Det började som ingenting mellan dig och mig.
Jag såg dig och tyckte att du var fin. Den där blicken du alltid hade när du såg på världen omkring dig, den var obeskrivligt vacker.
Vi sågs oftast med andra. Jag minns en gång särskilt mycket. Jag tror att det var första gången jag såg dig som mer än den där fina indiepojken som inte pratade med mig för att han verkade lite blyg. Dagen då liksom allting förändrades för mig.
Jag stod i sommarvärmen med solen stekandes i ryggen och jag vågade aldrig doppa mig i den svarta sjön. Du simmade alltid ut först och liksom flöt overkligt ett tiotal meter framför mig. Ibland såg det ut som att du stod i vattnet trots att det var djupare än vi båda kunnat gissa. Och du log mot mig, bländad och brunbränd.
Jag stod kvar, orörlig och log nervöst tillbaka. Skämdes för att jag var så feg, för trots att jag svettades och trots att jag ville vara nära alla vågade jag inte ta ett steg till i det mörka vattnet som banade ut sig framför mig. Vem vet vad som finns under ytan, tänkte jag och rös till.
Så jag vände mig långsamt om, rullade löst mitt långa hår till en bulle och satte upp det. Kliade mig frenetiskt på axlarna som var brända av solens strålar.
Jag satte mig på min handduk som hade jordgubbar på sig och suckade för mig själv. Tog på mig solglasögonen och tittade ut över vattnet. Tittade på dig, på dem, på ytan som var så blank. Kände mig missplacerad och log lite ironiskt mot sjön som låg stolt framför mig.
Jag försvann ganska fort i min bok. Den var så intressant och hade den magiska förmågan att placera mig bland karaktärerna i boken på nolltid. Jag trodde på allvar att jag var i en regnig gränd i det stora äpplet en natt och samtalade med en mystisk vacker man med filthatt och rock, när jag plöstligt hör en röst kommandes emot mig.
Det är väldigt skönt i vattnet skriker du påväg upp till mig i lite för snabb fart för mig att reagera. Jag hinner säga att jag är rädd för sjöar innan du satt dig bredvid mig på min handduk med jordgubbar på med en duns. Du var sjöblöt. Av någon anledning undrade jag varför du inte skakat av dig eller gjort något för att bli lite torrare. Du log stort mot mig och några av dina tänder var lite skeva och jag minns att jag för första gången tänkte att du var så himla vacker. Vacker i din skevhet.
Ditt hår låg klistrat mot din panna och du såg lite rolig ut. Du frågade mig varför jag var rädd för sjöar, jag svarade att jag var rädd för att jag inte visste vad som fanns under mig. Och att sötvatten gör att man inte kan flyta.
Och när jag precis hunnit säga färdigt min andra mening satte du dig upp på knä och kramade om mig hårt och sa att då får jag krama dig istället så har du halvt badat iallafall.
Min bok blev nedblött och framsidan vek sig. Men det gjorde verkligen ingenting.
Sedan satte du dig bredvid mig och pratade med mig. Ställde frågor. Jag blev plötsligt blyg och visste inte riktigt vad jag skulle säga, jag hade svårt att forma vettiga meningar och jag kände mig så lycklig för att du ville prata med mig, och ändå kunde jag inte föra ett samtal med dig, för blott din närvaro var så förbaskat fin och pulsökande.
Vi log och samtalade en stund tills resten av människorna som varit nere i vattnet sprang upp och kastade sig på oss så att vi blev dyngsura båda två.
Vi skrattade i kör nästan och någon sa att den var hungrig och vips började vi grilla korv.
Jag var varm i magen. Den där känslan, som bara funnits där en gång innan och som jag aldrig vågat känna igen, kom tillbaka nu, nu när du tog min hand och gick med mig till grillen.
Dag blev sen eftermiddag, vilket följdes av kväll där vi satt tillsammans, sjöng låtar vi kunde och pratade om viktiga saker som klimatförändringar och framtida planer.
Vi har nog aldrig haft det så bra som den dagen, vi gänget tillsammans. Samhörigheten som fanns då har aldrig varit starkare.
Och vi höll varandras händer till cyklarna. Sedan cyklade vi hem i natten och du lånade mig din tröja som jag senare sov i och jag ler fortfarande när jag tänker på hur fint det var att cykla med dig, när måsarna slutat sjunga i himlen och när det nästan inte var någon ute förutom vi.
Vi skrattade och cyklade mitt på gatorna där man egentligen inte får cykla och jag hade aldrig känt en sådan samhörighet med en relativt främmande människa innan.
Du testade mina musikkunskaper genom att sjunga låtar som du antog att jag kunde och jag minns när det slutade med att vi sjöng högt ut i natten, musik både du och jag älskade.
Du stod nära nära nära mig när vi var framme vid huset jag bodde i. Du kramade mig länge länge och snusade mig försiktigt vid halsen och jag andades in strandens doft från din hals och blundade och tänkte att detta händer inte. Det händer inte. Fast jo.
Och sedan tittade du på mig länge. Drog undan en hårslinga som hängde vid sidan av mitt ansikte och log lite. Och de där fina skeva tänderna lös i nattens mörker.
Sedan satte du dig på cykeln igen och släppte inte min hand förrän du höll på att dra med mig. Och jag fnissade, såg på dig och mimade godnatt.
Och idag är det två år, fyra månader och 12 dagar sedan den dagen då jag blev så fasligt förälskad i dig och du i mig. Vi spenderade varenda dag av den resterande sommaren i varandras famnar och vi skrattade, sov, älskade och snusade på varandra.
Idag, för lite mer än två år efter att vi blev kära, idag flyttade vi in i en gammal 40-talslägenhet ingen ville ha, med en säng utan ben som står på golvet och täcken som ligger lite korvade i påslakanen och jag kan inte sova, så jag ser på dig, liggandes där i natten med ena armen om kudden och med din skäggstubb som jag vill dra fingrarna mot.
Jag kan inte sova och jag sitter här med te bredvid mig och datorn som står på köksbordet och jag ville bara säga att jag älskar dig.
Jag älskar dig jag älskar dig jag älskar dig, du är det bästa som hänt mig och jag vill aldrig att denna fina sagan ska ta slut. Tack för att du log mot mig, tack för att du sprang upp till mig, blötte ner mig och stod ut med att jag var för blyg för att agera normal. Tack.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar