27.6.11

Att kyssa födelsemärken

Han letade efter
mina födelsemärken
Kysste dem en efter en
men rörde aldrig min mun

Han säger att han älskar mig
mer än något annat
(snarare än någon
tänker jag)

Hans långa fingrar ligger
lätt mot mina nyckelben
som om de är gjorda för
varandra. de. vi.

Han tycker om att knäppa upp
de runda knapparna på min blus
alltid nedifrån och upp

Han brukar se på mig
med en blick så intensiv att
jag nästan blir rädd
liksom en blick jag
inte kan förstå


Han säger att han älskar mig
mer än något annat
Och jag
Jag vågar bara hålla med

Ditt mjuka inre

Du mötte någon ny
Gav ditt hjärta till någon
du hoppades har hand om det

Du glömde saknaden
Du glömde tårarna
och de vassa bitarna av
ditt mjuka inre

Du slutade älta
Du gav upp ensamheten
mot något så mycket bättre

Ett hjärtslag, en ökad puls
Blickarna som möts

Du tror på er, du vill
bara ha er

Du mötte någon ny
och förträngde
allt som andades ensamhet

21.6.11

des fragments

Ett hjärta av sten
Så tungt att det inte går
att bära

En sorg
Fragment av en tillvaro
jag nu fattas
Saknaden är ett faktum
en verklighet som gör ont

   Slår andan ur mig
   och hoppas det bästa
       å mina vägnar








16.6.11

Ett hjärta större än världen

Hon luktar sött.
Snart kommer den sötman blandas med en snäv lukt av rök,
för medan jag ser på henne plockar hon fram en cigarrett ur det vita paketet.
Idag har hon på sig sina svarta höga jeans och min randiga tröja instoppad i dem.
Det passar henne.

Hon är upptagen med att prata om läget i Mellanöstern samtidigt som hon
tänder cigarretten som nu sitter mellan hennes röda läppar.
Jag har länge velat känna på hennes läppar mot mina egna. Åh den där fylligheten.

Hon säger "jag blir så trött på situationen där. Morden på oskyldiga människor. Diktaturen. Idiotin."
Hon blåser ut ett moln. Suckar djupt.
Hon ser på mig, granskar mitt ansikte bestämt.
"Och du? Vad ska du göra?" Hon spänner läpparna runt filtret och släpper mig inte med blicken.
"Jag tänker hålla dig i handen när du räddar världen." Hon spricker upp i ett varmt leende.
Leendet håller i länge. Jag kan nästan känna i luften hur hennes hjärta slår fortare.

Till slut säger hon tyst "tror du? Tror du att jag kan göra det? Jag är bara en liten människa ju."
"Du må vara en liten människa men du har ett hjärta större än världen. Med det kommer man långt."
Hon ler igen, drar ett bloss, ser fundersam ut. Mina öron är iskalla av höstbrisen.

Efter att ha funderat en stund till säger hon med en säker röst "tack. Tack för att du tror på mig. Jag ska se vad jag kan göra." Som om det var något vardagligt det handlade om.
Hon ger mig en lång kram. Liksom slappnar av i min famn. Jag känner mig nära hennes hjärta, vill hålla det i mina händer. Önskar att denna kram hon ger mig ska vara för alltid.

Men till slut tar hon ändå ett steg tillbaka, drar bort håret som smeker hennes ansikte.
"Och för att börja med din rädda världen-livsuppgift kan du börja med den här" säger jag samtidigt som jag öppnar min väska.
Jag rotar fram en bok som jag köpt till henne.
Hon håller den länge, läser på fram- och baksidan, ser på mig, ser på boken, ser på mig igen. Jag ler bara. Jag bryter till slut tystnaden och säger "den är din. När jag såg den i bokhandelns tillhörde den redan dig, jag behövde bara köpa med mig den."
Hon skrattar, alla hennes tänder lyser mot de röda läpparna.
"Men ÅH! Varför är du inte kär i mig!? Du är ju helt perfekt!"

Om du bara visste, tänker jag och ler.

14.6.11

ett knäpptyst skrik

Jag står med dig under cykeltaket. Det har regnat hela morgonen och det verkar inte vilja avta nu heller.
Du ser bestämt ner i marken. Du vet att du sårat mig men du verkar inte förstå till vilken grad.
Jag kämpar med allt jag har att inte släppa fram tårarna som bränner bakom ögonen.
Du harklar dig, mumlar ett, vad jag tror är ett, förlåt.
Jag ser på dig, blir ursinnig, höjer ögonbrynen och spänner läpparna. Inuti mig vrålar jag dig i ansiktet, skriker tills mina lungor inte har någon luft kvar att skrika med. Inuti mig är jag en atombomb som exploderar samma ögonblick som du mumlar fram ditt förlåt.

Du ser upp och de tunga septemberdropparna träffar dina kinder och dina läppar.
Jag lägger händerna för mitt ansikte, försöker i mörkret de skapar komma på vad vem som helst förutom jag skulle göra i denna situation som du skapat. Jag vill slita sönder ditt hjärta, så som du slitit sönder mitt. Men ingenting kommer ut, inga ord, inga tårar, inte heller mina händer som egentligen vill puckla ihjäl dig rör sig en millimeter.

Du vänder dig mot mig, ser mig rakt in i ögonen som nu knappt kan hålla tillbaka sorgen som försöker tränga sig ur mig.
Jag viskar "se inte på mig sådär, titta inte så på mig. Du vet att det inte är jag som skapat detta, jag vet att jag inte gjort det. Se inte på mig sådär, snälla."
Du faller i gråt, det kommer från ingenstans och det överrumplar mig. Jag ser häpet på ditt fragila jag.
Jag tänker, har du ens rätt att gråta för det här? Såklart. Har jag rätt att ta illa upp av det? Såklart.

Du försöker greppa tag i min hand men den är livlös och glider ur ditt grepp på grund av regnet.
Jag kan inte, säger jag, det går inte. Du har skadat mig för mycket. Jag måste gå.
Du ber och bönar, försöker omfamna mig, nästan skriker gå inte! när jag slingrar mig ur ditt grepp och småspringer därifrån.
Jag släpper ut tårarna som väller fram som ett vattenfall och jag önskar att detta aldrig hänt, att jag aldrig gett dig tillåtelse att komma så nära mig som man bara kan till en människa. Jag önskar att jag aldrig lät dig älska mig, aldrig lät mig bli sårbar i dina händer.
Men mest av allt, det jag mest ångrar, är att jag lät mig älska någon som jag visste skulle krossa hela mig, förgöra vad jag trodde var kärlek hela mitt liv, och lämna mig springandes i ösregn. Fan.

12.6.11

Hon och dina känslor

Hon äter alltid godis som smakar körsbär eller lakrits.
Hon har alltid rött nagellack.
Hon tvinnar alltid på en bit av sitt hår, oftast det som ligger lite över kinden.
Hon biter sig alltid i underläppen när hon blir nervös och hon skiner upp
som en sol när man får henne att le.
Hon ger alltid varma kramar till de hon håller nära hjärtat och fasta handtag till främlingar.
Hon pratar oftast lite för mycket än för lite och hon älskar samtidigt att lyssna på andra prata.
Hon har tvångstankar om att det ska vara ordning och reda i hennes omgivning men hennes
skrivbord är alltid stökigt.
Hon har stora ögon som alltid som ser nyfikna ut och hon har naturligt hallonröda läppar.
Hon ritar på allt som går att rita på och hon älskar att lyssna på kärlekslåtar som
oftast hittas i indiefilmers soundtrack.
Hon är egentligen allt du inte är och du älskar henne för precis det.

5.6.11

textfragment

En iakttagelse, en blick
som delas av två, men känns
som hela världen delar den
med varandra

Något som sätter sig djupt i en
som ett plåster på sår
eller som en tanke av
något man alltid velat ska hända
som händer och förvandlas
från en tanke till ett minne

Ett skratt, lika tydligt
som månens ljus på natten
går igenom hörselgångarna
in under skelettet
och rakt in i hjärtat.