26.1.15

Från mitt hjärta rakt in i ditt

Jag är så överväldigad ikväll. Av så mycket i livet som just nu är bra för mig, det är som en magi som aldrig känts tidigare och jag vet ärligt talat inte hur jag ska hantera allting.
Hela mitt liv har varit som en mörk mörk sjö som är vindstilla. Ytan är spegelblank och klar, men man ser inget djup, det är bara mörker. Inget som talar om för en vad som finns där inne, inuti. Så var jag tidigare. År efter år stängde jag locket på, vågade inte yttra några avslöjande ord. Till slut brast det, som det gör för allt och alla. Som knoppar på våren, som en vulkan, en jordbävning från jordens hjärta. Så kändes det i mig. Tystnaden gjorde för ont, jag gjorde för ont.
Så jag öppnade upp mig och jag tillät mig att vara rädd, att vara modig och livrädd. Men jag gjorde allt jag kunde för att inte drunkna i det där mörka vattnet.

Så har livet varit en evig kamp. Jag har gett mitt hjärta och låtit det krossas, jag har litat på människor jag inte skulle litat på, och jag har lyssnat på ord som egentligen varit tomma. Jag har velat mer än jag egentligen orkat och jag har envist hållit kvar i dåliga saker för att de var min enda trygghet i det lilla jag hade. Jag har varit ung, jag är fortfarande det, men jag har varit ung på ett annat sätt, jag har lärt mig av livets hårda knuffar och jag har läkt när livet gett mig möjlighet till det. Jag har inte orkat, en överväldigande känsla av utmatthet har infunnit sig i så många år av mitt liv. Jag kunde inte klara av de simplaste saker. Och jag skämdes så oerhört över det.

Den största förändringen i hela mitt liv har varit det senaste året. Jag vet inte om du kommer läsa det här men om du gör det så vill jag veta att den kärlek som du visat mig, de varma blickar du gett och de vackraste ord du låtit mig få höra, har varit de absolut mest läkande och utvecklande för mig sedan mitt liv började. Aldrig någonsin har någon utmanat mig, trott på mig, älskat mig så innerligt som du har. Jag vill ge dig mitt varmaste och mest hjärtefyllda tack, tack för att du finns och verkar i mitt liv. Tack för alla små stunder jag fått uppleva med dig, alla spontana utflykter du skämt bort mig med, varenda skratt du fått mig att kikna av, varje ny tanke du fått mig att tänka och varje nytt perspektiv du gett mig. Du utvecklar mig varje dag som jag får uppleva med dig. Du ger mig så mycket ljus och värme i livet att jag aldrig förstod hur bra livet kunde vara. Jag känner nästan att det inte går att förklara hur viktig du är för mig genom dessa orden, men det är ett försök. Vi har våra utmaningar, vi är inte som många andra och vi möter svårigheter precis som alla andra, men vet du, jag är så himla stark för att jag får gå igenom dem med dig vid min sida. Men vetskapen att du vill lika mycket som jag. Att veta det är det mest värdefulla, jag vill aldrig sluta kämpa för jag vet att du inte heller vill det. Tack för kärleken du ger mig, tack för att du tror på mig. Hjärtat, tack.

17.1.15

I get lost in my mind

Jag behöver och vill prata med någon om vad som känns i hjärtat. Jag kan inte sortera ut det själv och jag förstår att det blir uttröttande för någons öron att få höra upprepande och konstant samma ord. Samma förvirring.

Det är som att kärlek blivit någon slags struktur, att den är grenig och uppdelad i olika typer. Att den största venen, hjärtat av roten tillhör honom, och att de andra grenarna tillhör vänner och nära. Den jag gett honom suger liv ur mitt jag hela tiden. Det är utmattande och samtidigt fantastiskt.
Jag förstår inte livet, jag förstår inte. Vad fan är meningen med min existens om det enda som byggs upp inom mig är känslor som dör med tiden, innan eller i samband som mig. Jag förstår inte. Hjälp mig att förstå för jag blir snart galen. Han ger mig liv och han tar mitt liv.

Jag tror jag måste höra hur andra har det, hur andra känner och tänker om den de är kära i. Jag tror jag håller på att bli galen, tankar och vibrationer flyter i mina ådror hela tiden, hela dagarna känner jag känslorna som spirats för just honom. Var jag än går bär jag dem inom mig. Jag vandaliserar mitt inre av hans närvaro i mitt liv. Det är så vackert, fattar ni hur vackert det är? Att någon kan ge mig så himla mycket genom att sitta mittemot mig, genom att titta på mig och genom att älska mig. Han får mig att växa. Jag får kanske plats med att höja mig själv till skyarna också, men det känns inte relevant. Vem fan går runt och tänker på hur fantastisk man är? Bara när man är sönder måste man minnas det tydligt. Annars ligger det i ide inom en. Det får vara så.

Jag såg en text skriven på en gata på marken och jag stannade upp och läste om och om igen. Vi är unga men vår kärlek är äkta. Jag insåg att någon som skrivit detta fattar. Den fattar mig. Jag är så jävla ung, jag har vad som känns som tusentals år kvar att att leva, av att känna. Stjärnor att titta på i natten och böcker att läsa, tårar att gråta och vänner att möta. Och allt detta vill jag dela med honom. Jag vill att han ska se stjärnorna jag ser i skyn, jag vill att han ska ta del av mina känslor och jag av hans, jag vill att han ska se vilka fantastiska vänner jag har och jag vill möta hans. Livet. Jag upprepar för mig som ett mantra att det är livet. Jag är så kär så kär i livet, i honom, i mig själv. Jag älskar att leva, att andas. Jag jag jag jag. Och så livet.

Love is a scare

Det är bäckmörkt utomhus. Kylan fastnar i kinderna och runt en ringlar tunna snöflingor som bara syns om man tittar upp åt månen som lyser upp natten. Jag håller hans hand, mellan fingrarna är lager av vantar och handskar som ska värma från kylan men som istället täcker närheten som jag vill ha med hans kropp. Jag får inte ett grepp. Jag har svalt tårar hela kvällen och vanten blir droppen, jag stannar upp på grusvägen och jag tar tag i honom. Jag sväljer inte några tårar längre, jag berättar som det är. Jag berättar sanningen och gråten kommer chockartat, svidande iskallt och fortfarande som den mest brännande känslostorm som äntligen tar sig ut någonstans.
Han kramar mig så hårt och i vevan av att gråta mot hans axel och att gråta ut i natten beblandas ord och beslut som är så otroligt svåra att ta. Det värker i halsen, i hjärtat. Jag gråter de jävla hemska tårarna för att jag inte kan göra något annat. Han tittar mig i ögonen länge.

Jag biter mig i underläppen, som något slags försök att sluta upp. Sluta upp mig själv igen till en ickegråtande ickekänslosam person men allt är för sent och jag. Jag står här nu.

Jag varken ser eller känner något, allt blir knäpptyst. Orden ekar i natten. Han ser mig djupt i ögonen och låter orden ligga mellan oss. Jag gråter igen, jag lägger hela ansiktet mot honom och gråter ner hans rock som river min hud men jag får ha honom nära och ingenting annat betyder något.

Det är som att världen ibland skapar vädret utefter hur man känner i hjärtat, att tiden står stilla, tystnaden är som mest påtaglig när den behöver vara så. När man bryter ihop i sinnet och behöver att världen ska förstå, ha överseende och respekt. Som att det svåraste kan vara att släppa ut en attack av känslor som behöver komma ut, så är det att förklara sanningen. Jag vet inte ens hur det ska förklaras förutom att man vet att det är rätt sak när det gör så ont att man hellre lägger sig ner och dör än vill leva sig igenom det, men ändå väljer livet för livet har alltid varit det enda relevanta och viktiga beslutet att ta.

Som om kärlek och Kärleken är något som tar över en, som vaggar en i evig bekännelse när man inser att man inte vill leva med någon annan, att Kärleken är en del av en, den förgyller ens liv, ens person. Ens annars vanliga skitdagar.

Att allting som han gör för mig, till mig, med mig, gör mig starkare, som att jag varit en viss nivå av levande tills han ramlade in i mitt liv och visade mig att vad jag tidigare trott var kärlek, aldrig var i närheten av den explosiva, mäktiga gåva han och jag delar.

I huvudet överväldigas jag av dessa tankar. Allt detta samtidigt som ansiktet är tryckt mot kall ull och ett bultande hjärta och jag vet att jag är totalt och hängivet gett mig själv till honom. Och han till mig. Hur mycket kärlek kan kännas omtumlande och vansinnigt, men jag förstår någonstans i detta vansinne att det är det enda rätta, att vi gör rätt. Att jag älskar honom. Att han älskar mig.

Och i denna natt, i nattens kyla förstår jag att jag aldrig älskat honom mer, vilket gör mig ödmjuk och tacksam inför hans närvaro och inför min vilja att våga. Det är livet som gör så här med mig.

Jag vet att kärlekstankarna rör ihop meningarna. Men det är nog meningen att de ska det ändå.