17.3.12

anonymt

Nej du fattar inte säger jag.
Du fattar inte vilken storm min hjärna konstant befinner sig i, hur jag aldrig kan bestämma mig för något eller hur varje beslut jag ska ta måste ses ur varje perspektiv för att inte bli ett permanent ärr.
Hur jävla sargad jag är och hur mitt inre kraschar hela tiden.
Jag kan inte hantera saker bra (eller rätt) för att få saker att bli bättre.
Det bara går sönder.
Söndersöndersönder och hur mycket jag än försöker, hur många djupa andetag jag än tar, så gör det ont.
Ont som jävla fan och min lilla bubbla, min värld, MITT JAG k r a s c h a r , i bitar i små små bitar som strösocker och som om allt bara vore så enkelt. Så enkelt. Nej du fattar inte

Och jag går ut ur rummet.

10.3.12

Du tror att du vet

Så jag ligger på golvet under samma tak som jag har legat under så många gånger förr och en oroande känsla går igenom mitt system. Jag blundar, försöker somna. Får bara upp olika scenarion om hur det skulle se ut om du kom in i rummet just precis nu och hur du skulle reagera om du såg att det var jag som låg där, under täcket.

Du kommer inte in och jag hinner somna och vakna och somna igen. Men jag vaknar bara upp hela tiden, för varje knak i den gamla lägenheten tror jag är du. Jag tror att det är du som smugit in, du som kommer att komma fram, sätta dig på knä vid min sida och stryka handen över min profil. Känna dina fingrar mot min hud igen.

Jag drömmer att du kommer in. Ser mig ligga där och du ler för dig själv. Ditt hjärta slår dubbelt och du tassar fram, långsamt tar du ohörbara steg till mig. Du bekräftar att du inte ser i syne, jag ligger där, precis alldeles vid dina fötter. Du lägger dig ned bredvid mig och drar täcket runt våra kroppar och din hand letar efter min i mörkret och jag känner dina andetag i nacken och jag vaknar av att dina läppar nuddar vid min hud.  Jag hinner implodera, dö tusen gånger om på en millisekund när jag förstår att det är du.

Och du stryker mitt hår, andas min hud igen och du viskar att du har saknat mig. Att du är en dum jävla idiot som inte kan se vem som är fin här i världen och inte, och att du bara vill att jag och du ska bli något som man kan tänka på och få fjärilar i magen av.

Jag svarar att jag inte kan få fjärilar i magen av dig. Jag får typ flodhästar och hela mitt system rubbas och jag vill förklara tusen saker till men du hejdar mig med dina läppar som jag har saknat så mycket mot mina, när du kysser luften och livet ur mig.

Vi ligger bredvid varandra och vi sover inte för det här är så överväldigande att sömn inte ens är ett alternativ och vi hör hur statsfåglarna börjar sjunga sina melodier igen, hör hur bilarna börjar köra och hur världen kommer till liv. Solens bleka strålar börjar snart lysa in över oss och vi ligger bara och lyssnar på varandras andetag. Tittar på varandra. Viskar formuleringar vi annars inte kan säga och jag tänker att jag inte förstår hur vi någonsin kunde vara ifrån varandra. Att allt i min kropp gör ont när han inte är här. Jag tänker högt för du svarar att det känns som tusen nålar i bröstkorgen, att någon punkterar ditt hjärta när vi inte är i samma säng på natten, när vi inte håller varandras händer och när våra hjärtan inte tillhör varandra. Jag gråter nästan av dina ord och du kysser mina brännheta kinder och säger att jag brinner. Jag viskar att jag brinner för att du ligger här. Din hand rör mitt ansikte och jag brinner för att livet nästan kväver mig med all lycka och att den här natten och dagen och våra liv aldrig får ta slut, för vi hör ihop. Du och jag. Vi. Vi vi vi vi vi vi vi. Du kramar mig så hårt att vi blir till en. Du viskar i mitt öra: Jagälskardigsåhimlamycketmenjagärädd.


Men jag vaknar på morgonen och du är inte där och fåglarna sjunger på sina melodier och solens bleka strålar lyser på mig, men du finns inte i närheten. Dina ord sitter fast i min hjärna, även om du aldrig sagt dem. Jag kan fortfarande känna dina händer mot min kropp och minnas formen på dina läppar som om du låg framför mig, men du är inte här för duälskarmiginteochduärinterädd.