13.9.09

back to reality

Jag sitter just nu på ett tåg. Internetuppkopplingen är sådär, men iallafall gratis. Tåget känns som ett tåg från 20 eller 30-talet och jag spinner snällt inombords. Belysningen i min vagn är underbar och jag önskar att jag kunde få fotografera människorna här inne, allas känslor som ligger i luften, få känslan på bild. Bara fotografera.

Jag har för ett antal timmar lämnat både vänner och familj bakom mig ännu en gång, och jag saknar dem så himla mycket. Det gör bokstavligt ont i bröstkorgen för att jag saknar dem så himla mycket.
Det är en sådan känsla som man önskar att man kunde konvertera till något fint.
Men det går inte.

Saknaden biter sig fast i mig, jag gråter av att bara tänka på min familj, eller av att tänka på mina vänner. Och det slutar inte. Jag känner mig så ensam i en stor stad, känner mig bortglömd och osynlig. Har njutit hela helgen och varit glad och skrattat så himla himla mycket. Jag har nog seriöst inte skrattat så mycket på hela denna sommaren. (vilket tyvärr är tragiskt att medge för mig själv)
Jag har fyndat på loppis och ätit kakor och spelat tv-spel och lekt med katter och kramats och kramats och kramats. Och nu sitter jag på tåget, alldeles ensam, i väntan på att få komma fram. Förhoppningsvis står på perrongen en varm famn som välkomnar mig hem och jag vill egentligen inte komma hem nu, för hem är hemma. Med katterna och världens finaste mamma och bröder och allting som är där. Bara finns runtomkring mig. (gud vad det gör ont att skriva detta)

Om tolv timmar är jag i skolan och jobbar för fullt. Jag har alltid mycket att göra. Det finns ingen tid för vila. Har jag inte en läxa i det ämnet, har jag två i ett annat. osv.
Nåväl. Livet är tufft. Jag vet det redan, bara att bita ihop.
För i slutet av tunneln finns drömmen.


Och den tänker jag jaga till jag lever den.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar