kvinnan i den ovala ramen

Och hon tittade upp med glittrande ögon och undrade om det var hon som snurrade eller om det var världen runt omkring henne.
Hon tittade på honom på golvet och frågade sig själv varför hon gör så mot honom. Varför hon skadar honom. Men samtidigt vet hon att om hon inte säger som det är och som hon verkligen känner, då kommer hon aldrig att göra det.
Så hon tar ett andetag, långt ifrån djupt och säger med en bestämd röst precis som det är. Precis som det hela tiden varit. Och under hela tiden försöker hon att hålla fler tårar från att komma fram och hon tänker oavbrutet på kvinnan i den ovala ramen.
Hon känner av att hennes fingrar skakar och hur hennes röst knappt bär upp sig.
Hon tänker på alla möjliga saker de gjort tillsammans och hon tänker på hur ont detta gör att vara med om. Hon tänker på att för varje ord hon uttrycker skadar hon honom. Hon kan inte sluta. Hon måste fortsätta för hur ont det än gör för honom, gör det - och har hela tiden gjort - tusen gånger mer ont i henne. Och hon måste, som så många gånger sagt förr, tänka på sig själv.
Och det var precis det hon gjorde. Tänkte på sig själv och vågade ta i och berätta precis hur det var det kändes inuti henne. Hur det faktiskt stod till.

Hon vill sätta sig framför honom. Röra hans hår. Spola tillbaka tiden, ta tillbaka hela denna dag. Låtit den vara så bra som den var från början. Hon vill släppa ut alla tårar som finns där men hon kan inte. Hon kan inte hon kan inte hon kan inte och hon vill inte. Hon vill vara stark och hon vill visa att det är här hon står och hon tänker inte rubbas undan. Men hon vill bara krama honom och hon vill bara kyssa de där läpparna som funnits där hela tiden. Hon vill aldrig göra såhär igen och hon vill aldrig såra igen. Hon vet. Hon vet att det egentligen inte är hennes fel men hon känner att det är det. Hon vet men känner annorlunda. Hon klandrar sig själv för det är hon som är verbal. Det är hon som slår orden i ansiktet på honom. Han som redan ligger. Det är hon och det är hennes fel. Men allting är inte hennes fel och det vet hon. Hon är så förvirrad.

Hon älskar ju honom och vill honom bara allt gott i världen. Men när knappt det räcker till för att få det att stå rätt till då måste det fixas. Och det fixas snabbt. Hennes händer stryker över hans och hon vill att han ska se in i hennes ögon och säga vad som händer inuti hans huvud. Hon vill veta vad han tänker om det hon sagt. Om allt hon sagt. Hon vill att han ska veta att det snart inte kommer att regna i hennes ansikte på grund av honom, utan på grund av situationen.

Och när det värsta är över och hon kramat honom så hårt att hon är rädd att han inte får luft, när allting kanske börjar bli som vanligt igen, då kommer vågen av känslor som vill släppa sig ut ur henne, som vill komma ut, som måste komma ut och hon kan inte stoppa det längre. Hon försöker och hon andas djupt och blundar. Och när hon säger att det är mellan henne eller den andra, då går det inte att hålla inne någonting längre och hon lägger sig lugnt på sängen och hon låter det släppas ut.
Hon blöter ner täcket, kudden och madrassen så pass mycket att hon nästan skäms. Och det enda hon vill nu är att han ska hålla om henne och aldrig släppa henne.

Släpp aldrig mig älskling.