Hon har blivit som mitt barn. Jag tar hand om henne, hon gör mig glad. Jag tittar på henne och hon känns som en ny kroppsdel på något sätt. Jag kommer att dö utan henne.
Igår hade jag en underbar underbar underbar kväll. Nu såhär i efterhand känns det nästan som en riktigt riktigt bra dröm som jag haft. Att den bara existerat i mitt huvud och ingen annanstans. Men jag tittar i telefon och där står hennes namn och hennes nummer och jag blir varm i hjärtat då. Jag kramade faktiskt henne igår och jag gjorde faktiskt henne sällskap när vi gick in på innergården och hon rökte. Vi pratade visst i flera timmar och jag kände mig verkligen så lycklig som jag gjorde igår, på riktigt. Nu sitter jag här och njuter av tanken att hennes första intryck av mig var precis, ner i nästan detalj exakt mitt första intryck av henne och när jag såg henne gå in i rummet första gången, trodde jag aldrig att hon skulle vilja prata med mig.
Vad har jag som är intressant för henne?
Uppenbarligen allt, med tanke på hur mycket vi pratade, hur mycket vi förstod varandra och bara. Allt. Allt allt allt allt allt allt. JAG ÄR SÅ JÄVLA LYCKLIG JAG VILL ALDRIG SLUTA KÄNNA SÅHÄR.
Nu är jag ju faktiskt också lycklig annars, över allt bra som får för sig att hända i mitt liv. Men alltså. Igår. Det var som en tripp till himlen, till det finaste som finns. Tänk att hon fanns här i staden, att jag fanns här och vi visste inte om varandras existens, förrän igår då vi satt vid samma bord och åt samma mat. Och blev vänner. Och jag är så lycklig.
Ta mig till Paris och mina drömmar och låt mig vara lycklig för all framtid.
Låt mig aldrig någonsin tappa kontakt med henne. Låt oss för alltid vara vänner.
Jag tror jag har kommit på varför jag är som jag är nu Simon. Jag har kommit fram att jag nog är nykär i dig igen. Jag menar inte att jag inte var kär i dig innan, för gud det var jag, men inuti mig känns det som när vi först träffades. Nykärlek. Det måste vara det. Och det är fint.
Jag älskar dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar