Att sända meddelanden

"Jag är kär." 
Texten lyser på den upplysta skärmen och det hugger till i bröstet.
Jag tänker att jag ska svara "Vad roligt!" fast jag inte alls tycker att det är roligt, för att jag egentligen vill skrika, slå dig, gråta de där brännande tårarna och lägga mig i fosterställning, och aldrig, någonsin, resa mig upp igen.
Jag svarar "Vad roligt!" 
"Tycker du verkligen det?"
Nej, jag tycker inte alls det. Jag tycker att det är skit, fucking skit.
"Ja, jag är glad för din skull. Är hon fin?" 
"Ja. Ja det är hon. Finast."
SLUTA. JÄVLA IDIOT SLUTA.
"Wow. Låter fint."
"Jag hoppas du hittar en likadan för dig"
Ok. Jag tänker aldrig prata med dig igen.
"Sinom tid har allt sin plats. :-)"
"Jo...men du förtjänar det."
Jag hatar dig. För att jag inte förtjänar dig, det enda jag vill ha.
"Tack. Det värmer."
":-)"


Jag tänker att livet är en soppåse som väntar på att bli slängd. Att det är en tom kakburk. Att det är en rutten jävla skithåla där jag tvingas leva och behöver andas min olycka varje dag trots att jag bara vill vara lycklig. Det får ju alla andra vara, ju. Jag tar bort ditt nummer, tar bort dig från min facebook. Tar bort dig ur min adressbok och raderar dina 387 mail du sänt mig.
Trycker "DELETE" 387 gånger. Tar bort din föredetta kärlek för varje knapptryck jag trycker med fingret.

Cigarett efter cigarett och askan ramlar på mina knän och tårarna har torkat till saltränder och jag ler. Tar bort dig ur mitt liv och ler så stort att det spänner obehagligt i mungiporna. Äntligen.