28.2.10

vill ha..

ge mig...

Vem jag är

Din personlighetstyp:
Varmhjärtade, noggranna och populära. Sätter andras välbefinnande framför sitt eget. Stark pliktkänsla. Ansvarsfulla. Värdesätter traditioner och trygghet. Vill vara till nytta för andra. Behöver uppmuntran för att må bra. Välutvecklat sinne för form och funktion.
Karriärer som skulle kunna passa dig:
Sjuksköterskor, lärare, administratörer, hemkunskapslärare, barnomsorgspersonal, familjerådgivare, präster, kontorsansvariga, personalvetare, socialarbetare, ekonomibiträden, redovisningsansvariga, tandsköterskor, hemmafruar/hemmamän, receptionister, religionslärare, talpedagoger.


Intressant... ;)

23.2.10

ÅHMINGUD

LARS WINNERBÄCK I AUGUSTI

2010-08-07 Stockholm, Långholmsparken
åh min gud. åh min gud. åh min winnerbäck.

Livet

Visst är Kärlek en speciell känsla, en sådan stark sak som kan hända en på både gott och ont. Den kan förstöra flera år, om inte hela, av sitt liv och man kan gråta och må så så dåligt över någon som man bara vill ska älska en, precis som man älskar denne. Det kan vara hjärtskärande att se den man älskar med någon annan på stan, och undra varför den inte är med en själv istället. Kärlek kan få en att bli en annan människa, på både gott och ont.
Kärlek kan förstöra ens liv.

Men kärlek kan också vara den finaste man någonsin är med om under denna korta tid på vår planet. Det kan få en att vara lycklig, lycklig ända in i själen och istället för att promenera på trottoaren, så studsar man på rosa moln, långt och högt ovanför alla tragiska själar under en. Man kan vara glad, älska, skratta, leva livet extra mycket. Man kan vilja känna att Kärleken förhoppningsvis aldrig försvinner ur ens liv, för tänk om man blir som en av dem igen? En av de döda själarna under mig. Det vill man inte. Man vill vara lycklig resten av ens liv. Med den person man älskar. För Kärlek är så starkt. På både gott och ont.


Gott och ont.

21.2.10

blått öga, svarta tankar

Jag är så trött nu. Trött på att vara någons vägg där de kan slänga all sin skit för att kunna släppa det, bara för att jag kommer vara den som bär på det istället. Jag orkar inte det alls. Jag är inte en tegelvägg som kan ta hand om andras skit och fullständigt strunta i att jag har ett eget liv som jag måste leva varje dag. Som jag måste bry mig om, tänka på, bry mig för fan om. Mitt liv är väl också lika värdefullt som ditt? Betyder inte mina känslor eller mitt liv något också? Varför ska jag vara den som bär på din skit, och varken få släppa ut min på dig eller ens få ägna en tanke åt mitt eget struliga liv? Fungerar livet, världen, universum så?
Vad är det egentligen som är rätt i en sådan situation? För det låter inte vettigt hur som helst.

4.2.10

good work B

Jag tror att om jag fortsätter i detta tempot så kommer jag att bli färdig med min uppgift idag. Hurra!

3.2.10

såhär fint


























en sådan här fin arbetsplats vill jag ha!
källa: Sophie Blackall

jag tänker

Jag tänker på allt möjligt som sorlar runt i huvudet på mig just nu.
Jag har nästan läst färdigt boken om Henri, dvärgen i Montmartre i slutet av 1800-talet.
Det gör lite ont i mig faktiskt. Han har känts som en vän i min fantasi, en som jag läser om och som jag känner empati för honom. Jag känner med honom, men vill inte hålla med om allt han tycker.
En vän, en människa som dött för mer än hundra år sedan. En konstnär som aldrig fick älska på riktigt.
En konstnär. En kreativ människa som älskade livet lite för mycket.

Idag köpte jag akvarellfärg. I en låda i kuber. Helt fantastisk är känslan jag fick av att köpa det. Jag visste inte riktigt varför jag kände mig så bra över det, men jag välkomnade känslan mer än gärna. Utöver färgerna köpte jag även ett nytt A6ritblock samt bläckpennor i olika tjocklekar. Tror det var tjocklekar i: S,F,M,B - då B står för brush, så det är som en tuschpensel. Väldigt fint. Jag gick och var varm i hjärtat och känslan har inte helt försvunnit ännu. Det känns underbart. Särskilt med tanke på att jag hemma har penslar för akvarell samt ett block som jag köpte förra månaden med akvarellpapper.
Det sticker i fingertopparna...
Jag vill hem nu. Jag vill måla. Prova på hur det känns med riktigt bra färg. Jag vill se vad jag kan åstadkomma med min förmåga att vara kreativ. Det är som att utveckla sig själv i små steg, att kunna märka det så bra. Det är ganska magiskt.

The Libertines är helt underbart bra. Precis som Errors och Koop.
De har dominerat mina öron idag. Jag trotsar smärtan i högra örat och väljer att lyssna ändå. Det är ändå skadat, vad gör det då för skillnad. Musik gör mig lugn, glad, varm, lycklig, arg, bedövar allt annat.

Nu vill jag bara hem i snöyran och måla. Stänga in mig i mitt rum och bara måla. Åh.

2.2.10

det där med vad man ska göra när man blir "stor"

Jag har otroligt svårt att tänka på vad jag vill göra om några månader, ett år, eller hela mitt vuxna liv. Ska jag göra samma sak tills jag inte kommer att kunna jobba mer, tills jag har grått hår och stora skrattrynkor i ansiktet. När jag enbart går i Gudrun Sjödén-kläder och gullar med ett barnbarn eller två.
Ska jag syssla med exakt samma sak, varje dag i minst åtta timmar? Kommer jag inte tröttna på att gå upp varje dag och ha exakt samma dag framför mig? Det måste ju finnas andra alternativ.
Jag känner mig tillräkligt bra för att veta att jag skulle avskytt mitt liv.

Jag behöver trygghet, både i mitt vardagliga liv men även i mig själv. Jag måste känna att jag har tillräckligt med omväxling i mitt yrke för att kunna jobba med det. Jag kommer aldrig att kunna vakna, åka till jobbet, jobba, komma hem, laga middag, gå och lägga mig. Jag skulle aldrig klarat av det till slut. Därför tänker jag förhindra det innan det börjat.

Nu vill jag börja med att acceptera mig som människa, som kvinna, som en individ som är bra på kreativitet. Att skapa. Jag vill måla, sy, rita, sjunga till musik. Allt kreativt och göra massor med händerna. Jag vill bara skapa, massvis med skapande helt enkelt.

Så därför är det viktigt för mig att sluta försöka jobba ifrån vem jag är född till att vara och börja acceptera att detta är vem jag är, vem jag till slut alltid kommer att vara. Det är fint att tänka såhär.
Jag vill kunna uttrycka mig i annat än ord och jag vill kunna vara nöjd med det jag åstadkommer. Det kan väl inte vara så svårt? Fel. Det är svårt. Mycket svårt.

Jag vill kunna bli äldre och älska varenda dag för att jag inte trycker på mig själv att göra sådant som jag egentligen inte trivs med, jag vill leva i nuet så gott jag kan och älska allt jag har runt om mig just nu, och inte imorgon eller om tre år.



Det är nog inte så mycket fel på mig. Varför skulle det vara det egentligen?
Vem bestämmer att jag är bra eller dålig? Min största kritiker är ju faktiskt jag själv, men för att försvara mig lite har jag heller inte fått idéerna från ingenstans. Det blir alltså en ond cirkel.

En ond jävla cirkel. Men den ska jag ta död på. Banne mig att jag ska det.