4.6.12

Puss


Du pussar mig på kinderna och jag ler lite men kan inte låta bli att bli uppäten av det svarta hålet som växer sig större i min bröstkorg. Den dunkande smärtan som känts rakt i hjärtat de senaste veckorna. Känslorna av en panikångestattack växer sig starkare och påminner mig om svunna tider.

Du pussar mig på kinderna och pratar om saker som egentligen aldrig kommer att hända för att livet är för invecklat i sig självt, men du ser inte det för din naiva världssyn har ännu inte blivit påverkad av någon fatal händelse som kommer att förändra dig för alltid.

Du pussar mig på kinderna för att du inte vet vad som pågår. Du tror att du vet allting, du tror att du känner mig, men du har inte en aning om vem jag är. Du vill lära känna varenda lilla bit av mig för att du tror att det kommer att göra saker bättre. Men egentligen kommer sanningen bara att göra för ont, du kommer att hålla för dina öron och du kommer ångra att du någonsin frågat mig, haft viljan, eller försökt att en lyssna och förstå det jag säger. Det gör ont, men du ser inte, du hör inte, för du vill inte.

Du pussar mig på kinderna i hopp om att allting ska förbli som vanligt. Men livet, världen, kärlek, blir aldrig vad det varit, någonsin igen.