Tell me a story

Jag kan inte rå för känslorna jag känner eller tankarna jag har. Någonstans i det hemliga och råa inser jag att jag inte vill eller kan hjälpa det för det är sådan sanningen är. Sanningen är svart ibland, passar inte ihop med modellen jag skapat som jag kallar för liv. Jag rår inte för det, jag rår inte för känslorna för dig.
De spelar på fantasier och förhoppningar som inte egentligen är verkligheten. Jag vet det. Jag vet att det aldrig kommer ske, det som roterar runt i huvudet. Det kommer inte ske för att det inte är sanningen, om det skulle ske hade det varit gråare, mer rostigt om kanterna. Det hade visat en människas agerande i känslostormiga situationer, inte visat en drömmares version av verkligheten.
Och det är okej.

Det är okej att förstå att du inte är det jag tänker att du är. Du är du, i renaste form är du bara du. Jag försöker skala av alla drömmiga lager som jag klistrat på dig, så nära huden som möjligt har jag gett dig ett annat skal. Det gör ont att försöka dra bort dem för jag vet att det är att dementera mina egna tankar, egna uppfattningar och fantasier. Jag tycker nämligen om dem väldigt mycket. Dig också.

I grunden tror jag det handlar om att försöka realistiskt skapa ett tankemönster som gör att jag inte skulle ta några tafatta beslut baserade på hur jag råkar fantisera eller känna kring något. Att veta att det inte alltid bara är hundra procent vackerhet eller perfektion. Att veta att smutsen finns där och att det aldrig behöver besvaras som jag själv önskar att det skulle. Det gör mig ledsen men jag förstår någonstans djupt ner i det mörka och äckliga att det ändå är mest vettigt, närmast denna jävla sanning som hela tiden försöker hittas och levas efter.

I grunden ser jag det som en pjäs. Du är en pjäs i mitt huvud. Och jag är regissören som bestämmer vad som ska hända med mig, med dig, med allt omkring oss. Jag leker gud i det stora och i det lilla. Det är livsfarligt, det är underbart. För det är i mitt huvud och det lever runt där, i en fantasi som aldrig blir mer än en fantasi och i en värld där du inte är den jag vill att du ska vara.

Där du kysste mig

Du skickar mig ett meddelande när du sitter på bussen. Du skriver att du önskar att jag har kul på festen ikväll och att du fortfarande är påväg.
Jag ser inte det förrän jag lämnat festen och mobilen är satt på laddning. När den plingar till får jag lite ont i magen. Jag blir orolig mer än förväntansfull över att det kanske är du som skrivit till mig. Jag är så rädd nämligen. Rädd att du ska ha det bra där jag inte är. Bättre än du har det med mig kanske jag mer specifikt bör påpeka. Att du skriver att hej hej, här är jag i en annan stad med andra människor som jag tycker mer om, och det är bättre än där du är och med ditt sammanhang.
Egentligen är det väl befängt, men det är skitsamma om det är det. Kanske är det helt logiskt att tänka så här. Förhoppningen och målet är att någon gång kunna tycka att jag är så pass fantastisk och värdefull att folks ska skatta sig lyckliga att få hänga med mig. Eller mer att den som jag är kär i ska vara så jävla lycklig att jag är kär i den. Nu känner jag mig som en tung last, en som inte fungerar ordentligt eller efter de regler som på något sätt finns. Det gör ont.
Ont gör det att jag inte bara kan lita på att du älskar mig och vill vara med mig. Ont för att jag någon gång dagligen tror att du vill lämna mig eller att du gör något bakom min rygg som du håller hemligt. Fyfan vad ont det gör att erkänna, men så rädd är jag. Jag tror att jag är värd så lite, sammanfattat förtjänar jag inte mer. Självklart finns hundra olika anledningar till att jag tycker så här. En psykolog hade haft en del att bita i.
Men trots att jag känner allt detta så vet jag också att det är jag och mina rädslor som tänker och känner så här, och inte du. Du gör inget av detta. Min rädsla säger så men det är inte ekvivalent med sanningen eller vår vardag. Vardagen innehåller kärlek som uttrycker sig på så många olika sätt. Störst visas den i ditt fantastiska tålamod gentemot min brist på det just nu. Mitt oglada humör som tampas av viljan att ha ett tryggt och lugnt liv. Du är så jävla bra på att hantera. Som en öm kram. Så känns du.

Så fast du är i den andra staden och jag är här och fast det känns lite skevt för att jag är rädd rädd rädd för vad som kan hända så längtar jag än mer efter dig. Jag ska pussa kyssa krama dig och vi ska prata om allt och inget igen och jag ska få sova bredvid dig igen. Det måste jag väga emot den där mörka rädslan. Ja, så måste det nog gå till.