30.12.10

Mikael Wiehe - Den jag kunde va

Åh det är svårt att inte gråta åt denna låten.
Så fantastiskt vacker, men sorglig, ärlig och känslosam.

Mikael Wiehe - Den jag kunde va (spotify)

Varning för sobbing.

27.12.10

sofiesysterbästavän


Jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig.

pick me up

Inser att jag saknar känslan att känna starka känslor för någon. Att känna det där ruset i magen efter en viss fin människa. Jag hoppas att det händer någon gång - gärna snart - igen.

the other day

26.12.10

pirr, styrka, rus

Mina ögon svider smärtsamt när jag öppnar dem en tidig morgon i december. Jag ligger insvept i mitt varma täcke utan kläder och jag är så  varm att jag vill kasta mig ut ur fönstret för att kunna andas igen.
Klockan är alldeles för tidigt för mig att egentligen vara uppe men jag ska upp. Jag ska upp för idag ska jag träffa honom.
Jag drar mig lite för länge i sängen, rullar långsamt runt och betraktrar skuggorna på taket. Solen har precis börjat gå upp utomhus och jag tittar på rimfrostet som täckt hela mitt fönster. Ler lite och drar mina fingrar längs mönstrena i luften.

Det är knäpptyst överallt. Jag hör ingenting förutom en fågel som gör ett ljud ifrån sig någonstans. Jag älskar att vara här. Inget trafikrus på morgonen, inga tutor, inga avgaser.
Natur, frisk luft och tystnad. Jordens recept på absolut lugn.

Till slut reser jag mig upp och sätter mig i sängen. Drar på mig en för stor tröja och reser mig upp på oanvända ben. Går fram mot fönstret och lägger ansiktet i profil mot den iskalla rutan. Det ryser ner för hela min rygg och jag kan inte låta bli att le stort.

Jag kollar min telefon, ingen har försökt kontakta mig. Jag skriver en kort text till honom och skickar. "Idag. Du och jag. Som jag längtat."
Jag går ut till köksdörren och öppnar den. Mycket riktigt ligger skogskatten som jag byggt ihop ett litet bo till på samma plats sedan igårkväll. Jag ställde kattboet så nära väggen och dörren som möjligt, så att den kan få lite värme från huset. Jag ställer ut tonfisk och vatten. Katten sträcker på sig, tittar på mig och sätter sig vid skålen med mat. Den tittar på mig igen, som av en tacksam blick, innan den sätter i sig all mat på nolltid.

Jag mimar "duktig katt" och går in, sätter på kaffe jag redan förberett och drar på mig sockarna som ligger på köksgolvet. Tittar ut och försvinner in i mina tankar på nolltid.
Det är inte förrän jag hör min telefon ringa som jag kommer ur det och springer för att svara.

När jag ser hans namn på skärmen känner jag det starka pirr i magen som jag så länge längtat efter att känna. Jag svarar och hör hans nyvakna röst säga mitt namn, och sedan godmorgon. Jag ler så jag tror att jag kommer spricka och pratar med honom under tiden jag får i mig två koppar kaffe. Jag släpper in katten och klappar den medan han berättar för mig om händelser han varit med om och minnen han alltid kommer att ha med sig.
Sin kärlek till sin mamma som dog i cancer och hur han aldrig gråtit som han gjorde då.

Hur lycklig han är över livet och människorna han har i det. Och hur han funnit styrka genom de som funnits där för honom när hans mammas kropp inte orkade kämpa längre.
Och jag sitter i en insjunken gammal vinröd fåtölj, med en katt i knäet och en kaffekopp bredvid mig och gråter, samtidigt som jag lyssnar på hans vackra röst tala med mig.
Han säger att han inte vill göra mig ledsen, men jag förklarar att det är hans förmåga att berätta så vackert trots att innehållet är så tragiskt, som får mig att gråta. Han förmåga att fånga in mig med enbart hans ord. Hans magiska ord.

Jag reser mig till slut upp, efter för många timmars pratande, sträcker på mig. Sätter på Please please please let me get what I want och lägger handen mot magen. Denna gången ska det gå. Denna gången ska det gå.

Jag klär på mig lager på lager av varma kläder. Drar på mig mina kängor och klämmer fast min lugg vid sidan av huvudet med en svart klämma. Jag drar på lite rött läppstift innan jag går ut igenom dörren för att träffa mannen i mina drömmar. Mannen som visade sig finnas, som vill berätta om händelser han varit med om och minnen han alltid kommer att ha med sig. Och för första gången är jag lycklig på riktigt.

25.12.10

att andas

Han ligger tätt bakom mig och sover. Jag känner hans lätta andetag mot min nakna nacke och själv ligger jag här med öppna ögon och försöker, gör allt jag kan för att övertala mitt inre att somna. Jag orkar inte, orkar inte vara vaken mer. Vill somna, försvinna bort och glömma kriget i min hjärna.

Hans arm ligger runt om min kropp och hans fingrar är lätt flätade med mina.
Mina tårar rinner och jag blinkar frenetiskt för att försöka få bort dem. Det går inte, självklart går det inte, och allt är ju ditt fel. Jag är så arg på dig för att du inte lämnar mitt hjärta ifred. Jag vill inte ha med dig att göra resten av mitt liv och ändå är du där.

Så påtaglig att jag mår illa, att jag ligger vid en man jag tycker om och gråter för att du krossar mitt inre, mitt sårbara jag som du så många andra gånger redan krossat, om och om igen. Jag är så arg på dig. Vill aldrig ha dig igen, vill aldrig ägna en tanke åt dig igen och ändå. Ändå är det du som äger tankarna i mitt huvud. Jag hatar dig just nu. Hatar.


Så jag torkar bort tårarna, biter mig lite i läppen, vänder mig om och andas in doften av honom, blundar hårt och smakar på hans hud med mina läppar. Får en lätt lätt reaktion och han kramar mig så hårt så hårt, som om han visste att det var det jag behöver. Han kramar mig och hans armar är om mig och jag känner mig skyddad, skyddad från en värld och från känslor som kan ta mentalt död på en. Men just nu, i denna stund, finns han och bara han. Inget du, inget dem, knappt något jag. Bara han.

Och jag gråter inte längre, är inte längre vaken och känner mig inte längre krossad.
Ha ett bra liv. Jävla du.

-

Lonely nights with too much time to kill always results in photobooth pictures and too much thoughts that shouldn't be thought about.

16.12.10

In a blink of an eye

en viskning senare

Det började som ingenting mellan dig och mig.
Jag såg dig och tyckte att du var fin. Den där blicken du alltid hade när du såg på världen omkring dig, den var obeskrivligt vacker.

Vi sågs oftast med andra. Jag minns en gång särskilt mycket. Jag tror att det var första gången jag såg dig som mer än den där fina indiepojken som inte pratade med mig för att han verkade lite blyg. Dagen då liksom allting förändrades för mig.

Jag stod i sommarvärmen med solen stekandes i ryggen och jag vågade aldrig doppa mig i den svarta sjön. Du simmade alltid ut först och liksom flöt overkligt ett tiotal meter framför mig. Ibland såg det ut som att du stod i vattnet trots att det var djupare än vi båda kunnat gissa. Och du log mot mig, bländad och brunbränd.

Jag stod kvar, orörlig och log nervöst tillbaka. Skämdes för att jag var så feg, för trots att jag svettades och trots att jag ville vara nära alla vågade jag inte ta ett steg till i det mörka vattnet som banade ut sig framför mig. Vem vet vad som finns under ytan, tänkte jag och rös till.

Så jag vände mig långsamt om, rullade löst mitt långa hår till en bulle och satte upp det. Kliade mig frenetiskt på axlarna som var brända av solens strålar.
Jag satte mig på min handduk som hade jordgubbar på sig och suckade för mig själv. Tog på mig solglasögonen och tittade ut över vattnet. Tittade på dig, på dem, på ytan som var så blank. Kände mig missplacerad och log lite ironiskt mot sjön som låg stolt framför mig.

Jag försvann ganska fort i min bok. Den var så intressant och hade den magiska förmågan att placera mig bland karaktärerna i boken på nolltid. Jag trodde på allvar att jag var i en regnig gränd i det stora äpplet en natt och samtalade med en mystisk vacker man med filthatt och rock, när jag plöstligt hör en röst kommandes emot mig.

Det är väldigt skönt i vattnet skriker du påväg upp till mig i lite för snabb fart för mig att reagera. Jag hinner säga att jag är rädd för sjöar innan du satt dig bredvid mig på min handduk med jordgubbar på med en duns. Du var sjöblöt. Av någon anledning undrade jag varför du inte skakat av dig eller gjort något för att bli lite torrare. Du log stort mot mig och några av dina tänder var lite skeva och jag minns att jag för första gången tänkte att du var så himla vacker. Vacker i din skevhet.
Ditt hår låg klistrat mot din panna och du såg lite rolig ut. Du frågade mig varför jag var rädd för sjöar, jag svarade att jag var rädd för att jag inte visste vad som fanns under mig. Och att sötvatten gör att man inte kan flyta.

Och när jag precis hunnit säga färdigt min andra mening satte du dig upp på knä och kramade om mig hårt och sa att då får jag krama dig istället så har du halvt badat iallafall.
Min bok blev nedblött och framsidan vek sig. Men det gjorde verkligen ingenting.

Sedan satte du dig bredvid mig och pratade med mig. Ställde frågor. Jag blev plötsligt blyg och visste inte riktigt vad jag skulle säga, jag hade svårt att forma vettiga meningar och jag kände mig så lycklig för att du ville prata med mig, och ändå kunde jag inte föra ett samtal med dig, för blott din närvaro var så förbaskat fin och pulsökande.

Vi log och samtalade en stund tills resten av människorna som varit nere i vattnet sprang upp och kastade sig på oss så att vi blev dyngsura båda två.
Vi skrattade i kör nästan och någon sa att den var hungrig och vips började vi grilla korv.
Jag var varm i magen. Den där känslan, som bara funnits där en gång innan och som jag aldrig vågat känna igen, kom tillbaka nu, nu när du tog min hand och gick med mig till grillen.

Dag blev sen eftermiddag, vilket följdes av kväll där vi satt tillsammans, sjöng låtar vi kunde och pratade om viktiga saker som klimatförändringar och framtida planer.
Vi har nog aldrig haft det så bra som den dagen, vi gänget tillsammans. Samhörigheten som fanns då har aldrig varit starkare.

Och vi höll varandras händer till cyklarna. Sedan cyklade vi hem i natten och du lånade mig din tröja som jag senare sov i och jag ler fortfarande när jag tänker på hur fint det var att cykla med dig, när måsarna slutat sjunga i himlen och när det nästan inte var någon ute förutom vi.
Vi skrattade och cyklade mitt på gatorna där man egentligen inte får cykla och jag hade aldrig känt en sådan samhörighet med en relativt främmande människa innan.
Du testade mina musikkunskaper genom att sjunga låtar som du antog att jag kunde och jag minns när det slutade med att vi sjöng högt ut i natten, musik både du och jag älskade.

Du stod nära nära nära mig när vi var framme vid huset jag bodde i. Du kramade mig länge länge och snusade mig försiktigt vid halsen och jag andades in strandens doft från din hals och blundade och tänkte att detta händer inte. Det händer inte. Fast jo.
Och sedan tittade du på mig länge. Drog undan en hårslinga som hängde vid sidan av mitt ansikte och log lite. Och de där fina skeva tänderna lös i nattens mörker.
Sedan satte du dig på cykeln igen och släppte inte min hand förrän du höll på att dra med mig. Och jag fnissade, såg på dig och mimade godnatt.

Och idag är det två år, fyra månader och 12 dagar sedan den dagen då jag blev så fasligt förälskad i dig och du i mig. Vi spenderade varenda dag av den resterande sommaren i varandras famnar och vi skrattade, sov, älskade och snusade på varandra.

Idag, för lite mer än två år efter att vi blev kära, idag flyttade vi in i en gammal 40-talslägenhet ingen ville ha, med en säng utan ben som står på golvet och täcken som ligger lite korvade i påslakanen och jag kan inte sova, så jag ser på dig, liggandes där i natten med ena armen om kudden och med din skäggstubb som jag vill dra fingrarna mot.
Jag kan inte sova och jag sitter här med te bredvid mig och datorn som står på köksbordet och jag ville bara säga att jag älskar dig.

Jag älskar dig jag älskar dig jag älskar dig, du är det bästa som hänt mig och jag vill aldrig att denna fina sagan ska ta slut. Tack för att du log mot mig, tack för att du sprang upp till mig, blötte ner mig och stod ut med att jag var för blyg för att agera normal. Tack.

islam och kvinnor

Jag tror att alla människor har en gemensam vilja. Viljan att låta alla människor, oavsett bakgrund, kultur och traditioner får ha lika mycket frihet.
Men frihet finns inte överallt. Det finns särskilt inte lika mycket frihet för kvinnor som det finns för män, i synnerhet inte i andra delar av världen.
Jag väljer att skriva om Mellanöstern, där jag ursprungligen är ifrån. Där är det segregerat mellan kvinnor och män.  Männen har alltså mycket mer frihet än vad kvinnorna någonsin kommer att ha. Man kan fråga sig vem som från början satt dessa regler, och hur det kommer sig att ingen ändrar på dem. 
Frågar du en man i Mellanöstern vad frihet betyder för honom, är chansen rätt stor att du får ett citat ur Koranen tillbaka.  Svaren är alltså inte hans svar på din fråga, utan istället väljer han att citera svar som, i detta fall, står i Koranen. Folk uppväxta i ett religiöst land, lär sig redan från barnsben att tänka, agera och leva på vissa sätt som redan bestämts av en viss religion. I detta fall, islam. 
Frågar du däremot en kvinna vad frihet betyder för henne, kommer du att få höra ett helt annat svar. Vill man höra den hårda sanningen om kvinnans frihet, är det viktigt att mannen inte finns närvarande, då det finns få kvinnor i Mellanöstern som skulle svara uppriktigt med en man i rummet, då mannen har rätt att verbalt och fysiskt göra henne illa om han tycker att hon inte beter sig på ett accepterat sätt.  Detta har männen inte bestämt själva menar de, de följer bara det som står i Koranen. Visst blandas även religion in i kvinnans svar, men här sätts inte religionen i ett positivt ljus, som i mannens fall, utan mer som en förklaring till männens sätt att få leva och göra, precis som de behagar, medan kvinnorna lämnas i mörker och utsätts för det ena och det andra. 
Man ska inte dra alla över en kam, alla har inte detta öde. Men majoriteten har det, och frågan är vem som bestämmer att dessa kvinnor ska få bli behandlade såhär under hela deras liv. När de växer upp får de inte vara riktiga barn, utan hjärntvättas samt tvingas till att lära sig blir riktiga hemmafruar.  De lär sig att ta hand om hemmet, att ta hand om sina yngre syskon (eftersom de måste kunna ta hand om sina framtida barn), att laga mat, men främst lär de sig att ta hand om mannen. Deras bröder under uppväxten, sedan deras make, som förövrigt inte förväntas behöva lyfta ett finger.  
Kvinnan, eller flickan som hon egentligen är, gifts bort så tidigt som möjligt. Gärna under femtonårsåldern. Hon är ung, hon är frisk. I vissa länder, inte bara i Mellanöstern, gifts flickor bort när de är yngre än tio år. Detta förekommer dock inte lika ofta. Oftast gifts de bort för att flickans familj får en stor summa pengar, är de ökenmänniskor kan det handla om kameler eller dylikt. Flickorna får barn extremt tidigt, och har inget annat val än att tvingas leva med det
Vad jag dock inte kan förstå, är hur en flicka som får sitt första barn när hon är tretton år gammal, förväntas kunna ta hand om det när hon inte ens kan ta hand om sig själv. Man är själv bara ett barn i den åldern. Vilken människa, med en normalt fungerande hjärna, skulle vilja utsätta sin egen dotter för ett sådant öde. Chansen att hon får ytterligare ett barn bara något år senare, är rätt så stor. Svaret är att man har någon, eller i detta fall, något som säger att det är det rätta. 
Enligt islam föds en kvinna för att bli en hemmafru, en god mor samt en god hustru. Utbildning finns inte i kvinnans värld, då hennes enda uppgift i livet är att ta hand om andra och att lära sina döttrar att bli likadana som deras mor. 
I islam kommer alltid mannen att vara den bättre personen. Det är inte min egen åsikt, utan jag skriver det eftersom det är ett faktum. Tills någon ändrar på det i alla fall. Mannen har mer frihet, mannen har mer rätt till att få leva sitt liv och jobba med vad som behagar honom. Kvinnan behöver aldrig jobba. Hennes uppgift är att ha mat på bordet när mannen kommer hem efter jobbet. Hennes jobb är att föda barn och låta dem leva kvar på denna jord som – om det fortsätter såhär – är fördömd. Glöm den globala uppvärmningen för tillfället. Vad händer med mänskligheten? Varför får man aldrig ifrågasätta islam och sättet som människor lever under? 1,2 miljarder människor, praktiserande och ickepraktiserande är muslimer, hur kommer det sig att ingen vågar säga att vad som händer i nuläget, och vad som har hänt under hela islams tid, är fel? Och när någon väl gör det, då beskylls de för att sprida lögner och gå emot Allahs ord till mänskligheten. De blir ofta hotade till livet. Jag förstår inte. Jag gör verkligen inte det.
Jag tar även upp religionsfrågan i denna text. I mina ögon spelar den en otroligt stor roll i hur människor lever och beter sig i Mellanöstern. Inte bara hur deras åsikter formas av islam, utan även hur människors vardagliga liv konstant påverkas av vad religionen tycker är rätt och fel.  Det är fel av mig att skriva att denna religion påverkar människor till det negativa hållet, men jag tycker samtidigt att det är ännu mer fel av mig att inte skriva sanningen. Och sanningen är att en religion inte borde få påverka mänskligheten som den gör. I mitt tycke ska en religion få vara ett frivilligt val att tro på en högre makt. Inte ett tvång av en stat eller ett land där man tvingas att leva i total underkastelse för ”den enda”. Jag menar inte att islam är fullständigt negativ. Men det som den håller på att utveckla sig till i nuläget och de så kallade ”ökenmuslimerna” som håller på att ta över islam helt och hållet, det är vad som är negativt. Och snart kommer det inte att finnas något positivt kvar i islam, om inte någon gör något, och det fort.