10.1.11

beat heart (smörja men lev med det)

Vi går, hand i hand på knäpptysta gator i Gamla Stan och viskar fina ord till varandra.
Vi halkar omkring på isen som bildats och som försvårar vägen för oss, trots att vi nog egentligen bara ser det som ännu ett äventyr i våra kvällsmöten.

Vi håller om varandra hårt, jag känner duffelns knappar mot mina revben, och det slår mig att under alla lager av jackor och tröjor, känner jag ändå din kropp mot min.
Jag undrar hur det kan kännas så naturligt med dig, trots så lite tid. Jag undrar varför vi varit så nära varandra hela våra liv, och ändå så himla långt bort.
Två ynka mil mellan våra städer och ändå har vi befunnit oss i olika världsdimensioner.
Mopeder och tidningsutklipp hamnar inte under samma kategori, och ändå har vi gått med samma drömmar, inlåsta i hjärtat som slagit hårt av längtan efter en jämlike.

Vi dricker te. Stora koppar rymmer mycket dricka och jag rör om i min, den smakar ingenting trots den skummade mjölken som ligger i ett tjockt lager i min mugg. Ingen smak alls nästan, säger jag, var andra minut. Du ler mot mig och ser mig in i ögonen då och då. Mitt hjärta slår extra hårt när jag tänker på dig. Jag ryser invärtes på tanken av dina fingrar mot mitt ansikte. Dina läppar mot mina.
Jag vill aldrig sluta röra dig. Jag är rädd att du kommer försvinna, gå ifrån mig och aldrig komma tillbaka. Jag är livrädd för att ge dig allt jag har och sedan förlora dig för alltid.
Och samtidigt är jag så säker på att det inte kommer att hända.
Jag vet att du och jag är varandras nu. På något konstigt vänster vet jag. Jag vet det så säkert.

Hundtandsmönstret sitter så bra på dig. Och tröjan under är så fin att jag har svårt att veta var jag ska ta vägen. Om du varit en bakelse hade jag ätit upp dig. Jag vill hålla dig i handen och aldrig släppa dig. Jag vill se dig hålla i din pipa och ta bloss. Vill att dina händer ska vara där de trivs på min kropp och jag vill att du aldrig släpper tag om mina lockar som du tycker om att röra. Jag känner mig hel med dig vid min sida. Inte bara känslomässigt men liksom, på alla andra sätt också. Jag känner mig vacker i din närvaro.

När jag ser slussen blir jag vemodig och vet att vi snart ska skiljas åt. Jag vet att jag inte får se dig på två veckor och att du kommer vara långt bort från mig men ändå så nära mitt hjärta. Jag håller din hand hårt och vill inte släppa dig.

Och när vi står innanför spärrarna och du lägger dina läppar mot mina vill jag aldrig att du ska gå. Jag vill ta med dig, gömma dig under min säng och låta dig leva på pussar.
Men verkligheten slår som vanligt en i ansiktet och jag vet att jag får vänta. Vänta på dig.
Och lyckligtvis gör det absolut ingenting. För du är rätt. Jag är rätt. Vi är rätt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar