8.9.09

något som bara är där

Ibland kan jag hata dig. Verkligen avsky dig. Jag älskar att hata dig, jag älskar att känna den där snabba smärtan i magen. Den känslan av hur arg jag blir på bara tanken av dig.
Vad du gör mot mig. Hur du alltid gör det med nöje. Jag hatar dig för det.

Jag hatar dig för att du vet precis hur du ska göra för att locka mig till dig. Hur du alltid precis säger de rätta orden och hur du alltid vet hur du ska bete dig, beroende på hur jag mår den dagen. Jag hatar dig för att du vet hur du ska såra mig, hur du ska få mig att skratta, men främst hur du ska få mig att känna på ett visst sätt.

Jag hatar dig när jag vaknar på morgonen och du inte är där. Jag hatar att jag ligger ensam kvar i en lite för stor säng i ett alldeles för ljust rum. Jag hatar hur du får mig att känna mig så ensam, när det enda jag vill göra är att känna mig älskad. Helst älskad av dig.
Jag hatar dig för att du lämnar en stor kopp kaffe till mig på bordet vid sängen.
Jag hatar dig för att du vet att jag kommer att vakna för sent för att kunna dricka det, för att det har blivit kallt och blaskigt.
Jag hatar dig för att du överraskar mig med saker som du vet att jag tycker om, och sedan aldrig ringer mig.
Jag hatar dig för att jag söker efter ditt ansikte i folkmassor, och för att jag alltid tänker på dig när jag ser något som påminner om dig.
Jag hatar dig för att du får mig att alltid tänka på hur jag ser ut, med tanke på att jag aldrig vet när jag kommer att träffa dig.
Jag hatar dig för att du är kylig efter att vi älskat och jag hatar dig extra mycket för att du får mig att säga att jag älskar dig, jag älskar dig så mycket, under tiden vi älskar.

Jag hatar dig för att jag har presenterat dig för personen som betyder mest för mig, och jag hatar dig för att jag känner att jag kan lita på dig så mycket, även fast jag vet att det är en löjlig fantasi som jag aldrig tycks kunna släppa.
Jag hatar dig för att du är den enda jag verkligen älskat och jag hatar dig för att jag vet att du känner likadant men inte vågar visa det.
Jag hatar att vi aldrig kan vara som andra och jag hatar dig för att jag vet att vi aldrig kommer att vara som andra heller.
Jag hatar dig för att du får mig att fysiskt känna hur mycket jag känner för dig, men att du aldrig verkar bry dig om det.
Jag hatar att jag kan vakna upp mitt i natten och sträcka mig efter dig, även om jag vet att du inte är där. Jag hatar att du överhuvudtaget får mig att göra så.

Jag hatar dig för att du har gjort mig till ett känsligt äckligt troll som bara känner så mycket hela tiden. Jag hatar dig för att du krossade min stenhårda yta och för att jag öppnade mitt hjärta för dig.
Jag hatar dig för att jag vet att du älskar mig så himla mycket. Jag hatar att veta det.

Jag hatar dig för att du fyller min iPod och lägger in låtar som du älskar och låtar som får dig att tänka på mig. Jag hatar att jag hittar små lappar i min jackficka eller jeansficka eller något med en ficka där det står något till mig från dig. Jag hatar dig för att jag känner mig otillräklig.
Jag hatar dig för att det känns som att jag inte kan återgälda det.

Jag hatar dig för buketten med rosor jag fick av dig. Den står här bredvid mig och doftar i hela rummet. (den lyser upp min gråa vardag med den intensiva färgen)
Jag hatar dig för att du har tagit mig med storm.

Jag hatar dig för att du inte kan visa exakt precis vad du känner och jag hatar dig för att du gömmer dig när jag vill trösta dig.

Jag hatar dig mest för att jag älskar dig.

Jag älskar dig jag älskar dig jag älskar dig och jag vill aldrig släppa dig ur mitt liv.
Lämna mig aldrig aldrig aldrig för du vet att det är vi. Du vet hur dynamiska vi är tillsammans och hur bra vi passar ihop. Du vet att det inte finns en annan som jag och jag vet att jag aldrig kommer att möta någon som du. Släpp aldrig mig för jag tänker aldrig släppa dig.
Älska mig för alltid, precis som jag älskar dig. Ditt jävla as.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar