30.6.16

Allt jag gillar upphör

Jag har tänkt länge på hur jag ska återvända till skrivandet. Hur det avslöjar, öppnar upp för sårbarhet, nästan skadar att skriva. Ändå kan jag inte låta bli. Skriver jag inte här så skriver jag på kvittot, i kanten av min kalender. Orden sipprar ur mig hur mycket jag än försöker dölja dem från omvärldens väntande längtan.

Så mycket har ändrats i mitt liv. Så mycket som inte går att greppa, allt vackert, allt smärtsamt.
Jag delar mina tankar och ord med en objektiv publik. Jag behöver kasta ur mig allt utan att bli dömd. Bli torktumlad och komma ut levande.

Nya städer och nya platser att kalla hem. Någon att älska. Jag vet inte hur man gör detta men jag vill ändå försöka. Jag vill försöka glömma det som smärtar och ge mer plats till det som ger mig liv, som florerar i mig och stärker mig inifrån. Varför är det så svårt?

Jag vet inte om jag tror på själsfränder men jag vill tro på att vi kan motsvara det. Det är knappt att man vågar yttra sådana tankar, men jag vill ändå känna att jag vågar - oavsett vad framtiden slutar upp i. Ska jag våga erkänna varenda känsla offentligt? Jag tror inte jag vill det. Men det stormar i mig att vilja reda ut det. Att försöka sätta orden i rätt ordning så att jag kan förstå mig själv bättre. Även detta förtjänas att förstås.

Vi har byggt ett gemensamt fort som vi har bestämt oss för att erövra vår värld med. I den ska vi bygg tryggheten och värmen. Äventyren och sagorna. Jag vill känna mig mer hemma här än någon annanstans. Jag vill gråta och skratta och sova här. Leva. Vi trivs här. Vi ska skapa magi här.
Trots det är jag så rädd att allt är ett luftslott som kommer försvinna om jag öppnar ögonen. Att inget är på riktigt, att någon annan gör dig lycklig och att du önskar dig bort från vackerheten som vi skapat tillsammans. Jag är rädd att inte duga för dig, att jag skaver för mycket, rör om i det som smärtar och skadar dig.

Men jag litar på att kärleken och mitt jag ska övervinna även de vidrigaste av rädslor. Det ska gå, det ska gå, det ska gå. Kampen fortsätter.

24.1.16

Dimman och ambivalensen

Det går inte att se förbi de mörka grenar som omsluter vägen. Allt är ett vitt dis. Samma känsla som infunnit sig i dagar i mig utmärker sig nu, kilometer för kilometer.
Jag ljuger inte längre för mig själv eller egentligen någon annan när jag erkänner att det inte varit så bra att vara jag på sistone. Jag är en tappad själ, en bruten och fragil idiot som leker med det mest farliga. Jag leker med känslor som är för stora, som är för otydliga. De ligger i min hand och försöker finnas.

De senaste dagar i ledighet har kantats av ord som svider, blickar som vägrar mötas och ett hopplöst slut. Jag har aldrig velat vara vidrig förutom när jag tvingas uttrycka mig på de vidrigaste av sätt för att få dig att förstå. Jag ber inte längre om ursäkt för det. Kanske är det också det som behövs. Jag behöver svära åt dig och kasta blickar förbi vad jag tror är du. Kanske behöver vi hata för att älska.

De har också omslutits i förhoppningar om kärlek och omtanke. En slags önskan yttrat i total sårbarhet om hur mycket vi vill hålla varandras händer. I slutändan tror vi ändå på det mer än vi tror på slutet. En vilja att försöka är överenskommet och vi tummar på våra hjärtan att vi ska göra vad vi kan. Jag talar min absoluta sanning när jag säger att jag är rädd. Jag vet inte vad jag ska göra av min rädsla som äter och äter och aldrig blir mätt. Jag är livrädd för vilka svar som är de rätta och vilka som är ett plåster på såren. Hur ska jag någonsin veta? Jag önskar att jag hade en manual att ge oss. Jag önskar att jag visste hur jag skulle pricka rätt och lösa alla världens sorger. Mina egna först. Jag vet att jag älskar dig.
Jag vet med säkerhet att du älskar mig. Men varför är det inte enkelt? Varför ska det vara svårt?

Om jag frågar de döda, de som skrev och stämplade känslorna som det mest komplicerade i livet, så är jag på rätt spår. Om jag väljer att vända mig till de levande sägs det att det ska vara enkelt, då vet man att det är rätt. Tänk om jag visste. Tänk om jag visste om oss. Vart vi platsar in. Hur vi ska fläta oss starka tillsammans. Hur vi inte ska skadas. Tänk om jag visste. Men jag vet inte.

Det är en process. En evig process och jag vill prata mer, aldrig sluta prata. Jag vill veta hur det ska gå redan nu. Jag vill vara lugn i min själ och i mitt hjärta. Jag förtjänar lugnet.

16.1.16

Det börjar med mig

Jag lyssnar på mina egna tankar flyta ut i dimman. Den ligger tätt över området där husen dyker upp som små tulpaner i snön och som lyser upp det vita svidande ljuset.
Dessa tunga tunga tankar, de tynger varenda steg jag tar, varenda steg jag inte orkar ta. Jag vet inte vad jag håller på med men jag är rädd. Jag är så rädd för att han ska såras, för att jag ska såras. För att det jag spelar med inte bara är någon utan även mig själv. Varenda vass bit som flyter inuti bröstkorgen söker nitiskt efter något att sätta sig fast i. Det är klart att jag är rädd.
Det är inte konstigt att leendet försvinner när allt jag gör är att döda det, förinta det. Jag är inte lycklig och jag vet inte hur jag ska sluta vara så o-lycklig, o-glad, o-äventyrlig. Allt o vill jag sudda bort, jag vill lysa igen, jag vill stolt dansa mig fram och jag vill brinna med min blick igen.

Lika rädd som jag är för att dö lika rädd är jag att inte att leva. Jag vet inte hur jag ska förstå vad som är rätt eller fel eller vad som går att lösa, men det ligger en tung vidrig sten inuti bröstkorgen som bara växer och växer sig starkare.

(Jag vet att du kommer läsa detta och jag vet att du inte kommer förstå men jag talar min mörka sanning där jag känner mig trygg att berätta den)

Någonstans i dimman som jag står i så håller jag ändå i den naiva viljan att få vara lycklig. Att få vara genomlycklig på ett alldeles lysande sätt. Jag saknar att lysa. I denna vidriga värld vi just nu delar på så vill jag åtminstone få känna att mina mest älskade känslor ska få ligga på rätt plats. Att få plats där de hör hemma, att bli bemötta med den värme de avger. Jag förstår inte hur jag kan göra det så oerhört komplicerat. Det gör mig så oerhört oerhört ledsen att jag inte kan ge mig, eller dig, precis det som vi båda förtjänar. Hur vi än försöker går inte bitarna ihop. Inte inuti mig känns det så. Vi är inte två äppelklyftor som går perfekt ihop. Vi är inte det och jag håller hårt hårt i drömmen om att de ska det, fast jag vet att det inte kommer ske.