Vi möter varandra och det är som att det är något i luften som uppstår och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är men jag vet att det är du som gör att det känns så och det gör mig rädd. Rädd för att det betyder att det också kan göra mig lycklig vilket i sin tur kan göra att jag kan bli ledsen av lyckan, så jag är lite på min vakt men mitt hjärta slår extra hårt i din närvaro och istället för att låta rädslan äta upp mig, låter jag bruset inuti huvudet, den varma känslan i magen och mitt sunda förnuft ta övertaget, låta mig översköljas av lycka. Enorm förbannat fin lycka och det gör mig bara så glad att du vill finnas i mitt liv till att börja med att det faktiskt inte gör något hur det går. Vad går? Vi som går.
Jag hade aldrig ens en tanke till att börja med på att du och jag skulle ens bli vi. Jag bara tyckte att du var vacker att se på, att din röst och stämma var otrolig och att din ögon lyser av en självsäkerhet som resten av världen avundas dig. Att du är så säker på att du är du, att det bara känns så självklart liksom.
Så när vi kysser varandra och jag imploderar för att du är så nära mig, vågar jag knappt tänka längre än en sekund framåt i tiden och det enda jag vill är att tiden ska slå, men vad som istället händer är att tiden rusar och vi ligger hopslingrade, händer flätade och kinder smekande mot varandra.
Du blir den mest självklara sak i världen och jag unnar mig dina kyssar. Jag unnar mig dina blickar och dina händer på min kropp.
En tänker att du kanske inte ska vara det mest självklara för sådana saker kan man förlora men jag tänker att det inte går att hjälpa, att du bara är något som det känns som att du alltid skulle vara, i mitt liv.
Och du säger starka ord som fastnar i mina hörselgångar, som jag kommer att bli beroende av, som jag inte vill bli beroende av. Jag distanserar mig omedvetet från din varma famn för att skydda mig från när samma famn slår bort mig.
Men nu, just precis nu, finns bara du, du och din ömhet.
Och jag. Fragila jag som haver dig kär.
