23.4.10

if nothing is everything

jag vill bara gråta
för allt känns så himla dumt och fel och ansträngt. irriterat.

jag vill bara gråta för all skit jag gjort
för all skit jag kommer att göra

jag vill gråta
för att jag säger dumma saker till folk
som egentligen kanske inte förtjänar det.

jag vill gråta för mitt konstanta sug efter nikotin inte vill försvinna
trots att jag inte ens röker
det bara spökar där. och jag gillar inte det.

jag vill gråta för att jag för det mesta behöver någon som kramar mig och säger att allt kommer att bli bra.

jag vill gråta för att det inte finns någon när jag kommer hem
som säger hej, jag har saknat dig
eller någon som frågar mig hur min dag har varit

jag vill gråta för att det inte finns någon som väcker mig med frukost i sängen
med nygjort te och goda mackor
eller som gör ett hjärta av hallonkräm till mig i en skål

jag vill gråta för att jag jämt känner mig så ensam
och att jag är låst i den situationen
gråta för att jag vet att det kommer vara så ett ganska bra tag framöver

jag vill gråta för att jag inte kan träffa mina bröder
eller min finaste mamma
när jag vill, utan måste planera hur mycket som helst bara för att få säga hej en helg

jag vill gråta för att jag inte träffar den jag älskar så ofta
eller jag vet inte
det kanske är ofta
men det känns inte som det
jag vill gråta för att jag känner att jag inte duger för honom
gråta för att jag känner att jag måste leva upp till någon slags dröm om
perfektion

jag vill gråta för att jag inte har något eget litet krypin att komma hem till
mina egna fönster och min egen spis
gråta för att det är så himla svårt

jag vill gråta för allt jag saknar i mitt liv
och för allting som jag vet att jag kommer att sakna.
jag vill gråta för att jag vet att det kommer inte sluta
denna känslan
den kommer alltid ligga kvar där
någonstans inuti mitt eviga mörker.


jag vill så hemskt gärna gråta av allt.
men jag kan inte.

19.4.10

vad är vad egentligen

Om två veckor slutar skolan.
Om tre veckor börjar praktiken som ska pågå i fem veckor.
Om sju veckor tar jag studenten.

Sedan börjar livet?
Inte riktigt. Sedan har jag sommarlov och med det förhoppningsvis ett sommarjobb. Kanske har jag något eget, kanske bor jag på samma ställe som jag bor på då. Man kan ju alltid drömma.
Och i augusti börjar komvux för mig. Jag ska läsa 450 poäng där, så att jag kan ha 2500 poäng från gymnasiet. Så att jag helt enkelt kan söka vidare till högskolan. Detta för att när jag flyttade körde kursplanerna lite ihop sig. Men det gör inte så mycket egentligen. Jag ser det bara som en ny erfarenhet, ny plats, nya människor. Igen. Jag tycker om människor. Inget konstigt i mina ögon. Bara spännande egentligen. Man ska vara glad för att komvux som alternativ finns, istället för att skämmas. Iallafall enligt min mening.

På komvux ska jag iallafall läsa under hösten, till december tror jag (det är inte helt bestämt). Sedan tänker jag antingen försöka jobba under våren till nästa sommar eller läsa någon kurs eller så. Vi får se.

Under tiden som allting händer ska jag försöka att umgås med mina vänner, hitta på trevliga saker som förgyller min vardag. T ex konserter, museums, picnics, bakning, pyssel, resor ner till Lund och massor av kramar till och från människor jag älskar.

Jag sitter och letar jobb nu. Får se vad som blir av mig, herregud.

17.4.10

jag vet att jag är konstig...

...men jag kan inte hjälpa att det är något magiskt med hösten som får mig att längta dit. Trots att det inte ens blivit sommar, ännu mindre varmt ute. Men här är iallafall en bildförklaring till varför jag tycker om det:










De flesta kanske inte alls förknippas till höst vanligtvis. Men detta är min tolkning. Så som det är, känns, finns i mig. 
Men detta betyder inte att jag inte längtar ihjäl mig efter sommaren också. Mer än någonsin. Mest.

12.4.10

JAG

Jag är en komplicerad, djup, bräcklig, leende, kurvig, pratsam, iblandjävligtjobbig människa.
När jag läser tidningen varje morgon så sätter sig gråten i halsen varje gång jag läser något som utmärker sig mer än allt annat. Jag tänker så mycket varje dag att jag är förvånad över att jag inte börjat bli vithårig än. Jag pratar ibland så mycket att jag har ont i käkarna flera dagar efter. Jag är otroligt bräcklig (trots att de flesta kanske trott motsatsen?) och kan krossas av vissa sammansatta ord som blir till hemska meningar, eller blickar, suckar eller annat som jag märker av hos andra personer som är riktat mot mig. Jag kan gå och älta över vad jag gör fel i flera veckor ibland, för att till slut komma fram till att jag nog faktiskt inte gjort något fel trots allt. Eller åtminstonde försökt göra det bästa jag kan av situationen.
Jag är lite beroende av söta saker såsom godis, gulliga småsaker på barnavdelningen på IKEA, gosedjur, mobilsmycken, broscher, pins, småsmå pillsaker som man nog egentligen inte alls behöver men som man ändå verkligen vill ha för man vet att det kommer att sätta ett leende på ens läppar. Jag är beroende av strumpbyxor och symaskiner. Jag har väldigt mycket hemsydda plagg och från att ha gått från att ha skämts så att mina öron nästan ramlat av, nu bär upp dem stolt och gärna visar så gott jag kan vad jag bär på min kropp idag.
Jag älskar gammal (bortglömd och ihågkommen) musik i fina jazzmelodier, såsom kanske Sinatra, King Cole, Armstrong, Wonder osv.
Jag är löjligt kär i allt som har med kärlek att göra. Jag är oerhört tacksam över att få uppleva kärlek i mitt liv och min djupaste önskan är att alla människor på denna jord ska få uppleva det jag upplever. Det är magiskt på ett overkligt vis.

Jag gillar att prata om djupa saker man kanske inte alltid pratar om. Jag älskar hemska dokumentärer och filmer som faktiskt sätter ett namn på verkligheten vi lever i. Jag känner att jag måste veta hur det är för att kunna hitta en lösning på det. Att vända huvudet ifrån skulle bara göra allting värre i mina ögon. Problem är till för att lösas. Helt enkelt.

Jag älskar att fotografera, och önskar att jag önskade konka runt på min kamera varenda dag i veckan. Men jag gör liksom inte det. Jag ska försöka mig på det dock. Det har jag lovat mig själv.
Jag älskar att läsa poesi (helst om kärlek eller sorg) och fina texter som små osynliga människor skrivit någon gång.
Jag älskar vackra bilder och folk som tar dem. Eller som lägger upp dem så att jag kan se dem.
Men mest av allt älskar jag livet. Livet ger mig ju allt det här.

Jag är en konstig, glad, rolig, ibland väldigt ledsen, kreativ och klumpig(!) människa. Och jag tycker om varenda lilla bit av mig. Tillochmed mina love handles och min mage som man kan dra i. Och mina konstiga läppar och lite för stora ögon. Och mitt jättejättetjocka hår. Jag älskar allt.

Och jag älskar att jag skrivit av mig nu. Det känns bättre nu.
Fred på er. Puss

1.4.10

Påväg

Det är faktiskt väldigt mysigt att sitta på bussen just nu. Det är grått utomhus. Regnstänk på fönstret. Det känns inte som maj, utan snarare september. När jag tittar ut ser jag byggnader och vatten. Isen har fortfarande inte smält helt och hållet. Det får mig att känna att våren är ännu längre bort än vad den redan är. Det känns himla fint att åka ner till våren nu. Till fina finaste underbara Lund i ett par dagar och vara med mamma och bröder och bara ha det underbart. Gud vad jag längtar. Jag kommer vara framme om ca 8 timmar och det ser jag så mycket fram emot.
Det ska bli ganska skönt att lämna storstaden i en vecka och bara få vara lite. Inte ta en timme att ta sig till skolan eller någon annanstans, utan bara kunna ta cykeln och vara i princip varsomhelst inom tjugo minuter. Känns fint.

Men morgonen började ganska knasigt, då jag först glömde min mobil och hatt hemma hos Simon när vi var påväg till bussen. Sedan var bussen sen, men vi hann ändå precis till pendeltåget som skulle gå sexton minuter över åtta, bara för att få reda på, när vi väl kommer fram, att tåget är ungefär tio minuter sent och min irritation känns ganska påtaglig.
Dock hinner vi ändå komma fram till centralen innan Swebussen skulle gå, dock var vi framme en kvart innan bara. När jag kom fram till rätt gate var jag inte den enda som kommit dit, utan det var väl ett tjugotal som redan var där, så det var bara att ställa sig i kön och invänta att få gå på bussen.

HERREGUD! Jag tittade precis ut genom fönstret på en annan buss som liknar den jag sitter i, och busschauffören sitter och smsar samtidigt som han kör bussen! VAD ÄR DETTA?!
Det är inte okej. Han är ansvarig för alla som sitter i den bussen och att sitta och smsa är inte direkt att vara försiktig. Åsna.

Hur som haver. Nu ska jag titta på Mad Men och försöka fördriva tiden.


FRED UT!