31.1.11

livets tillbehör

Som små barn
leker vi med livets gåvor
Vi andas jordens luft
Vi gråter kroppens tårar

Vi älskar med de kön vi fått
Lever med de kön
som bestämt vår identitet

Vi kysser med livets rosor
Vi håller hårt om våra
bräckliga kroppar
Vi omfamnar med en kärlek
stark som en trädrot, som guds tänder
som trådarna som håller ihop
våra liv

Snön, iskall, isvit, levande som våra själar
Lägger sig kärleksfullt på
våra kinder
och vi, vi blundar av njuthet.

Naivt barn

Säg att det är livet som
spökar, och att jag
kommer klara det här
Jag är fragil, krossbar som
ett löv, älskar som en naiv
flicka, drömmer som ett naivt
barn, och jag,
klarar inte livets regler
klarar inte att hålla dem

Älskar som ett naivt barn
Älskar som naiva barn gör
Älskar som
man borde, för att älska riktigt

drömmar

30.1.11

sex månader

Vi bestämmer oss
för att dela upp de platser
vi en gång kallade våra

En plats för mig, en för dig
Så vi aldrig behöver springa på
den som krossade våra hjärtan

Jag får mitt café och du
din kaffebar
Jag slipper se din hand
hållandes en annans
(finare än min)

Vi sätter en tid
sex månader
Det ska ha slutat göra ont då
Det ska det.

svart sanning

Och du ser mig i skuggan av
sanningen
Du ligger och kvider efter
minnena av något som
aldrig hänt
De abstrakta känslorna du
en gång trodde du känt
fanns aldrig där
Fragmenten av ett gemensamt liv
dåsar bort

Och du, bräcklig som få
reser dig upp på det som finns
kvar av dina ben
Och du bestämmer dig för
att du tänker överleva det här
också

25.1.11

oidentifierad känsla

När jag ser dig första gången är det just en sådan där gång då jag önskar att ingen ser mig.
Jag har min gråa urblekta munktröja på mig med hörsnäckorna i öronen, mina ögon är lätt svullna med en rosaröd ton och jag stirrar tomt framför mig.
Under tröjan bär jag en klänning som jag önskar att jag kunde ha tills jag blir rynkig, som aldrig kommer att bli sliten, aldrig kommer att bli för liten. Alltid kommer vara såhär perfekt.

Jag sitter och stirrar framför mig när jag märker dig i min ögonvrå. Jag ser egentligen bara de svarta jeansen för du är ganska lång och jag sitter på en låg bänk.
Jag märker hur du vänder dig om så att du står med ansiktet vänt mot mig och jag, omedvetet, ser långsamt upp för att se ditt ansikte (som var så vackert men det visste jag inte då, precis en millisekund innan jag såg det)

Du sätter dig bredvid mig, fortfarande vänd mot mig och jag blir lite paff. Det sista jag förväntar mig en sådan här dag är att träffa någon ny. Prata med någon ny. Älska någon ny.
Du rör lätt vid min arm och jag rycker omärkbart till. Tar snabbt av mig hörsnäckorna och fumlar med min iPod med slitet hjul.

Du ler stort mot mig så att jag ser alla dina tänder. Dina läppar är hallonröda.
Du ber blygt om ursäkt för att du stört mig men du ville bara säga att du också lyssnar på dem och att du älskar låten jag sitter och lyssnar på. Jag ser hänfört på dig innan jag öppnar munnen och säger; "Vem är du?"

Om jag hade vetat att den frågan hade satt igång ett parisehjul som skulle ta mig på mitt livs äventyr hade jag ställt den tidigare. Jag hade frågat alla, ingen, det bara för att få sätta igång. Sätta igång att leva.

Så du sträcker iallafall fram din hand och säger ditt namn och jag noterar att det är mitt favoritpojknamn och jag ler stort tillbaka och säger mitt. Nästan viskar det för att jag har svårt att få fram min vanliga röst. Du har totalt slagit ur luften ur mig.
Jag försöker stanna tiden när din hand är i min. Jag känner hur varm, len, vänlig den är. Hur knogarna är lite bredare än fingrarna och hur du nog spelar piano med de vackraste händerna jag någonsin fått känna på.

Vi sätter oss på samma buss och som om det vore det mest naturliga i världen, sätter du dig bredvid mig. Jag undrar varför jag har så svårt att prata med dig, vara mig själv.
Du ler under hela tiden vi sitter bredvid varandra. Jag har fortfarande svårt att greppa att du faktiskt existerar, än mindre sitter bredvid mig.

Jag berättar att jag bott här, växt upp bland de gråa husen vi nyss satt vid. Att jag alltid önskat att jag kunnat sätta mig på ett tåg och gå av någonstans långt borta, med nya gator att upptäcka, med nya caféer att prova och nytt språk att lära mig. När jag säger nya vackra män att kyssa ser jag att dina kinder blir lätt lätt lätt rosa.

Du berättar att du precis tagit dig hit. Du ska studera litteraturvetenskap och kultur i allmänhet och det pirrar till i min mage, så pass att jag - utan att tänka mig för, säger - du kan få låna hur mycket böcker du vill av mig, för jag älskar att läsa.
Du lyser upp, du reser dina händer upp som om du vore förvånad och säger ja, högre än samtalston så att vissa vänder huvudet.

Du ska av vid universitetet och jag ska av på stadsbiblioteket så du krafsar ner ditt nummer på en bit papper ur ditt block du har i din ficka, och räcker det till mig. Innan bussen stannar vid ditt stopp lutar du dig fram mot mig och viskar 'jag vill att vi ska veta allt om varandra, jag vill att du ringer mig'.

Jag märker att jag darrar när du går av bussen och direkt tar jag upp min telefon när jag inser att jag inte inbillade mig det du precis gjorde, och knappar långsamt in ditt nummer,  så att det inte blir fel. Sedan skriver jag ett kort meddelande där jag skriver "jag är 167 cm lång, mitt favorit-te är Earl Grey deluxe."