13.12.09

kanske en fin idé

Jag funderar på att kanske läsa konst senare. Skulle vara hur fint som helst.

Annars är vädret lika trist som det varit hela hösten och hela jag bara längtar efter sol, lite värme, vad som helst som får en att må bra. Aprilsolen i Paris. Kanske.

1.12.09

uppdatering på lista

Mamma (X)
Omar (X)
Ahed ()
Ali (X)
Noran (X)

Sofie (X)
Madde(X)
Strahls ()

Simon (X)
Westerlunds ()

M ()
A ()

25.11.09

droppen

Igår hade jag en riktigt ypperlig dag. Jag städade och pysslade i mitt rum och var på ett ihållande bra humör. Jag behövde verkligen det.

Idag vaknade jag och ville inte resa mig upp ur sängen. Och den känslan har hållit i sig hela dagen. Jag har iallafall försökt vara lagom produktiv idag och varit på min (enda) lektion och även köpt julklappar.

För att själv komma ihåg vem jag ska köpa till detta året ska jag nu skriva ner listan. Ni som inte står med, tough shit. Sådant är livet.

Mamma ()
Omar ()
Ahed ()
Ali ()
Noran (X)

Sofie ()
Madde(X)
Strahls ()

Simon ()
Westerlunds ()

M ()
A ()
jag tror inte att jag glömt någon nu. Hrm.

Hade verkligen behövt träffa en särskild någon just nu. Känner mig förbaskat ensam och förvirrad. Förstår helt enkelt inte hur jag orkar med mig själv ibland.
Jag är inte stark, inte rolig, för tillfället känner jag mig inte ett dugg snäll, och jag vill bara. Jag vet inte. Äh.

Fuck it.


23.11.09

sådär

Ibland önskar jag att jag kunde koppla bort hela huvudet. Bara sådär liksom. Trycka på en knapp, så kan jag varken tänka, känna eller se.

Gud vad skönt det skulle varit.


21.10.09

text

let's hold hold hands
and let's cry together

let's hold hands
and give up

a whisper in my ear
I really want you here

a whisper in my ear
I so want you here

hold me
and never let me go

tell me I'll be allright
and I'll never complain

I'll never say
I doubt again

tell me I can do this
and whisper

tell me
tell me
tell me I can do this



because I'm too fragile to think
about it myself

leave me

Leave Me from Daros Films on Vimeo.

18.10.09

bruna nyanser

Nu är jag bland de bruna blommorna igen. Och lockarna. Och kärleken.

Och jag längtar till om två veckor. Det kommer att bli underbart.

15.10.09

det skulle aldrig bli såhär

Jag trodde aldrig att det skulle kännas såhär. Att det skulle vara så svårt att bara gå upp på morgonen och ha en normal dag som alla andra.
Jag trodde aldrig att jag skulle ge upp på det vis som jag känner att jag gör nu. Jag har ingen styrka kvar, har ingen motivation, ändå vill jag så mycket. Men jag kan inte, det går inte.

Jag hatar att känna mig såhär svag. Jag hatar att känna att jag har sumpat min sista chans. Att jag misslyckats. Att jag inte klarar det längre. Jag känner mig som en förlorare, någon som inte ens kan klara skolan. Det säger mig ingenting att försöka mer. För det känns ändå som om det inte kommer att gå. Jag försöker ju redan så hårt. Vet inte vad jag mer ska göra.

Jag har känslan av att vilja ge upp. Strunta i alla krav och leva i mina drömmar. Jag vet att det är en omöjlighet och att jag måste skilja på verkligheten och på mina drömmar. Men det är en trygghet att tänka att jag kan göra vad jag vill, flytta vart jag vill, leva på att rita. Det är fruktansvärt svårt och orealistiskt att tänka att allting är så enkelt, och ändå kan jag inte låta bli.

För det är min dröm. Det är det jag vill göra. Jag vill leva på att rita. Jag vill ha ett arbetsrum dit jag går och jobbar och ritar och då jag vet att någon kommer att köpa bilderna. Jag vill kunna leva på mina bilder. Jag vill kunna leva i min dröm. Leva i den och glömma skolan för alltid.
Strunta i kraven och pressen och arbeten jag inte vill göra men gör ändå.
Vill strunta i att behöva stiga upp och göra saker jag inte valt själv.


Främst av allt vill jag bara vara lycklig. Jag vill inte gråta mig till sömns såhär ofta och jag vill inte längre känna ångesten inför att vakna upp till en ny dag. Jag vill ha min motivation tillbaka och jag vill vara glad, normal, allt annat än jag känner nu. Jag vill - varför är det så svårt? Varför är livet så jobbig, varför varför varför?


Meningslöst. Allt känns så meningslöst.

9.10.09

Obama the hero

Han får fredspriset. Fan vad lycklig jag är. Trots att allting går fel och är äckligt just nu så lyser detta upp min dag. Yes we can!

8.10.09

20 saker jag älskar med dig

  • Du låter mig alltid ha rätt, även om jag har fel, bara för att göra mig glad.
  • Du kramar om mig så ofta att jag omöjligt kan känna mig mer älskad.
  • Du kan göra pannkakor till mig på morgonen för att du vet att jag älskar det.
  • Du låter mig ha mina iskalla fötter på dina ben för att värma mig, även fast du lider av det.
  • Du säger alltid att du älskar mig och du menar det varje gång.
  • Du skickar spontana sms till mig och skriver vackra ord som gör mig lika glad varje gång.
  • Du laddar ner musik till mig och lägger in låtar i Amélie som du vet att jag kommer att tycka om.
  • Du tänker i princip exakt likadant som jag gör och förstår mig när jag är som mest oklar.
  • Du bäddar in mig mitt i natten när du vaknar och ser att jag ligger utan täcke.
  • Du skrattar alltid åt mina dåliga skämt eller konstiga gester.
  • Du hjälper mig med allt möjligt som jag behöver hjälp med.
  • Du inspirerar mig till att älska livet ännu mer.
  • Du låter mig vara den grova nörd som jag är, och älskar mig inte mindre för att jag är det.
  • Du får mig att känna mig säker med dig, oavsett var vi är eller vad vi gör.
  • Du tar alltid bort en spindel från golvet/väggen/fönsterkarmen/etc när jag står upptryckt mot en vägg/dylikt och ser panikslagen ut.
  • Du stöttar mig i allting som händer i mitt liv och får mig att känna mig starkare än allt.
  • Du tröstar så bra när jag gråter att jag inte vill sluta gråta.
  • Du är alltid så fantastiskt stilig och du har så bra musiksmak.
  • Du kan få mig att le vid alla tillfällen.
  • Du vill åka till Paris med mig. (och det betyder så otroligt mycket för mig att du aldrig kommer att förstå.)



Några av flera saker som jag älskar med dig. Tack för att du finns.

mmm

http://www.berghs.se/23/sv/Grafisk_design


drömma går ju alltid.

22.9.09

bella ikväll




Svalan

Sitter och tittar på Svalan och tänker, hur kunde jag leva utan dig på min handled innan?
Hon har blivit som mitt barn. Jag tar hand om henne, hon gör mig glad. Jag tittar på henne och hon känns som en ny kroppsdel på något sätt. Jag kommer att dö utan henne.

Igår hade jag en underbar underbar underbar kväll. Nu såhär i efterhand känns det nästan som en riktigt riktigt bra dröm som jag haft. Att den bara existerat i mitt huvud och ingen annanstans. Men jag tittar i telefon och där står hennes namn och hennes nummer och jag blir varm i hjärtat då. Jag kramade faktiskt henne igår och jag gjorde faktiskt henne sällskap när vi gick in på innergården och hon rökte. Vi pratade visst i flera timmar och jag kände mig verkligen så lycklig som jag gjorde igår, på riktigt. Nu sitter jag här och njuter av tanken att hennes första intryck av mig var precis, ner i nästan detalj exakt mitt första intryck av henne och när jag såg henne gå in i rummet första gången, trodde jag aldrig att hon skulle vilja prata med mig.
Vad har jag som är intressant för henne?
Uppenbarligen allt, med tanke på hur mycket vi pratade, hur mycket vi förstod varandra och bara. Allt. Allt allt allt allt allt allt. JAG ÄR SÅ JÄVLA LYCKLIG JAG VILL ALDRIG SLUTA KÄNNA SÅHÄR.

Nu är jag ju faktiskt också lycklig annars, över allt bra som får för sig att hända i mitt liv. Men alltså. Igår. Det var som en tripp till himlen, till det finaste som finns. Tänk att hon fanns här i staden, att jag fanns här och vi visste inte om varandras existens, förrän igår då vi satt vid samma bord och åt samma mat. Och blev vänner. Och jag är så lycklig.

Ta mig till Paris och mina drömmar och låt mig vara lycklig för all framtid.
Låt mig aldrig någonsin tappa kontakt med henne. Låt oss för alltid vara vänner.

Jag tror jag har kommit på varför jag är som jag är nu Simon. Jag har kommit fram att jag nog är nykär i dig igen. Jag menar inte att jag inte var kär i dig innan, för gud det var jag, men inuti mig känns det som när vi först träffades. Nykärlek. Det måste vara det. Och det är fint.
Jag älskar dig.

13.9.09

back to reality

Jag sitter just nu på ett tåg. Internetuppkopplingen är sådär, men iallafall gratis. Tåget känns som ett tåg från 20 eller 30-talet och jag spinner snällt inombords. Belysningen i min vagn är underbar och jag önskar att jag kunde få fotografera människorna här inne, allas känslor som ligger i luften, få känslan på bild. Bara fotografera.

Jag har för ett antal timmar lämnat både vänner och familj bakom mig ännu en gång, och jag saknar dem så himla mycket. Det gör bokstavligt ont i bröstkorgen för att jag saknar dem så himla mycket.
Det är en sådan känsla som man önskar att man kunde konvertera till något fint.
Men det går inte.

Saknaden biter sig fast i mig, jag gråter av att bara tänka på min familj, eller av att tänka på mina vänner. Och det slutar inte. Jag känner mig så ensam i en stor stad, känner mig bortglömd och osynlig. Har njutit hela helgen och varit glad och skrattat så himla himla mycket. Jag har nog seriöst inte skrattat så mycket på hela denna sommaren. (vilket tyvärr är tragiskt att medge för mig själv)
Jag har fyndat på loppis och ätit kakor och spelat tv-spel och lekt med katter och kramats och kramats och kramats. Och nu sitter jag på tåget, alldeles ensam, i väntan på att få komma fram. Förhoppningsvis står på perrongen en varm famn som välkomnar mig hem och jag vill egentligen inte komma hem nu, för hem är hemma. Med katterna och världens finaste mamma och bröder och allting som är där. Bara finns runtomkring mig. (gud vad det gör ont att skriva detta)

Om tolv timmar är jag i skolan och jobbar för fullt. Jag har alltid mycket att göra. Det finns ingen tid för vila. Har jag inte en läxa i det ämnet, har jag två i ett annat. osv.
Nåväl. Livet är tufft. Jag vet det redan, bara att bita ihop.
För i slutet av tunneln finns drömmen.


Och den tänker jag jaga till jag lever den.

8.9.09

något som bara är där

Ibland kan jag hata dig. Verkligen avsky dig. Jag älskar att hata dig, jag älskar att känna den där snabba smärtan i magen. Den känslan av hur arg jag blir på bara tanken av dig.
Vad du gör mot mig. Hur du alltid gör det med nöje. Jag hatar dig för det.

Jag hatar dig för att du vet precis hur du ska göra för att locka mig till dig. Hur du alltid precis säger de rätta orden och hur du alltid vet hur du ska bete dig, beroende på hur jag mår den dagen. Jag hatar dig för att du vet hur du ska såra mig, hur du ska få mig att skratta, men främst hur du ska få mig att känna på ett visst sätt.

Jag hatar dig när jag vaknar på morgonen och du inte är där. Jag hatar att jag ligger ensam kvar i en lite för stor säng i ett alldeles för ljust rum. Jag hatar hur du får mig att känna mig så ensam, när det enda jag vill göra är att känna mig älskad. Helst älskad av dig.
Jag hatar dig för att du lämnar en stor kopp kaffe till mig på bordet vid sängen.
Jag hatar dig för att du vet att jag kommer att vakna för sent för att kunna dricka det, för att det har blivit kallt och blaskigt.
Jag hatar dig för att du överraskar mig med saker som du vet att jag tycker om, och sedan aldrig ringer mig.
Jag hatar dig för att jag söker efter ditt ansikte i folkmassor, och för att jag alltid tänker på dig när jag ser något som påminner om dig.
Jag hatar dig för att du får mig att alltid tänka på hur jag ser ut, med tanke på att jag aldrig vet när jag kommer att träffa dig.
Jag hatar dig för att du är kylig efter att vi älskat och jag hatar dig extra mycket för att du får mig att säga att jag älskar dig, jag älskar dig så mycket, under tiden vi älskar.

Jag hatar dig för att jag har presenterat dig för personen som betyder mest för mig, och jag hatar dig för att jag känner att jag kan lita på dig så mycket, även fast jag vet att det är en löjlig fantasi som jag aldrig tycks kunna släppa.
Jag hatar dig för att du är den enda jag verkligen älskat och jag hatar dig för att jag vet att du känner likadant men inte vågar visa det.
Jag hatar att vi aldrig kan vara som andra och jag hatar dig för att jag vet att vi aldrig kommer att vara som andra heller.
Jag hatar dig för att du får mig att fysiskt känna hur mycket jag känner för dig, men att du aldrig verkar bry dig om det.
Jag hatar att jag kan vakna upp mitt i natten och sträcka mig efter dig, även om jag vet att du inte är där. Jag hatar att du överhuvudtaget får mig att göra så.

Jag hatar dig för att du har gjort mig till ett känsligt äckligt troll som bara känner så mycket hela tiden. Jag hatar dig för att du krossade min stenhårda yta och för att jag öppnade mitt hjärta för dig.
Jag hatar dig för att jag vet att du älskar mig så himla mycket. Jag hatar att veta det.

Jag hatar dig för att du fyller min iPod och lägger in låtar som du älskar och låtar som får dig att tänka på mig. Jag hatar att jag hittar små lappar i min jackficka eller jeansficka eller något med en ficka där det står något till mig från dig. Jag hatar dig för att jag känner mig otillräklig.
Jag hatar dig för att det känns som att jag inte kan återgälda det.

Jag hatar dig för buketten med rosor jag fick av dig. Den står här bredvid mig och doftar i hela rummet. (den lyser upp min gråa vardag med den intensiva färgen)
Jag hatar dig för att du har tagit mig med storm.

Jag hatar dig för att du inte kan visa exakt precis vad du känner och jag hatar dig för att du gömmer dig när jag vill trösta dig.

Jag hatar dig mest för att jag älskar dig.

Jag älskar dig jag älskar dig jag älskar dig och jag vill aldrig släppa dig ur mitt liv.
Lämna mig aldrig aldrig aldrig för du vet att det är vi. Du vet hur dynamiska vi är tillsammans och hur bra vi passar ihop. Du vet att det inte finns en annan som jag och jag vet att jag aldrig kommer att möta någon som du. Släpp aldrig mig för jag tänker aldrig släppa dig.
Älska mig för alltid, precis som jag älskar dig. Ditt jävla as.




7.9.09

bland det vackraste jag sett i mitt liv.

palla trycket

Har inte mycket att skriva förutom att jag har så jävla mycket att göra.
Kommer vara så upptagen att jag inte riktigt vet om jag har tid att andas hädanefter.
Nåväl.

Överlever väl.

Om någon vill plugga ((eller självklart bara ses någon dag)) tillsammans så bara säg till!

1.8.09

S&S

ett längre inlägg kommer senare. men nu vill jag bara skriva att:

- trevligt sällskap är så sjukt underskattat. jag känner mig så lyckligt lottad med så fina människor omkring mig

- även om jag tror att jag kan rädda världen helt ensam, så kommer det aldrig att inträffa, hur mycket jag än vill det

- jag längtar till hösten. som vanligt.

- jag längtar till nästa onsdag. och måndag.

- jag vill ha en macbook. so bad.
+ olympuskameran
+ en ny mobil
+ min skoldator.


later!