29.3.11

en grön nyans

Jag ser ut genom bussfönstret som är lite suddigt av allt damm. Jag ser hus, bilar, människor och små hundar passera förbi när bussen åker allt närmare stadens centrum.
Jag rullar med mina tummar, biter mig lite i läppen och känner mig lite nervös. Mitt hår ligger blött mot mina öron för det hann inte torka innan jag sprang till bussen, för att jag höll på att bli försenad (som vanligt).

Jag plockar upp min mobiltelefon ungefär hela tiden och kollar på minuterna. Sjutton över. Jag kommer bli försenad. Vi passerar skolan, där står studenter, lärare och andra som inte pluggar och väntar på att få åka hem. Jag önskar att ingen ska ta min buss, så att bussen slipper stanna.

Vi åker under bron i vad som känns som tusen kilometer i timmen, jag hör bara ett väs av vinden som slår mot bussen mitt under bron. Jag ler, tänker "tack busschauffören, du läser nog mina tankar".

Jag börjar undra om jag verkligen vet var fiket jag ska till ligger (fast jag egentligen är hundra procent säker på att det ligger där jag tänker att det ligger). Sedan ringer jag min bästa vän för att dubbelkolla. Hon svarar inte men jag tänker att jag går dit ändå. Det måste ju vara rätt ställe.

Jag ser att han står där utanför, med händerna nedstoppade (det blåser så kraftigt här mest jämt) och ser sig omkring. När jag tror att han ser åt mitt håll vinkar jag lite och han tar upp ena handen och vinkar tillbaka. När jag är några meter framför honom inser jag att jag inte vet hans namn, jag sträcker fram min hand och säger "hej, ledsen att jag är lite sen, min buss krånglade lite (lögn)." Han säger sitt namn och jag ler lite och tänker att jag inte känner någon som heter det. Vi går in och tar ett bord och går till kassan. Jag beställer det jag alltid beställer (cappuccino) fast med laktosfri mjölk och han tar en vanlig bryggkaffe.

Han säger vad han studerar med och jag kan inte låta bli att lägga märke till hur vackra hans ögon är. En grön nyans jag aldrig sett förr och formen på ögonen känns asiatiska. Han säger mycket mer men jag har redan tappat koncentrationen och studerar hans ansikte mer utförligt och nickar och ler.

Vi sätter oss ner efter en stunds väntande på min beställning och börjar prata direkt. Vi går igenom alla viktiga samtalsämnen och vi delar i vissa områden men annars ser vi lika på livet.

Han fångar mitt intresse med detsamma och jag kan inte låta bli att se på honom så fort han inte ser (exempelvis när han skulle fylla på sin kaffekopp) men när han sitter framför mig har jag svårt att se honom i ögonen. Vi upptäcker att vi båda lider av klumpighet och visar det när jag spiller kaffe och han nästan tar sönder sin kopp. Jag tycker om honom.

Vi sitter i två och en halv timme och pratar, slutar inte prata. Jag vill träffa honom igen snart, vill säga det, vågar inte. Han bor inte här, jag vet ju om det. Jag vet inte hur ofta han befinner sig i samma stad som jag. Han är inte som alla andra. Han är smart, intellektuell.

Hans tåg ska gå snart. Han måste äta mat innan han sätter sig på det. Vi reser oss upp, klär på oss. Hans jacka ser gammal men välbehållen ut. Hans väska är proppfull med böcker. Jag ler när han ser mig i ögonen och vi går ut till vinden igen. Vi kramas kort adjö utanför matstället han strax ska gå in i.

När jag går mot bussen slår mitt hjärta hårt.

Jag går in i en närliggande bokhandel och drar fingrarna mot nya böcker. Går ut med en kokbok och tar bussen hem. Tänker på vad vi pratat om. Hur han höll med mig om mina starkaste värderingar.
Jag kommer på att ingen annan gjort det innan.

Jag känner mig levande, glad, nöjd liksom. Han smsar mig en ordvits och jag inser att han är någon jag vill fortsätta prata med. Han är fin. Han är fin, så himla fin.

Jag går hemåt. Ler lite. Känner mig plötsligt extremt säker på mig själv och min framtid.

26e bilden: Någon/några som du alltid har roligt med

en punkt

Jag undrar hur lång tid det kommer ta innan det slutar kännas som det gör.
När mitt hjärta och min hjärna börjar samarbeta igen.
Denna eviga ångest, ånger, sorg.

13.3.11

12.3.11

var det dig jag svor att aldrig glömma

Hon svor på att aldrig älska någon igen.
Att ge hela sig själv till någon annan, ge sitt hjärta, sina favoritlåtar, sina bilder, ord, tårar, det är inte värt det i slutändan. Man riskerar att förlora sig själv i alla de där sömnlösa nätterna, alla promenader, alla kramar.

Att konstant längta, önska, drömma, tänka. Man älskar honom mer än man nästan älskar sig själv och ens värld kretsar omkring hur bra man kan ha det tillsammans. Vad man ska göra i helgen. Vad man ska undvika att prata om för att inte bråka med varandra.

Man inser att man nog faktiskt skulle kunna vara med honom resten av ens liv, trots att han avskyr häflten av ens musiksmak, inte tycker om samma mat som en eller umgås i andra sorters kretsar än en själv. Man vill bara vara med honom, för lyckan han kan bringa en kan ingen annan göra. Så man fortsätter älska varandra tills man är rynkig och grå. Inte ens då är kärleken svalnad.

Sedan, som ett hårt slag i ansiktet. Man förlorar allt, sig själv, honom, absolut allting. Man tror aldrig att man kommer att sluta gråta. Man vill aldrig resa sig upp igen, man vill inte se morgondagen för det bästa man hade har försvunnit. Ens hjärta är förtvivlat. Kommer det någonsin sluta göra ont?

Så hon svor på att aldrig älska igen. Att ingå i en pakt med sitt hjärta, om att aldrig utsätta sig själv för en atombomb som sprängs i bröstkorgen när det tar slut.

Ändå, varje gång hon går ut, söker hon febril ögonkontakt med omgivningen, säger mer ögonen ÄLSKA MIG, SE MIG, flätar sina fingrar med varandra, drömmer, blundar på tåget och önskar att någon hon älskar sitter bredvid henne. Det knyter sig i magen av saknad.

Att komma hem till ingen, att sova med sig själv. Att trösta sig själv istället för någon som pussar bort ens tårar. Att laga mat till en person istället för två.
Sinom tid kommer det tänker hon. Det kommer, många fiskar eller vad de säger.

Så hon vaknar upp med solen i ögonen, ler. Sätter sig upp i sängen, ler lite extra och tänker, idag kanske jag hittar honom, ja, kanske idag är det min tur igen.

styrkan ligger i ordet


11.3.11

insikt

Det är när man inser
att det är man själv som har
fullständig kontroll över sitt liv

Sina val, sina ord
alla beslut

Som man förstår att det nog
är bra att ta ansvar för sig själv

Och göra något av sitt
liv

19e bilden: En bild som du är nöjd med

10.3.11

gammal text

Och vi låg i gräset den där vårdagen och vi skrattade
Skrattade åt livet, åt allt det hemska 
som drabbat våra tonårsliv

Nu fanns bara solen och fåglarna
och vi

Tillsammans låg vi, bland träden, bland paren
som visade sin kärlek så ömt
vi låg i gräset



Idag kunde inget komma åt oss, ingen, inget
bara allt

poem

Take bread away from me,
if you wish, but
do not take from me your laughter.
Do not take away the rose,
the lanceflower you pluck,
the water that suddenly
bursts forth in your joy,
the sudden wave
of silver born in you.
Laugh at the night,
at the day, at the moon,
laugh at the twisted streets of the island,
laugh at this clumsy
girl who loves you
but when i open
 my eyes and close them,
when my steps go, 
when my steps return
deny me bread, air, light, spring
but never your laughter
for i would die.

18e bilden: En bild på din fritid

Jag fotograferar gärna och läser. Två flugor i en smäll. (Sofie på bilden) <3

porträtt av kärlek

Att stiga in i din värld. Den är steril, svartvit. Ren. Som ett svartvitt fotografi kommer jag in i din studio. Du sitter med ett löst sittande linne och en cigarett i munnen. Dina smokingbyxor är upprullade vid smalbenen och du ser fruktansvärt koncentrerad ut.

Jag går långsamt emot dig, tror att ljudet av mina fötter mot ditt mörka golv ska störa dig. Göra dig så pass okoncentrerad att du inte kan fortsätta stirra. Släppa penseln, studera och göra om. Du mumlar hej, askan som bildats på cigaretten ramlar på ditt lår. Du tar genast bort det. Ställer dig upp. Jag ser att du blivit magrare. Dina revben sticker ut mer än vanligt under linnet som hänger löst från dina axlar. Du kommer emot mig, drar fingrarna genom ditt hår innan du når fram till mig. Du lägger armarna om mig och viskar "äntligen".

Jag ler stort, andas in din blandade doft av dig och nikotin. Jag lägger näsan mot din hals. Ger dig en lätt puss och tittar sedan på dig. "Visa mig."

Du tvekar för en halv sekund, jag ser det i dina mörka ögon. Sedan vänder du dig om och säger "kom". Dina barfota fötter låter lätt mot golvplankorna.

Du har ställt tavlan mot den mörkt röda tegelväggen som är den största väggen i studion.
Omgiven av ljusa lakan står den, mäktig som få, och väntar på bedömning.

Jag tänder en cigarett innan du hinner klä av den. Du mumlar att du är osäker, ovissheten har tagit kål på dig. Bra att jag får bestämma nu.

Jag ser ner i golvet, tar ett djupt bloss, drar i min klänning och tittar upp igen. Synen jag plötsligt har framför mig är en färgexplosion. Som om en atombomb av kärlek och färg lagt sig på en duk, en duk ställd i en svartvit värld. Jag kan inte låta bli att tappa hakan diskret. Jag sätter handen platt om mitt bakhuvud och säger "Frankie, du har gjort det igen."

Du står vid sidan om och kliar dig långsamt i skägget på hakan. Tvekar, vrider lite på dig. Du påpekar att den har för många skavanker, att den är för dålig för att kunna säljas vidare. Du tror inte på den.

Jag svarar efter en stunds studerande av min älskare, att det är sig själv han inte tror på. Inte tavlan. Tavlan är ett fragment av hans själ, på en duk. Ett sinne, en tanke, en känsla som fastnat på en vit yta som hade kunnat bli vad som helst. Men bara detta kan han ha åstadkommit. Och det kan ingen ta ifrån honom.

Du drar fingrarna genom håret igen. Ser på den, jag märker hur det drar i din mungipa.
Okej, säger du. Okej, jag får helt enkelt lita på ditt ord. Jag ska bara signera den.

Jag ser på hur du tar fram penseln med svart tjock färg och hur du drar de tre familjära strecken. Du reser sig upp från golvet. Färdigt, säger du och står och ser på din skapelse. Jag går fram emot dig, lägger händerna om dig, frågar med en röst lika lätt som en viskning vad du höll på med när jag kom in. Du vänder dig om, ditt ansikte är farligt nära mitt. Du ser ner på mina läppar samtidigt som du säger "sitt."

Du drar ner mig mot golvet. Vi sätter oss nära varandra. Jag är lite vilsen men säger ingenting. Du ser ner på mitt nyckelben, på min arm, på min hand. Tar ett fast tag om den med din och säger "kommer du ihåg när jag berättade om henne?"
Jag nickar, säger fortfarande ingenting.

"Kommer du ihåg att jag berättade för dig att hon gav mig hennes mest värdefulla ägodel innan hon fällde sina sista tårar, log en sista gång och somnade in?"

Jag tar min hand mot hans hals, där det hänger en silvrig ring som jag aldrig sett honom utan. Den hänger där, varje dag runt hans långa hals.
Jag ser på honom och håller ringen i handen.

"Jag var hos läkaren igår. Jag vill ge dig ringen. Jag vill att du ska få den, för mitt liv kommer tas ifrån mig som den togs från henne. Och jag vill inte räkna dagar, räkna sekunder eller tänka på hur lite tid jag har kvar med dig. Jag vill ge dig all min resterande tid av mitt liv och jag vill ge dig min ring. Med den kommer du aldrig glömma mig."

Det är ungefär som att höra allt man inte vill höra på en och samma gång, en känslosmäll i hjärtat som på några millisekunder slår ut allt i kroppen. Man blir döv, stum, helt fullkomligt hjärtekrossad. Allt på en och samma gång. Kroppen kan inte hantera det. Hjärtat allra minst. Jag inser efter att ha lyssnat på orden som kommit ur hans mun att jag kommer att förlora den enda människan jag litat på, älskat och gett så mycket av mig själv till. Detta ögonblick är ett ögonblick jag önskar att ingen annan någonsin får uppleva. Jag tror att hjärtat dör i en liten stund för att sedan återuppstå för att inse att det faktiskt är sant.

Jag ser på honom länge. Mår illa, vill gråta, vill slå honom, vill hålla om och aldrig släppa. Aldrig släppa den enda jag älskat. Men jag bara ser på honom. Mina ögon är stora, en tår tar sig långsamt ner för min kind.

Du lägger pannan mot min, du viskar älskling. Jag börjar gradvis gråta mer och mer och känner hur luften försvinner omkring mig. Hur jag kvävs av mina tårar och tankar. Du håller om mig hårt hårt. Vi lägger oss på golvet. Jag blöter ner dig.

Jag gråter ut sorgen och efter timmar somnar jag där, vid dig, på det mörka golvet. Och jag ska bära din ring. Jag ska aldrig glömma dig och jag ska för alltid älska dig.

6.3.11

små skott

Man möter varandras blick, dansar och håller händer
läppar möts och värmen i magen sprider sig i hela kroppen

Man glömmer bort omvärlden, musikens bas dunkar en rytmiskt i bröstkorgen
Det enda, mest väsentliga är mjukhetens av hans läppar mot ens egna

Man släpper inte taget, vill inte sluta
Fortsätter för man mår så bra, man känner sig sällan
såhär lycklig av enbart kyssar

Man stänger en dörr, man drar ett täcke, man kysser ännu mer
Glädjen skjuter i ens bröstkorg som små skott av lycka

Man åker hem tillsammans. Man vaknar upp.
Man ser på varandra, man ler stort.

14e bilden: En bild som påminner dig om gamla tider

När jag hade världens finaste katt. Åh.

13e bilden: En bild från ett ställe du älskar

Paris, såklart.