17.7.09

fri som en fågel

Jag känner mig så levande.
Jag känner att jag vill springa tills jag inte kan ta ett andetag längre och jag vill cykla så att min klänning fladdrar i sommarvinden.
Jag vill sitta uppe på G och titta på solnedgången med S och jag vill dricka flädersaft och lyssna på musik.
Jag vill skratta så att tårarna rinner och jag vill handla på second hand.

Sommardagarna rinner bort som sand mellan fingrarna och det skrämmer mig lite. Snart börjar skolan igen, och visst ser jag fram emot det men samtidigt vill jag bara ha friheten att vakna när som helst och gå och lägga mig utan att behöva tänka på ansvar och att jag måste göra läxor, även fast det är charmigt på sitt vis.

Jag vet inte, även om dagarna går ganska segt och jag inte har något att göra för det mesta, så är jag ändå galet nöjd. Det bästa skulle dock vara om jag fick vara ute på landet med en cykel med korg, hängmatta, grillkvällar och en öppen spis. Vita väggar och fantastiska fönster, fläderbuskar och den finaste musiken i världen. Vänner på besök och oförglömliga kvällar.

Fan vad det skulle vara ett värt sommarlov då.

15.7.09

kvinnan i den ovala ramen

Och hon tittade upp med glittrande ögon och undrade om det var hon som snurrade eller om det var världen runt omkring henne.
Hon tittade på honom på golvet och frågade sig själv varför hon gör så mot honom. Varför hon skadar honom. Men samtidigt vet hon att om hon inte säger som det är och som hon verkligen känner, då kommer hon aldrig att göra det.
Så hon tar ett andetag, långt ifrån djupt och säger med en bestämd röst precis som det är. Precis som det hela tiden varit. Och under hela tiden försöker hon att hålla fler tårar från att komma fram och hon tänker oavbrutet på kvinnan i den ovala ramen.
Hon känner av att hennes fingrar skakar och hur hennes röst knappt bär upp sig.
Hon tänker på alla möjliga saker de gjort tillsammans och hon tänker på hur ont detta gör att vara med om. Hon tänker på att för varje ord hon uttrycker skadar hon honom. Hon kan inte sluta. Hon måste fortsätta för hur ont det än gör för honom, gör det - och har hela tiden gjort - tusen gånger mer ont i henne. Och hon måste, som så många gånger sagt förr, tänka på sig själv.
Och det var precis det hon gjorde. Tänkte på sig själv och vågade ta i och berätta precis hur det var det kändes inuti henne. Hur det faktiskt stod till.

Hon vill sätta sig framför honom. Röra hans hår. Spola tillbaka tiden, ta tillbaka hela denna dag. Låtit den vara så bra som den var från början. Hon vill släppa ut alla tårar som finns där men hon kan inte. Hon kan inte hon kan inte hon kan inte och hon vill inte. Hon vill vara stark och hon vill visa att det är här hon står och hon tänker inte rubbas undan. Men hon vill bara krama honom och hon vill bara kyssa de där läpparna som funnits där hela tiden. Hon vill aldrig göra såhär igen och hon vill aldrig såra igen. Hon vet. Hon vet att det egentligen inte är hennes fel men hon känner att det är det. Hon vet men känner annorlunda. Hon klandrar sig själv för det är hon som är verbal. Det är hon som slår orden i ansiktet på honom. Han som redan ligger. Det är hon och det är hennes fel. Men allting är inte hennes fel och det vet hon. Hon är så förvirrad.

Hon älskar ju honom och vill honom bara allt gott i världen. Men när knappt det räcker till för att få det att stå rätt till då måste det fixas. Och det fixas snabbt. Hennes händer stryker över hans och hon vill att han ska se in i hennes ögon och säga vad som händer inuti hans huvud. Hon vill veta vad han tänker om det hon sagt. Om allt hon sagt. Hon vill att han ska veta att det snart inte kommer att regna i hennes ansikte på grund av honom, utan på grund av situationen.

Och när det värsta är över och hon kramat honom så hårt att hon är rädd att han inte får luft, när allting kanske börjar bli som vanligt igen, då kommer vågen av känslor som vill släppa sig ut ur henne, som vill komma ut, som måste komma ut och hon kan inte stoppa det längre. Hon försöker och hon andas djupt och blundar. Och när hon säger att det är mellan henne eller den andra, då går det inte att hålla inne någonting längre och hon lägger sig lugnt på sängen och hon låter det släppas ut.
Hon blöter ner täcket, kudden och madrassen så pass mycket att hon nästan skäms. Och det enda hon vill nu är att han ska hålla om henne och aldrig släppa henne.

Släpp aldrig mig älskling.

8.7.09

during the night

let's run away togehter
we'll go to Paris
and we'll make love
until we fall asleep

let's wander the streets
together
holding hands and never
ever
letting go

let's live togehter
you and I
until we'll get grey
and really old

let's die together
and let's never let go

-

don't make me run away
not again
not like you used to

don't make me love you
like I once thought I did
like you made me think I did

don't let me go away
not like you did once before
never lose your grip of me

don't leave me alone
because of my words anymore
shut your ears and sing a song

sing about us and our fragile lovestory

-

it's raining again
just like I said it would

it's cold again
just like I expected

soon there will be snow falling
down om me and my thoughts

soon I'll hear jingle bells again
and I'll think of you
(just like I'm used to do)

and I'll never be able to forget
what we had and will never have again

-

those blue eyes
looking at me with fear

those blue eyes
begging me to hold you

those blue eyes
letting tears fall from them

those blue eyes
loving me more than anything else

those blue eyes
running away from me

leaving me behind

those blue eyes

-

på bussplats G i ett visst
centrum i en viss
stad väntar jag på bussen som
ska föra mig närmare
mitt hem

buss nummer femfyrafyra ska jag
sätta mig på och räkna
andetag

jag ska vicka på mina tår och jag ska
hålla hårt i min väska och jag ska
titta på mannen med de bruna ögonen och jag ska
hoppas att han inte märker

någonting