Mina ögon svider smärtsamt när jag öppnar dem en tidig morgon i december. Jag ligger insvept i mitt varma täcke utan kläder och jag är så varm att jag vill kasta mig ut ur fönstret för att kunna andas igen.
Klockan är alldeles för tidigt för mig att egentligen vara uppe men jag ska upp. Jag ska upp för idag ska jag träffa honom.
Jag drar mig lite för länge i sängen, rullar långsamt runt och betraktrar skuggorna på taket. Solen har precis börjat gå upp utomhus och jag tittar på rimfrostet som täckt hela mitt fönster. Ler lite och drar mina fingrar längs mönstrena i luften.
Det är knäpptyst överallt. Jag hör ingenting förutom en fågel som gör ett ljud ifrån sig någonstans. Jag älskar att vara här. Inget trafikrus på morgonen, inga tutor, inga avgaser.
Natur, frisk luft och tystnad. Jordens recept på absolut lugn.
Till slut reser jag mig upp och sätter mig i sängen. Drar på mig en för stor tröja och reser mig upp på oanvända ben. Går fram mot fönstret och lägger ansiktet i profil mot den iskalla rutan. Det ryser ner för hela min rygg och jag kan inte låta bli att le stort.
Jag kollar min telefon, ingen har försökt kontakta mig. Jag skriver en kort text till honom och skickar. "Idag. Du och jag. Som jag längtat."
Jag går ut till köksdörren och öppnar den. Mycket riktigt ligger skogskatten som jag byggt ihop ett litet bo till på samma plats sedan igårkväll. Jag ställde kattboet så nära väggen och dörren som möjligt, så att den kan få lite värme från huset. Jag ställer ut tonfisk och vatten. Katten sträcker på sig, tittar på mig och sätter sig vid skålen med mat. Den tittar på mig igen, som av en tacksam blick, innan den sätter i sig all mat på nolltid.
Jag mimar "duktig katt" och går in, sätter på kaffe jag redan förberett och drar på mig sockarna som ligger på köksgolvet. Tittar ut och försvinner in i mina tankar på nolltid.
Det är inte förrän jag hör min telefon ringa som jag kommer ur det och springer för att svara.
När jag ser hans namn på skärmen känner jag det starka pirr i magen som jag så länge längtat efter att känna. Jag svarar och hör hans nyvakna röst säga mitt namn, och sedan godmorgon. Jag ler så jag tror att jag kommer spricka och pratar med honom under tiden jag får i mig två koppar kaffe. Jag släpper in katten och klappar den medan han berättar för mig om händelser han varit med om och minnen han alltid kommer att ha med sig.
Sin kärlek till sin mamma som dog i cancer och hur han aldrig gråtit som han gjorde då.
Hur lycklig han är över livet och människorna han har i det. Och hur han funnit styrka genom de som funnits där för honom när hans mammas kropp inte orkade kämpa längre.
Och jag sitter i en insjunken gammal vinröd fåtölj, med en katt i knäet och en kaffekopp bredvid mig och gråter, samtidigt som jag lyssnar på hans vackra röst tala med mig.
Han säger att han inte vill göra mig ledsen, men jag förklarar att det är hans förmåga att berätta så vackert trots att innehållet är så tragiskt, som får mig att gråta. Han förmåga att fånga in mig med enbart hans ord. Hans magiska ord.
Jag reser mig till slut upp, efter för många timmars pratande, sträcker på mig. Sätter på Please please please let me get what I want och lägger handen mot magen. Denna gången ska det gå. Denna gången ska det gå.
Jag klär på mig lager på lager av varma kläder. Drar på mig mina kängor och klämmer fast min lugg vid sidan av huvudet med en svart klämma. Jag drar på lite rött läppstift innan jag går ut igenom dörren för att träffa mannen i mina drömmar. Mannen som visade sig finnas, som vill berätta om händelser han varit med om och minnen han alltid kommer att ha med sig. Och för första gången är jag lycklig på riktigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar