12.5.15

Farväl

Det tär så i en. Att älska alltså. Du har varit luften jag andats och lusten för livet att leva. Jag har tänkt på dig när hjärnan behövt ro och känt på dig när kroppen suktat efter mer närhet.
Mitt första farväl är till de blå ögonen som lyst starkare än solen och sett på mig med lika mycket värme, till fräknarna som täcker dina läppar, din nacke och resten av alla vackra delar av din kropp. När du med en viskande röst berättat att livet är vackert med mig vid din sida. Även det är nu ett farväl. När livet brottats med mig och tårarna inte upphört, när du hållit om mig  med ett varmt leende och sagt att det kommer ju bli bra. Ett farväl till dig är för alla gånger du gått på kända och okända gator med mig och diskuterat livet och allt utanför det. När du avslöjat hemligheter till mig och varje gång du brottat ner mig och sedan kysst mig hårt i nacken.
Ett andra farväl är till alla gånger du bråkat med mig om onödiga saker och fått mig att må fruktansvärt dåligt över att jag inte kan leva upp till dina omänskliga förväntningar. För varje gång du förminskat mig genom att påpeka saker för mig jag redan vet eller kasta mina intressen i ansiktet på mig och kallat dem hjärndöda. Även det är mitt farväl till dig. Varje gång jag delat hemliga tankar och du skrattat, varje gång jag inte fått gensvar på saker som är viktiga för mig. Varje gång jag uttryckt min kärlek och fått tystnad tillbaka. Allt det är ett enkelt farväl nu.
Mitt tredje farväl är för alla resor vi gjort ihop, på ensliga vägar i skogen eller där man blickar ut över Alvaret och du kysst mig när jag blundat i solens strålar som värmt mig. För alla ord som uttryckts i en stuga som heter Anna. Det är ett farväl nu. För båtturerna vi gjort till öar ingen någonsin besöker förutom vi. För hemligheterna vi skapat där. Farväl farväl. Till promenaderna vi tagit på platser som ingen karta känner till eller till fisken som dog när du fiskade upp den och jag började gråta. Tänk att vi dödade den. Farväl till den också. Farväl till låtarna vi dansat till på våra ensamma fester och till alla vinglas vi skålat tillsammans. Till alla tillställningar vi delat.
Mitt sista farväl är till klumpen i magen som växte sig så stor att jag inte kunde andas längre. Till de ord som yttrades i total agoni. Ett farväl till mitt hela hjärta som gick i bitar och till alla tårar som blandades in i tyger av olika slag. Till de kramar som aldrig ville släppa taget och till lugnet i stormen som ändå till slut infunnit sig. Mitt sista farväl är riktat till vårt förhållande som inte finns längre men som har funnits och som har känts på alla sätt och som gjort ont och som gjort gott och som gjort mig till mig och dig till dig. För alla äventyr vi aldrig upplevde och för alla upplevelser vi kommer missa.

2.5.15

Stormen i hjärtat

Den stormiga kärleken som känts i dagar, i månader, i år, den där magiska svepande känslan i kroppen som gör att man aldrig vill sova, aldrig vill tvätta av kyssarna på kroppen, aldrig kan koncentrera sig på annat för det enda som är relevant, det enda levande är den särskilda person som stulit mitt hjärta. Stulit det på det mest vackra sätt och på ett sätt som man aldrig vill ska ta slut.
Men kärleken tar slut, den gör det på ett smärtsamt, vackert, oerhört påtagligt sätt och den gör det med full kraft. Man lämnas kvar i fragmenten av sina egna minnen och känslorna som alldeles nyss varit där. Man älskar ju fortfarande. Men sinnet och kroppen vill något annat. Livet är för starkt och för drivande för att det ska fastna när det slutar kännas bra. Jag älskar honom så oerhört mycket. Jag vill se honom vara den lyckligaste av människor, jag vill se honom skratta från hjärtat. Och det är oerhört smärtsamt att jag inte kan vara den personen. Och lika sorgligt och svidande är det att han inte kan vara den i mitt liv som gör mig lyckligast i världen. Varje dag känns det vidrigt att vakna upp och veta att detta är min sanning. Mitt liv just nu är ett ledset hjärta med en brinnande vilja att bli hel och kunna gå vidare.
Kärleken är det vackraste som finns i livet och lika vacker är den när den börjar och tar slut. Jag måste bara orka överleva det.