15.8.12

Salt smak i luften

Du är varm om morgnarna. Dina armar håller lätt om min kropp och dina stora händer håller i mina små. Det är länge sedan jag kände att allting bara, klickar. Så enkelt är det.

Du har helst stickade varma tröjor på dig och slitna mörka jeans med kängor och ditt skägg skiftar i nyanser av blondt och rött. I vinden rör sig håret som en liten dans.

Du knyter loss båten från hamnen, kysser mig adjö och låter båten glida ut i det vågiga vattnet. När du är kanske hundra meter bort skriker du något men jag hör inte alls och jag skrattar och vinkar tillbaka.
När jag promenerar tillbaka upp mot det gamla industrihuset tänker jag på hur allting ändå smälter ihop. Som om det vore menat att vara så.

Jag stänger den svarta dörren om mig och går över de breda plankorna, ställer mig i köket och häller vatten i kannan för att koka upp. Tar ner teet från hyllan. Vår tehylla.
Samson kommer och sätter sig vid mina fötter och gäspar. Jag kliar honom på huvudet medan jag ögnar genom förstasidan på morgontidningen.

Jag tittar på klockan och räknar på att du är hemma om ungefär nio timmar igen, så jag sätter mig vid det stora bordet du byggt och häller upp te i din favoritkopp och ger Samson resten av din macka som du lämnade, innan jag funderar på vad jag ska ha i mig mer än E.G Deluxe.

Jag sätter mig i den gråa soffan och sätter på musiken i högtalaren och låter mjuk jazz fylla rummet, medan jag plockar upp mitt senaste projekt som ska bli en ny varm tröja till dig.
Brun ska den vara, med mörkrött mönster.
Mitt hjärta slår extra hårt när jag får upp bilder i huvudet av dig. Leendes mot mig.
Samson ligger bredvid mig och viftar långsamt på svansen, ibland till musiken, ibland till drömmar. Han är så fin, den där.

Jag skissar på en enorm illustration som ska vara på en vägg. Sitter på knä med kolpennor och drar långa streck tvärs över pappret. Ritar flera streck, flera hundra streck blir det och ett mönster uppstår till slut. Jag ritar i flera timmar, målar på, ritar mer.

Jag kokar varm choklad. Det blåser ute och alla fönster kluckar till. Jag tittar ut och ser grenarna stå rakt med stammen och med en dansande överdel. Som magdans ungefär. Jag fnissar för mig själv och tänker att jag borde fotografera oftare.

Vid eftermiddagsfikat tar jag med mig Samson, några mackor och chokladen och sätter mig på klipporna vid vattnet.
Låtsas att jag ser dig långt bort i horisonten med den vita båten och dina starka armar.
Men jag ser inte dig och du är nog långt långt borta utan att jag någonsin kan se, tills du seglar in och du låter Samson kasta sig mot dig och du lägger händerna om mitt huvud och kysser mig hårt och länge. Som du alltid gör. Som jag alltid vill att du ska göra. När saltsmaken i luften tar över alla sinnen, dina läppar mot mina som är den egentliga sanningen på alla världens gåtor och en stor hund som står emellan och känner kärleken dunka.

Jag blir sentimental. Äter en macka och ser ut på de kluckande vågorna. Tar upp ett block ur fickan och ritar mönster. Mönster som ska pryda tyg som kan bli något fint hemma hos någon.

Du uppmuntrar alltid mig till att göra allt jag älskar. Till att leva ut mig till hundra procent och aldrig vara rädd för att uttrycka mig. Jag känner mig så liten och tyst bredvid dig men egentligen har jag en stor stark röst som bara märks genom mitt artistiska jag. Som det kan gå.

Du kommer tillbaka. Jag ser din båt flyta närmare hamnen och jag ställer mig upp och vinkar med hela min kropp. Svänger armarna från sida till sida, som träden tidigare, och hoppas att du ska se. Jag ser ett litet streck vifta tillbaka. Lycka.

Jag springer med Samson ner mot hamnen, lämnar all fika och bara springer. Det är som att jag inte sett dig på hundra tusen år och mitt hjärta har bara längtat och längtat och nu äntligen får stilla sitt behov. Du hoppar av båten och överöser mig med pussar överallt och Samson ställer sig på bakbenen och blir lika lång som mig och vill också ge pussar. Hela situationen ser nog alldeles knäpp ut, men folk skrattar och hojtar att det är så typiskt oss och att vi borde gå och köpa färsk fisk istället. Marknaden stänger snart. Jag lägger mina armar kring din hals och dina kalla händer letar sig in under min tröja och lägger sig som gjutna mot min korsrygg.  Ditt skägg stryker mot min hud och det sticker inte, du känns bara bra. Överallt känns du så bra. Åh, jag älskar dig.






3.7.12

Du får inte glömma


Nu finns du i mitt liv och det är det finaste och sköraste jag har. Det är som något litet nyfött jag håller i mina händer och det är genom snäll beröring och enorma mängder kärlek som jag kan få det att överleva. Du kom in i mitt liv som en liten välbehövd tornado och det enda jag ville ha i hela den här världen som fyllt mitt liv med så mycket skit, var någon som du. Jag sa bara veckor innan jag träffade dig att jag är trött på idioter som behandlar mig illa (det finns en del i min historia, oh yes) och nästa kille jag träffar ska fan vilja vara med mig, vilja träffa mig, vilja kyssa mig hela tiden överallt. Och det får ta den tid det tar! April kom och våren kom inte men du kom med din kärlek och tapetserade om hela mitt liv till det bättre. För varenda dag jag får vakna upp och andas dig bredvid mig trots att du irriterat skiten ur mig genom att smaska vingummi eller säga (i mina öron) fel saker politiskt så älskar jag ändå att vakna upp nära dina läppar, nära din fantastiska kropp som är så vacker att jag ibland bara vill röra den för att se om den är verklig. Om du är det. Om ditt hjärta verkligen slår och om du verkligen lever och sitter framför mig, självmant sitter framför mig och vill kyssa mina läppar (med konstig form) och se in i mina (alien-överkänsliga) ögon som så gärna ser på dig. Om du vill hålla mina händer med avskrapat nagellack (jag gör så när jag är nervös. Skrapar) Om du vill hålla mitt fragila hårt-slående hjärta i dina händer och låta mig få vara en del av ditt liv. Jag har släppt in dig i mitt snåriga liv som ändå bultar av kärlek hela hela tiden. För dig. Jag älskar dig. Jag älskar dig. Jag älskar dig.

Om du någonsin glömmer bort det, om det någonsin blir otydligt vill jag att du kommer tillbaka till det här brevet och tänker på den där töntiga viktigpettern med långa flätor som hade lite för stora ögon innan hon växte till sig och som inte vågar lita på så många människor och ändå öppnar upp sig som en solros när solen lyser, mot de som älskar henne. Tänk på henne. Tänk på att hon ligger och sover bredvid dig ibland och att hon ger dig kramar bakifrån och pussar bakom öronen. Tänk på att hon alltid älskar dig, varenda sekund av varenda dag finns du rakt här inne i min bröstkorg som skyddar mitt hjärta som just nu är ditt hjärta som just nu delar vår kärlek.

4.6.12

Puss


Du pussar mig på kinderna och jag ler lite men kan inte låta bli att bli uppäten av det svarta hålet som växer sig större i min bröstkorg. Den dunkande smärtan som känts rakt i hjärtat de senaste veckorna. Känslorna av en panikångestattack växer sig starkare och påminner mig om svunna tider.

Du pussar mig på kinderna och pratar om saker som egentligen aldrig kommer att hända för att livet är för invecklat i sig självt, men du ser inte det för din naiva världssyn har ännu inte blivit påverkad av någon fatal händelse som kommer att förändra dig för alltid.

Du pussar mig på kinderna för att du inte vet vad som pågår. Du tror att du vet allting, du tror att du känner mig, men du har inte en aning om vem jag är. Du vill lära känna varenda lilla bit av mig för att du tror att det kommer att göra saker bättre. Men egentligen kommer sanningen bara att göra för ont, du kommer att hålla för dina öron och du kommer ångra att du någonsin frågat mig, haft viljan, eller försökt att en lyssna och förstå det jag säger. Det gör ont, men du ser inte, du hör inte, för du vill inte.

Du pussar mig på kinderna i hopp om att allting ska förbli som vanligt. Men livet, världen, kärlek, blir aldrig vad det varit, någonsin igen.

4.5.12

Sötma


Vi möter varandra och det är som att det är något i luften som uppstår och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är men jag vet att det är du som gör att det känns så och det gör mig rädd. Rädd för att det betyder att det också kan göra mig lycklig vilket i sin tur kan göra att jag kan bli ledsen av lyckan, så jag är lite på min vakt men mitt hjärta slår extra hårt i din närvaro och istället för att låta rädslan äta upp mig, låter jag bruset inuti huvudet, den varma känslan i magen och mitt sunda förnuft ta övertaget, låta mig översköljas av lycka. Enorm förbannat fin lycka och det gör mig bara så glad att du vill finnas i mitt liv till att börja med att det faktiskt inte gör något hur det går. Vad går? Vi som går. 

Jag hade aldrig ens en tanke till att börja med på att du och jag skulle ens bli vi. Jag bara tyckte att du var vacker att se på, att din röst och stämma var otrolig och att din ögon lyser av en självsäkerhet som resten av världen avundas dig. Att du är så säker på att du är du, att det bara känns så självklart liksom.

Så när vi kysser varandra och jag imploderar för att du är så nära mig, vågar jag knappt tänka längre än en sekund framåt i tiden och det enda jag vill är att tiden ska slå, men vad som istället händer är att tiden rusar och vi ligger hopslingrade, händer flätade och kinder smekande mot varandra.

Du blir den mest självklara sak i världen och jag unnar mig dina kyssar. Jag unnar mig dina blickar och dina händer på min kropp.
En tänker att du kanske inte ska vara det mest självklara för sådana saker kan man förlora men jag tänker att det inte går att hjälpa, att du bara är något som det känns som att du alltid skulle vara, i mitt liv.

Och du säger starka ord som fastnar i mina hörselgångar, som jag kommer att bli beroende av, som jag inte vill bli beroende av. Jag distanserar mig omedvetet från din varma famn för att skydda mig från när samma famn slår bort mig. 
Men nu, just precis nu, finns bara du, du och din ömhet.
Och jag. Fragila jag som haver dig kär.


29.4.12

Att sända meddelanden

"Jag är kär." 
Texten lyser på den upplysta skärmen och det hugger till i bröstet.
Jag tänker att jag ska svara "Vad roligt!" fast jag inte alls tycker att det är roligt, för att jag egentligen vill skrika, slå dig, gråta de där brännande tårarna och lägga mig i fosterställning, och aldrig, någonsin, resa mig upp igen.
Jag svarar "Vad roligt!" 
"Tycker du verkligen det?"
Nej, jag tycker inte alls det. Jag tycker att det är skit, fucking skit.
"Ja, jag är glad för din skull. Är hon fin?" 
"Ja. Ja det är hon. Finast."
SLUTA. JÄVLA IDIOT SLUTA.
"Wow. Låter fint."
"Jag hoppas du hittar en likadan för dig"
Ok. Jag tänker aldrig prata med dig igen.
"Sinom tid har allt sin plats. :-)"
"Jo...men du förtjänar det."
Jag hatar dig. För att jag inte förtjänar dig, det enda jag vill ha.
"Tack. Det värmer."
":-)"


Jag tänker att livet är en soppåse som väntar på att bli slängd. Att det är en tom kakburk. Att det är en rutten jävla skithåla där jag tvingas leva och behöver andas min olycka varje dag trots att jag bara vill vara lycklig. Det får ju alla andra vara, ju. Jag tar bort ditt nummer, tar bort dig från min facebook. Tar bort dig ur min adressbok och raderar dina 387 mail du sänt mig.
Trycker "DELETE" 387 gånger. Tar bort din föredetta kärlek för varje knapptryck jag trycker med fingret.

Cigarett efter cigarett och askan ramlar på mina knän och tårarna har torkat till saltränder och jag ler. Tar bort dig ur mitt liv och ler så stort att det spänner obehagligt i mungiporna. Äntligen.

9.4.12

Missunnat

Jag sitter på en soffa i ett mörkt rum med högt ljud och talar med betydelsefulla vänner om banala saker, som om de vore viktigast i världen.
Och som om det är menat, vänder jag mig om och ser hans rygg, ser hans nacke och jag vet.
Jag bara vet att det är han.
Så jag reser mig upp, springer dit och tar tag i hans axel, ögon möts och vi ger varandra en varm kram, ler som vi gör och jag presenterar honom för mina fina.
Sedan sätter jag mig i soffan igen och jag säger till en att han är personen jag alltid velat ha men aldrig kommer kunna få och personen säger att jag borde hångla och jag säger att jag inte kan/vill/förmår mig.
Jag påpekar att Han finns och den påpekar att Han och jag inte är något och det är ju förvisso sant.

Sedan vet jag inte vad som händer riktigt, för han och jag går hand i hand och vi ska dansa. Men vi dansar inte. Vi står mot en vägg och han kysser mig och jag tänker att jag inte vet hur det blev såhär.
Sedan frågar han, medan han håller min hand, om jag vill följa med honom.
Älska med honom och jag svarar ja. Tänker inte ens. Håller hans hand. Går därifrån.

Försöker älska men kan inte älska och vill gråta. Svartheten i bröstkorgen växer sig större tills den tar över allt och han som funnits där så länge finns plötsligt knappt kvar för det enda jag vill är att försvinna därifrån och få ha mitt jag helt. Slippa ångesten han åstadkommit mig så många gånger genom hans blotta närvaro. Gråter och går sönder, går sönder tills det inte finns något kvar.

Gråter.

Millisekunder

Hans huvud ligger rakt över mitt hjärta
och nu hör jag mina hjärtslag tydligare

   i min hjärna bildas samtidigt:
är allt detta en illusion? en fantasi jag skapat i huvudet, men mest i hjärtat?
om det är så, då kanske jag går sönder.
mest för att viljan, drömmen ska slå in, bli min verklighet.
och när man önskar för mycket, har det redan förstörts sedan långt innan.
man smakar på känslor man inte känt på länge.
hoppas, tror, önskar. man håller hjärtat hårt och blundar

Tanken försvinner efter en millisekund, kanske mindre
Låter honom ligga kvar med huvudet över mitt hjärta
   låter honom höra hur hårt det slår.
Låter honom förstå att det är han som gör det så.

Inga ord

Hans nacke.

Som att ord skulle kunna beskriva
en människas viktiga karaktär

Som att - med hjälp av min penna -
skulle jag göra dig verklig.

Nej.

Det finns så mycket jag vill och önskar,
men när verkligheten slår in
får jag hålla hårt i mitt hjärta
och hoppas att det inte flyger med.



17.3.12

anonymt

Nej du fattar inte säger jag.
Du fattar inte vilken storm min hjärna konstant befinner sig i, hur jag aldrig kan bestämma mig för något eller hur varje beslut jag ska ta måste ses ur varje perspektiv för att inte bli ett permanent ärr.
Hur jävla sargad jag är och hur mitt inre kraschar hela tiden.
Jag kan inte hantera saker bra (eller rätt) för att få saker att bli bättre.
Det bara går sönder.
Söndersöndersönder och hur mycket jag än försöker, hur många djupa andetag jag än tar, så gör det ont.
Ont som jävla fan och min lilla bubbla, min värld, MITT JAG k r a s c h a r , i bitar i små små bitar som strösocker och som om allt bara vore så enkelt. Så enkelt. Nej du fattar inte

Och jag går ut ur rummet.

10.3.12

Du tror att du vet

Så jag ligger på golvet under samma tak som jag har legat under så många gånger förr och en oroande känsla går igenom mitt system. Jag blundar, försöker somna. Får bara upp olika scenarion om hur det skulle se ut om du kom in i rummet just precis nu och hur du skulle reagera om du såg att det var jag som låg där, under täcket.

Du kommer inte in och jag hinner somna och vakna och somna igen. Men jag vaknar bara upp hela tiden, för varje knak i den gamla lägenheten tror jag är du. Jag tror att det är du som smugit in, du som kommer att komma fram, sätta dig på knä vid min sida och stryka handen över min profil. Känna dina fingrar mot min hud igen.

Jag drömmer att du kommer in. Ser mig ligga där och du ler för dig själv. Ditt hjärta slår dubbelt och du tassar fram, långsamt tar du ohörbara steg till mig. Du bekräftar att du inte ser i syne, jag ligger där, precis alldeles vid dina fötter. Du lägger dig ned bredvid mig och drar täcket runt våra kroppar och din hand letar efter min i mörkret och jag känner dina andetag i nacken och jag vaknar av att dina läppar nuddar vid min hud.  Jag hinner implodera, dö tusen gånger om på en millisekund när jag förstår att det är du.

Och du stryker mitt hår, andas min hud igen och du viskar att du har saknat mig. Att du är en dum jävla idiot som inte kan se vem som är fin här i världen och inte, och att du bara vill att jag och du ska bli något som man kan tänka på och få fjärilar i magen av.

Jag svarar att jag inte kan få fjärilar i magen av dig. Jag får typ flodhästar och hela mitt system rubbas och jag vill förklara tusen saker till men du hejdar mig med dina läppar som jag har saknat så mycket mot mina, när du kysser luften och livet ur mig.

Vi ligger bredvid varandra och vi sover inte för det här är så överväldigande att sömn inte ens är ett alternativ och vi hör hur statsfåglarna börjar sjunga sina melodier igen, hör hur bilarna börjar köra och hur världen kommer till liv. Solens bleka strålar börjar snart lysa in över oss och vi ligger bara och lyssnar på varandras andetag. Tittar på varandra. Viskar formuleringar vi annars inte kan säga och jag tänker att jag inte förstår hur vi någonsin kunde vara ifrån varandra. Att allt i min kropp gör ont när han inte är här. Jag tänker högt för du svarar att det känns som tusen nålar i bröstkorgen, att någon punkterar ditt hjärta när vi inte är i samma säng på natten, när vi inte håller varandras händer och när våra hjärtan inte tillhör varandra. Jag gråter nästan av dina ord och du kysser mina brännheta kinder och säger att jag brinner. Jag viskar att jag brinner för att du ligger här. Din hand rör mitt ansikte och jag brinner för att livet nästan kväver mig med all lycka och att den här natten och dagen och våra liv aldrig får ta slut, för vi hör ihop. Du och jag. Vi. Vi vi vi vi vi vi vi. Du kramar mig så hårt att vi blir till en. Du viskar i mitt öra: Jagälskardigsåhimlamycketmenjagärädd.


Men jag vaknar på morgonen och du är inte där och fåglarna sjunger på sina melodier och solens bleka strålar lyser på mig, men du finns inte i närheten. Dina ord sitter fast i min hjärna, även om du aldrig sagt dem. Jag kan fortfarande känna dina händer mot min kropp och minnas formen på dina läppar som om du låg framför mig, men du är inte här för duälskarmiginteochduärinterädd.

13.2.12

Det finns inget du, inget jag


Jag har en konstant längtan efter havet. Efter saltvatten i mitt hår. Efter blöta stenar som är för hala för att gå på. Jag saknar den mörkblåa färgen som sträcker sig så långt ögat kan nå. Efter tång som smeker ens fötter nedifrån mörkret. Jag har en längtan efter en särskild doft som finns vid havet. En sälta blandat med frisk luft. Jag blir så nära till gråt när jag tänker på det. Det finns så mycket längtan till så mycket. Jag känner mig begränsad och instängd. Hur mycket kan man göra, bör man göra, för att må så bra man kan? Kanske borde jag gå ner till sjön oftare och intala mig att det är havet. Att det finns en sälta i vinden som jag bara inte känner av på grund av någon banal anledning. Något så enkelt att det blir komplext.


5.2.12

She drives a vegetable car


Jag skrev om dig och i mina fingrar stack det. Efter din beröring, efter att få beröra dig.
Och ändå, långt in i hjärtat, där fanns en oro som inte släcktes, oavsett hur många kyssar dina läppar gav.
Jag levde för att få andas dig, inte ens hundra dagar och det gick sönder (kanske var det för det bästa). Men jag levde för att få se dig, vakna upp bredvid dig. Sakna dig. Och nu. Tomhet, apati. Din frånvaro.


Längtan efter något bra. Hållbart, älskvärt.




5.1.12

En bekantskap

Som om tiden stått still
Ingenting förändrats, förutom våra åldrar
(och kanske även vi)
Vi pratar, diskuterar, analyserar
klagar lite.
Vi dricker te, kopp efter kopp
talar om förbigångna tider
som aldrig någonsin kommer tillbaka

Kanske önskar jag att
för alltid stanna (just precis här)
Kanske önskar jag att
för alltid hållas hårt (i dina händer)

En vilsen själ förenats med en annan
Vi, vänner som ämnats för varandra
Vi ser på varandra med stora trötta ögon
Du med ljusa, jag med mörka

Jag omfamnar dig, släpper inte taget
Vägrar vägrar släppa taget

Du viskar VET DU
och sedan säger du starka ord

Och mitt hjärta stannar, slår igen
nu dubbelt så hårt och jag svarar dig
och nu tvingar jag mina ögon torra

Nu börjar jag bli hel igen.
Just precis nu.