9.8.11

J och M


Han drar undan luggen från ansiktet när han går utomhus och blåsten tar tag i den. Han sätter på de mörka hörlurarna över huvudet och sätter igång vemodig musik. Kollar på telefonen att det inte pågår förseningar som kan försena hans påbörjade morgon. En morgon som varit bra hittills. Men inuti ligger en hop av ångest och känns vid varje steg som tas.

Han sätter sig på sin vanliga plats på bussen, har redan studerat igenom bussen resterande resenärer och tänker; Hon sitter inte här idag heller. Var är hon, var är du. Jag behöver ju dig. En ny låt sätter igång. Hans hjärta slår till hårt. Tårarna bränner bakom ögonlocken. Han sluter ögonen för nu. Det gör för ont att ha dem öppna. Medvetandet att livet bestämmer gör för ont. Det blir för verkligt.

Han stiger av bussen. Rör benen fort för att komma fram i god tid. Försöker tänka bort saker som tränger sig upp ur bröstkorgen, mot halsen. Känslorna. Han tänker "ANDAS ANDAS ANDAS. Snälla bara ANDAS." Men det är nära katastrof så han sätter sig på en bänk och lägger ansiktet i händerna och låter det komma ut. Han gråter tyst en lång stund och världen stannar omkring honom. Han rotar i sin ficka efter papper, efter något så enkelt som kan trösta honom i denna bräckliga stund.
Han känner något mot axeln, ignorerar först det i tron om att det inte är något. En gång till, nu hårdare. Hon dunsar ned bredvid honom och ger honom ett paket näsdukar.

"Du måste haft en riktigt jävlig morgon som sitter och gråter redan nu." Hon ler försiktigt och den varma luften som precis lämnat hennes mun ligger kvar i den kyliga morgonen. Han ser på henne, gråtröd i ansiktet. Det skär lite i hennes hjärta. "Du är alldeles för vacker för att sitta här och gråta. Ge mig din hand."
Han ser lite oförstående på henne, men lyder och räcker fram den livlösa handen. Hon lägger hans hand mellan hennes och viskar "Nu ska du se att det blir bra. Så sa alltid min mormor när hon gjorde såhär med min hand." Hon ler igen, nu ser man lite av hennes sneda tänder träda fram bakom de ljusröda läpparna. Han faller handlöst i gråt igen och hon ger honom hennes famn att gråta ut i.

Hon stryker hans ansikte med handen, han känner hennes handflata mot stubben på kinden. Hon andas lugnt och djupt och hans öra är mot hennes nyckelben. Han är kvar i samma position en stund till, innan han ser upp på henne och säger "Tack.... Förlåt. Tack."
Hon ser lite oförstående på honom samtidigt som hon ler igen och skakar på huvudet. "Varför i hela friden ber du om ursäkt för? Om man inte kan gråta har man inte ett hjärta." Hon lägger händerna om hans ansikte och ser på honom i tystnad. Efter en liten stund tar hon ett kort andetag, som att hon vill säga något, men hon hejdar sig. Hon flackar med blicken innan hon ser honom rakt i ögonen.
"...Vill du berätta varför du gråter här i parken alldeles ensam?"
- Nej....
"Åh. Okej. Förlåt..." Hon ser ner mot hennes knän, skäms lite.
- ...För det finns inget att säga. Jag behövde bara gråta. En saknad som jag inte kan sätta fingret på gör så mot mig ibland.
"Är du kär i någon?"
- Nej.
"Då är det väl kanske det. Att du gråter av saknad. För att du inte har någon att älska."
- Jo. Det är nog så. Är du kär i någon? Du verkar så kunnig inom detta området.
"Nej. Jag har haft svårt för det där, inte för att jag inte tycker om att älska, men för att jag aldrig hittar rätt. Det känns aldrig rätt."
- Jag vill hitta någon det känns rätt med. Som får mig att gråta av lycka, och inte av saknad.
"Hej, jag heter Mira."
- Jonatan. Hej Mira.
Hon ler stort. Nu ser han alla hennes tänder. Det händer något inuti bröstkorgen. Något som värmer. Hennes leende kanske.


Hon ger honom en hård och lång kram. Frågar honom var han är påväg och om hon kan slå följe med honom en bit. Han nickar.
Han ställer sig upp och gnuggar sig i ögonen. Ser på henne som för att bekräfta att hon faktiskt existerar.
När de ska skiljas åt säger han "Mira, kan jag få ditt nummer? Jag vill inte tappa bort dig i den här stan."
- Ge mig din telefon.
Hon ger honom ytterligare en stärkande kram som ska räcka resten av dagen och viskar att hon lämnat ett litet meddelande i telefonen, sedan lämnar hon ett lätt märke på hans kind av hennes läppar, vänder sig om och går upp för en annan gata.
Han står kvar och ser på henne tills hon försvinner bakom en byggnad.
Hans hjärta slår hårt, så hårt just nu. Sedan vänder han sig om och går ned för gatan, bort från henne, mot dagens plikter.