär när jag fortfarande är en främling i sammanhanget. Jag vet att tiden gör under, men ibland behöver jag att det händer nu. Nu nu verkligen.

Ni vet när någon nära vän eller familj eller vem som helst egentligen, säger att man är värdefull och vacker både som människa och i sitt yttre? Ni vet hur svårt det är att tro på sig själv när man tackar och blir varm av deras ord. Att man ler men egentligen har inte deras ord gjort någon omfattande förändring för en själv, för jag kommer fortfarande stå framför en spegel och jag kommer fortfarande titta på varenda lilla detalj ibland och undra varför det ska vara så svårt att älska det man ser. Att det ibland skiftar mellan dag och dag. Ibland står jag där, likväl framför samma spegel och jag ler och tittar mig själv i ögonen och är helt förbryllad över min vackerhet. Att känna en tacksamhet över att jag är vem jag är. Att jag är den jag är och att han älskar mig för det. Han ska inte spela någon roll i detta men visst tusan gör han det. De gör det, de som man givit sitt hjärta till.

Jag vill berätta för honom om alla känslor och tankar och drömmar jag har, där han finns med i ekvationen. Jag vill berätta om alla barn jag vill ha med honom, som kommer ha fräkniga näsor och bruna lockar i håret. Jag vill berätta för honom om grönsakerna vi ska odla och om alla nattdopp i vattnet som ingen förutom vi kommer veta om.
Jag vill att han ska höra om hur jag ler när jag tänker på honom, när jag tänker på hans namn eller våra minnen. Jag vill visa min kärlek spraka för honom i alla lägen. Jag vill att han och jag ska vara vi för alltid. Jag vill dö efter ett liv med honom. Jag vill bygga om ett hus med honom. Jag vill att han ska veta hur mycket han betyder för mig, vill att han ska förstå. Tror ni att han förstår? Hur ska man säga allt man känner? Ska man ens det?

Jag lyssnar på låt efter låt och varenda en handlar om kärlek på countrymusikspråk och jag spinner av känslan som de framkallar. Jag tänker att alla handlar om honom. Jag tänker att han gör att jag känner mig hel, att jag blir en bättre person med honom nära mig. Att han får mig att vara mitt bästa jag.

Jag vet inte hur livet kommer bli och det skrämmer livet ur mig, jag vet inte hur något kommer sluta, men fan, fan vad jag hoppas att allt som kommer upplevas, kommer upplevas med honom.

Explosionen i hjärtat.