porträtt av kärlek

Att stiga in i din värld. Den är steril, svartvit. Ren. Som ett svartvitt fotografi kommer jag in i din studio. Du sitter med ett löst sittande linne och en cigarett i munnen. Dina smokingbyxor är upprullade vid smalbenen och du ser fruktansvärt koncentrerad ut.

Jag går långsamt emot dig, tror att ljudet av mina fötter mot ditt mörka golv ska störa dig. Göra dig så pass okoncentrerad att du inte kan fortsätta stirra. Släppa penseln, studera och göra om. Du mumlar hej, askan som bildats på cigaretten ramlar på ditt lår. Du tar genast bort det. Ställer dig upp. Jag ser att du blivit magrare. Dina revben sticker ut mer än vanligt under linnet som hänger löst från dina axlar. Du kommer emot mig, drar fingrarna genom ditt hår innan du når fram till mig. Du lägger armarna om mig och viskar "äntligen".

Jag ler stort, andas in din blandade doft av dig och nikotin. Jag lägger näsan mot din hals. Ger dig en lätt puss och tittar sedan på dig. "Visa mig."

Du tvekar för en halv sekund, jag ser det i dina mörka ögon. Sedan vänder du dig om och säger "kom". Dina barfota fötter låter lätt mot golvplankorna.

Du har ställt tavlan mot den mörkt röda tegelväggen som är den största väggen i studion.
Omgiven av ljusa lakan står den, mäktig som få, och väntar på bedömning.

Jag tänder en cigarett innan du hinner klä av den. Du mumlar att du är osäker, ovissheten har tagit kål på dig. Bra att jag får bestämma nu.

Jag ser ner i golvet, tar ett djupt bloss, drar i min klänning och tittar upp igen. Synen jag plötsligt har framför mig är en färgexplosion. Som om en atombomb av kärlek och färg lagt sig på en duk, en duk ställd i en svartvit värld. Jag kan inte låta bli att tappa hakan diskret. Jag sätter handen platt om mitt bakhuvud och säger "Frankie, du har gjort det igen."

Du står vid sidan om och kliar dig långsamt i skägget på hakan. Tvekar, vrider lite på dig. Du påpekar att den har för många skavanker, att den är för dålig för att kunna säljas vidare. Du tror inte på den.

Jag svarar efter en stunds studerande av min älskare, att det är sig själv han inte tror på. Inte tavlan. Tavlan är ett fragment av hans själ, på en duk. Ett sinne, en tanke, en känsla som fastnat på en vit yta som hade kunnat bli vad som helst. Men bara detta kan han ha åstadkommit. Och det kan ingen ta ifrån honom.

Du drar fingrarna genom håret igen. Ser på den, jag märker hur det drar i din mungipa.
Okej, säger du. Okej, jag får helt enkelt lita på ditt ord. Jag ska bara signera den.

Jag ser på hur du tar fram penseln med svart tjock färg och hur du drar de tre familjära strecken. Du reser sig upp från golvet. Färdigt, säger du och står och ser på din skapelse. Jag går fram emot dig, lägger händerna om dig, frågar med en röst lika lätt som en viskning vad du höll på med när jag kom in. Du vänder dig om, ditt ansikte är farligt nära mitt. Du ser ner på mina läppar samtidigt som du säger "sitt."

Du drar ner mig mot golvet. Vi sätter oss nära varandra. Jag är lite vilsen men säger ingenting. Du ser ner på mitt nyckelben, på min arm, på min hand. Tar ett fast tag om den med din och säger "kommer du ihåg när jag berättade om henne?"
Jag nickar, säger fortfarande ingenting.

"Kommer du ihåg att jag berättade för dig att hon gav mig hennes mest värdefulla ägodel innan hon fällde sina sista tårar, log en sista gång och somnade in?"

Jag tar min hand mot hans hals, där det hänger en silvrig ring som jag aldrig sett honom utan. Den hänger där, varje dag runt hans långa hals.
Jag ser på honom och håller ringen i handen.

"Jag var hos läkaren igår. Jag vill ge dig ringen. Jag vill att du ska få den, för mitt liv kommer tas ifrån mig som den togs från henne. Och jag vill inte räkna dagar, räkna sekunder eller tänka på hur lite tid jag har kvar med dig. Jag vill ge dig all min resterande tid av mitt liv och jag vill ge dig min ring. Med den kommer du aldrig glömma mig."

Det är ungefär som att höra allt man inte vill höra på en och samma gång, en känslosmäll i hjärtat som på några millisekunder slår ut allt i kroppen. Man blir döv, stum, helt fullkomligt hjärtekrossad. Allt på en och samma gång. Kroppen kan inte hantera det. Hjärtat allra minst. Jag inser efter att ha lyssnat på orden som kommit ur hans mun att jag kommer att förlora den enda människan jag litat på, älskat och gett så mycket av mig själv till. Detta ögonblick är ett ögonblick jag önskar att ingen annan någonsin får uppleva. Jag tror att hjärtat dör i en liten stund för att sedan återuppstå för att inse att det faktiskt är sant.

Jag ser på honom länge. Mår illa, vill gråta, vill slå honom, vill hålla om och aldrig släppa. Aldrig släppa den enda jag älskat. Men jag bara ser på honom. Mina ögon är stora, en tår tar sig långsamt ner för min kind.

Du lägger pannan mot min, du viskar älskling. Jag börjar gradvis gråta mer och mer och känner hur luften försvinner omkring mig. Hur jag kvävs av mina tårar och tankar. Du håller om mig hårt hårt. Vi lägger oss på golvet. Jag blöter ner dig.

Jag gråter ut sorgen och efter timmar somnar jag där, vid dig, på det mörka golvet. Och jag ska bära din ring. Jag ska aldrig glömma dig och jag ska för alltid älska dig.