en grön nyans

Jag ser ut genom bussfönstret som är lite suddigt av allt damm. Jag ser hus, bilar, människor och små hundar passera förbi när bussen åker allt närmare stadens centrum.
Jag rullar med mina tummar, biter mig lite i läppen och känner mig lite nervös. Mitt hår ligger blött mot mina öron för det hann inte torka innan jag sprang till bussen, för att jag höll på att bli försenad (som vanligt).

Jag plockar upp min mobiltelefon ungefär hela tiden och kollar på minuterna. Sjutton över. Jag kommer bli försenad. Vi passerar skolan, där står studenter, lärare och andra som inte pluggar och väntar på att få åka hem. Jag önskar att ingen ska ta min buss, så att bussen slipper stanna.

Vi åker under bron i vad som känns som tusen kilometer i timmen, jag hör bara ett väs av vinden som slår mot bussen mitt under bron. Jag ler, tänker "tack busschauffören, du läser nog mina tankar".

Jag börjar undra om jag verkligen vet var fiket jag ska till ligger (fast jag egentligen är hundra procent säker på att det ligger där jag tänker att det ligger). Sedan ringer jag min bästa vän för att dubbelkolla. Hon svarar inte men jag tänker att jag går dit ändå. Det måste ju vara rätt ställe.

Jag ser att han står där utanför, med händerna nedstoppade (det blåser så kraftigt här mest jämt) och ser sig omkring. När jag tror att han ser åt mitt håll vinkar jag lite och han tar upp ena handen och vinkar tillbaka. När jag är några meter framför honom inser jag att jag inte vet hans namn, jag sträcker fram min hand och säger "hej, ledsen att jag är lite sen, min buss krånglade lite (lögn)." Han säger sitt namn och jag ler lite och tänker att jag inte känner någon som heter det. Vi går in och tar ett bord och går till kassan. Jag beställer det jag alltid beställer (cappuccino) fast med laktosfri mjölk och han tar en vanlig bryggkaffe.

Han säger vad han studerar med och jag kan inte låta bli att lägga märke till hur vackra hans ögon är. En grön nyans jag aldrig sett förr och formen på ögonen känns asiatiska. Han säger mycket mer men jag har redan tappat koncentrationen och studerar hans ansikte mer utförligt och nickar och ler.

Vi sätter oss ner efter en stunds väntande på min beställning och börjar prata direkt. Vi går igenom alla viktiga samtalsämnen och vi delar i vissa områden men annars ser vi lika på livet.

Han fångar mitt intresse med detsamma och jag kan inte låta bli att se på honom så fort han inte ser (exempelvis när han skulle fylla på sin kaffekopp) men när han sitter framför mig har jag svårt att se honom i ögonen. Vi upptäcker att vi båda lider av klumpighet och visar det när jag spiller kaffe och han nästan tar sönder sin kopp. Jag tycker om honom.

Vi sitter i två och en halv timme och pratar, slutar inte prata. Jag vill träffa honom igen snart, vill säga det, vågar inte. Han bor inte här, jag vet ju om det. Jag vet inte hur ofta han befinner sig i samma stad som jag. Han är inte som alla andra. Han är smart, intellektuell.

Hans tåg ska gå snart. Han måste äta mat innan han sätter sig på det. Vi reser oss upp, klär på oss. Hans jacka ser gammal men välbehållen ut. Hans väska är proppfull med böcker. Jag ler när han ser mig i ögonen och vi går ut till vinden igen. Vi kramas kort adjö utanför matstället han strax ska gå in i.

När jag går mot bussen slår mitt hjärta hårt.

Jag går in i en närliggande bokhandel och drar fingrarna mot nya böcker. Går ut med en kokbok och tar bussen hem. Tänker på vad vi pratat om. Hur han höll med mig om mina starkaste värderingar.
Jag kommer på att ingen annan gjort det innan.

Jag känner mig levande, glad, nöjd liksom. Han smsar mig en ordvits och jag inser att han är någon jag vill fortsätta prata med. Han är fin. Han är fin, så himla fin.

Jag går hemåt. Ler lite. Känner mig plötsligt extremt säker på mig själv och min framtid.