17.12.14

Anything less than I love you is lying

Ibland tittar jag på honom när han inte ser. Jag följer hans varenda rörelse med blicken. Låter mig följas med i hans dans. Han har ljusblåa ögon, sådär klara och lysande som en klar sommarhimmel när solen står högt och skiner i sin stolthet. När han får solen i ögonen ibland, är det som om det sprakar till. Ibland, när han inte ser, försöker jag räkna fräknarna på hans ansikte. De utgör gåtor och hemliga siffror för det är absolut omöjligt att räkna. Det är omöjligt att få reda på vem han är, vad han är. Ibland ligger jag i sängen och lyssnar på när han startar dagen. Börjar brygga kaffe och tar fram koppar. Jag ligger kvar för jag tänker att det är så här jag vill komma ihåg mitt liv. Insvept av kärlek i täcket som tillhör den jag älskar, lyssnandes på hans vardagsljud som blir det vackraste jag vet. För det är min vardag också.

Igår räknade dagarna till ett år. Ett år av mitt liv och ett år av kärlek med honom. Oförklarliga känslor svallar upp inom mig, som vanligt. Möjligtvis mer impulsivt, med elektriskt. Jag vet bara vad kärlek är när det känns som det gör i mig, som ett stormigt hav.

Jag föraktar hans rakryggade persona ibland. Avundas den till nivåer jag skäms över att själv stå för. Jag kan inte förstå hur någon kan vara så vacker, så klok, så intresserad och så tom på svarta känslor och sorg. På det blytunga som drar ner mig i gruset, som gör att jag vissa dagar aldrig någonsin vill möta en ny dag igen. Som jag gråter över när ingen ser eller tänker på när ingen vet. Som om han är befriad, en slags utvald ängel som kan möta livet på ett rent sätt. Nej, jag vet att det låter vansinnigt. Men i föraktet beundrar jag honom. Det glittrar till i hans blick. Han är medveten om sin sits, den som bär honom högre upp i skyn istället för dränker honom. Så som det dränker mig. Kanske kan vi mötas i det, kanske kan vi bli stabila i våra motpoler. Jag hatar ibland livet för att det spelar en rakt i hjärtat, skiter i konsekvenserna. Ler hånfullt och ber en att hantera det bäst man vill. Skjut dig själv om du inte pallar, jag bryr mig väl inte.

Men trots alla mörka tankar, möts jag av en frisk vind av nya tankar, känslor och upplevelser som jag bara får på grund av hans närvaro i mitt liv. På grund av samtalen vi har och orden vi delar. Blickarna. Renheten och Mörkret möts och skapar magi. Jag vet, jag vet att det låter barnsligt. Men det är magi, det är precis vad det känns som att det är. Jag förstår det knappt själv. Men jag tror på det. Jag älskar honom. Jag älskar honom som jag älskar mig.


11.12.14

Months and months later

Det har kliat i fingrarna i månader nu. Tiden brinner medan jag väntar på att de rätta orden ska komma fram. Jag vill ha dem i sinnet för att skriva ned dem och spara dem i orimliga tidsepoker. Men inser att det inte är så enkelt och i mig pulserar längtan av att dela med mig av precis alla känslor som dunkar i min bröstkorg.

Först tänker jag att jag hatar varenda jävla film, varenda bok, text, bild, vad som helst som ska försöka beskriva hur kärlek är eller fungerar. Jag kräks över förväntningarna de alla skapar. Jag känner så för att jag precis är den typen av människa som kommer falla för det. Går i en livslång exstatisk längtan efter Kärleken. Så pass att när den är där, närvarande och varm i mitt liv så ser jag inte den för den möter inte mina påhittade förväntningar.
Jag är fortfarande i totalt älskande tillstånd med Honom med stort H. Fortfarande är det en våldsam, aggressiv och lycklig storm inuti mig. Men den tär på mig. Jag ger det allt, allt av mig ger jag. Jag kan inte begränsa det och det skrämmer mig. Hur tusan ska man göra det på bäst vis? Finns det något slags recept? Jag gråter ner hans kramar och ber om det omöjliga. Jag älskar honom så att han blir min luft, jag hänger mig totalt till honom och hans närvaro i mitt liv. Jag glömmer bort mig själv nästan. Kan man ens det? Vad vet jag. Allt jag vet är att jag vill uppleva livet med honom, vill vakna med honom, vill somna, bada, gråta, prata, resa, promenera, rita, äta, skrika. Allt, med honom.
Tror ni att han känner så för mig? Tror ni att han kan känna allt detta, detta virvelvindsliknande stadie, i honom, som i mig? Ge mig orden, löftet. Ge mig något. För snart imploderar jag.

2.6.14

Hej på er!

Hej fina läsare.

På sistone verkar det ha hittat hit lite fler läsare än vad denna blogg tidigare haft, vilket är fantastiskt roligt!
Tänkte passa på att fråga två saker:
1. Vem är du som läser?
2. Hur hittade du hit?

Skulle bli så himla glad om ni ville säga hej tillbaka, så jag ser vilka ni är, lite, också!


25.5.14

Sommardrömmarna

Hans händer rör sig över min kropp, som om det vore det mest naturliga.
Jag är tyst, mitt huvud imploderar av tankar och mitt hjärta slår sig hårt inuti revbensfängelset.
Men utåt är det tyst och det enda man hör är hans tunga andetag och avlägset fågelkvitter som påminner oss om att älska i solen som värmer vår kalla hud.
Han ser mig i ögonen med den där fasta och lugna blicken och mimar J-A-G-Ä-L-S-K-A-R-D-I-G.
Jag förstår inte sådana ord, förstår inte ditt beteende. Blundar och gömmer mig i fantasier av det jag byggt upp för att överleva.
Jag älskar dig. Jag älskar dig jag älskar att mitt hjärta stannar och slår dubbelt igen. För dig av dig åt dig.

Her dream is within a dream

Du ser mig på ett sätt
så tydligt att det blir svårt
att se sanningen

En så abstrakt känsla som
får mitt hjärta att slå så hårt
lämnar mig livrädd på natten

För hur mycket jag än vill förmå
mig att andas igen, känns du
överallt, hela tiden
och jag
jag lämnas ensam i våndan
rädslan blir min verklighet

Du, du blir min dröm.

---

Och jag orkar hålla upp oss båda
när du sträcker fram din hand
och ber mig om hjälp

Du säger att du önskar du fann
styrkan att våga, styrkan att vilja
kanske även kunna

Men jag kysser dina darriga händer
och viskar så tyst jag kan
Du måste våga, måste vilja, absolut kunna.
Annars dör du och då dör jag.

13.5.14

A love that will never grow old

Det är svårt att formulera orden just nu. Det är för mycket känslor som går igenom för många sinnen på samma gång. Men han är bestående genom allt.
Ibland vet jag inte hur jag ska förhålla mig till att han finns så märkbart i mitt liv. Är rädd för känslan att han ska ta över, att jag inte kommer finnas kvar eller att jag byter ut det relevanta i mig för något som ska passa honom. Det är en konstant balansgång mellan hjärta och smärta, mellan känslostormar och vett.

Jag flyr staden ibland, ut till den gröna skogen som skiftar i tusen nyanser och som doftar så friskt. Jag följer med honom till hans barndomshem. Följer med honom till där allting började och där allting fortfarande väntar på en start. Där får jag spatsera omkring, smutsa ner mina finklänningar och jag får gå loss på vad jag vill utan att någon ifrågasätter. Utan att någon tycker att det jag gör är skevt. Jag får samla mig, jag får vara tyst. Jag får vara jag. Jag är samtidigt så liten och fragil och främmande för allting där. Skogen har välkomnat mig men jag smulas lite isär när jag fortfarande är en främling i sammanhanget. Jag vet att tiden gör under, men ibland behöver jag att det händer nu. Nu nu verkligen.

Ni vet när någon nära vän eller familj eller vem som helst egentligen, säger att man är värdefull och vacker både som människa och i sitt yttre? Ni vet hur svårt det är att tro på sig själv när man tackar och blir varm av deras ord. Att man ler men egentligen har inte deras ord gjort någon omfattande förändring för en själv, för jag kommer fortfarande stå framför en spegel och jag kommer fortfarande titta på varenda lilla detalj ibland och undra varför det ska vara så svårt att älska det man ser. Att det ibland skiftar mellan dag och dag. Ibland står jag där, likväl framför samma spegel och jag ler och tittar mig själv i ögonen och är helt förbryllad över min vackerhet. Att känna en tacksamhet över att jag är vem jag är. Att jag är den jag är och att han älskar mig för det. Han ska inte spela någon roll i detta men visst tusan gör han det. De gör det, de som man givit sitt hjärta till.

Jag vill berätta för honom om alla känslor och tankar och drömmar jag har, där han finns med i ekvationen. Jag vill berätta om alla barn jag vill ha med honom, som kommer ha fräkniga näsor och bruna lockar i håret. Jag vill berätta för honom om grönsakerna vi ska odla och om alla nattdopp i vattnet som ingen förutom vi kommer veta om.
Jag vill att han ska höra om hur jag ler när jag tänker på honom, när jag tänker på hans namn eller våra minnen. Jag vill visa min kärlek spraka för honom i alla lägen. Jag vill att han och jag ska vara vi för alltid. Jag vill dö efter ett liv med honom. Jag vill bygga om ett hus med honom. Jag vill att han ska veta hur mycket han betyder för mig, vill att han ska förstå. Tror ni att han förstår? Hur ska man säga allt man känner? Ska man ens det?

Jag lyssnar på låt efter låt och varenda en handlar om kärlek på countrymusikspråk och jag spinner av känslan som de framkallar. Jag tänker att alla handlar om honom. Jag tänker att han gör att jag känner mig hel, att jag blir en bättre person med honom nära mig. Att han får mig att vara mitt bästa jag.

Jag vet inte hur livet kommer bli och det skrämmer livet ur mig, jag vet inte hur något kommer sluta, men fan, fan vad jag hoppas att allt som kommer upplevas, kommer upplevas med honom.

Explosionen i hjärtat.

17.4.14

She has adventure in her blood

Natten är ljusare än någonsin och jag ligger i ett knäpptyst rum utan gardiner. Ser ut över himlen och de släta märken efter mörka moln. Jag tänker på honom. Det går inte att lugna hjärtat för hjärtat slår hur det vill nu och det finns inga takter kvar, bara häftiga kärleksattacker av något jag aldrig tidigare upplevt.
Oavsett vad någon sagt är han det bästa som hänt mig. Oavsett vad jag sagt vill jag ha det så här för alltid.
Klockan tickar långsamt och sömnigt i bakgrunden.
Jag flackar med blicken och söker något som jag kan fästa den på för stunden. Tittar rakt upp i taket framför mig men ingenting finns där förutom den grådaskiga nyansen.
På väggen bakom mig hänger stora kartor över ännu inte utforskade platser, inringade områden jag vandrat genom, somnat till ljudet av natt i.
Jag undrar när jag kommer ringa in hans och mina äventyr.
Jag sätter mig upp och lägger handen på världskartan och jag värms av tanken på att dit ut ska jag ta mig någon gång. Utanför mina egna gränser, där gräset är långt och där doften av nytt pirrar i mig.
Där vi ska sova i varma nätter med ingenting som är bekant. Jag ler och ler och i nattens ljus blundar jag för att mörkret blir mer tryggt. Jag undrar hur saker har fungerat innan honom. Undrar om han förstår vad jag känner. Det finns inga ord längre för jag har förbrukat alla. Nu finns bara blickarna av något alldeles magiskt. Jag känner mig inte ens vuxen med det här. Det är en barnslig kärlekslust som frodas i mig.
Och nu är han på egna äventyr, utforskar nya platser, jag är lycklig åt honom, men saknar honom ännu mer.
Jag vill utforska allt med honom, vid hans sida och samtidigt vill jag att han själv ska se, känna och upptäcka, sedan berätta för mig om allt. Jag vill lyssna under nätterna som är våra. Jag vill slopa sömnen för berättelserna han ska berätta för mig. Jag älskar hans röst. Jag älskar hans blick och jag älskar hur hans mun ler mot mig. Jag älskar hans hår som är så olikt mitt och jag älskar hans fräknar som överallt berättar historier om honom. Jag älskar hans doft som är söt och stark och gör mig alldeles knäsvag, allting samtidigt.
Jag blinkar fram blixtrar framför ögonen i mörkret som omger mig och jag undrar varför livet är så skört. Tänker ofta nu på att jag bara råkar finnas i en lucka i tiden. Där allting händer och samtidigt ingenting. Jag tänker på döden ibland och jag tänker på hur lycklig jag är över att han får finnas samtidigt som jag. Att jag får smaka på hans kyssar och att jag får känna allt som jag känner. Jag tänker på svunna tider som aldrig varit mina och på framtida äventyr som tillhör andra. Jag tänker för mycket för ofta för omständigt men jag tänker iallafall. Och med det sagt, omsluts jag av en trötthet mäktigare än allt och somnar in med tankar om äventyr i mig.

11.4.14

Sista havet

Jag skriver mening efter mening men ingenting stämmer överens med hur allting känns inuti, hur alla känslor har rört ihop sig och vill komma ut men istället stannar på sin plats och rubbar min tillvaro.
Det finns något oerhört destruktivt i att älska någon. Det tar död på en och man låter det göra det. Det är viktigare att älska än att bry sig om biverkningarna av älskandet.
Men jag har alltid varit så van vid att vara själv. Jag är så van vid att bara bry mig om mig och inget mer och att varje resa bort är en liten get away från mitt ensamma liv där jag bor.
Och nu finns du och det finns nog inget som gör mig gladare än just det men på något sätt är jag fortfarande så himla ovan. Det skaver lite att jag blivit så beroende av dig, att hela min kropp skävler av saknad när jag är ifrån dig. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till detta. Jag ser på min omgivning och tycker inte min verklighet stämmer överens med någon annans.
Och jag sitter i den slitna fåtöljen och försöker förstå mig själv. Det är det svåraste jag någonsin gjort och hur, hur fan gör man? Hur blir man så stark och självsäker och stabil i sig själv när man älskar någon? Lär mig. Jag förstår inte. Det känns som att i takt med andetagen försvagas mitt jag.
Som att jag ramlar fast jag försöker ställa mig upp men benen bär bara inte upp mig längre.

Jag ser på dig och jag avundas dig. Det är sanningen. Du bär på så många av de egenskaper som jag själv önskar att jag besitter. Du är stark och du är stabil och du vet var du har dig själv.
Jag är (som min vän kallade mig) en virvelvind och jag vet ingenting.
Jag är rädd att visa dig vem jag är för jag är rädd att du inte ska tycka om henne. Jag är rädd att visa dig mörkret som finns i mig och jag är rädd att du ska missförstå mig. Det är löjligt, ofta känner jag hur jag skriver om rädsla men jag är helt allvarlig, jag tror aldrig att jag varit så här rädd. Det finns en obotlig rädsla att förlora dig, och förlusten kopplas ihop till min verklighet.

Världen sover förutom jag, och det enda jag tänker på är att jag vill veta att jag klarar mig, att jag måste klara mig och inte bli för klängig, att inte bli för beroende. Jag måste stå på mina egna ben och hålla din hand vid sidan om. Jag har inte lärt mig hur det ska gå, inte än.

Men sanningen är ju att jag älskar dig och det är kanske det enda som är relevant mitt i alla dessa katastroftankar. Att jag känner som jag gör. Att du finns mig så nära i allt. Du är en del av min verklighet nu och det är jag tacksam och stolt över. Men jag ska väva in dig på ett sätt som är hållbart, den kärleken är den bästa. Den bästa kärleken är du.

6.4.14

Älskling

Älskling. Ordet jag aldrig törs säga, i någon form av rädsla att inte bli bekräftad.
Men nu, nu tar jag ordet och jag gör det till vårt.
Älskling, för du är min älskade.
Älskling, för att jag behöver använda ord som kommer närmast till att förklara hur jag känner för dig.
Älskling, för att det sammanfattar allt vi upplevt och kommer att uppleva.
Älskling, för alla äventyr och platser som ska minnas kvar som våra, med dofter som tar oss tillbaka till svunna tider och ett annat liv.
Älskling, för att du är en virvelvind i mitt liv, för att varje fräken du har är ett märke kvarlämnat efter en kyss. Älskling, för att ditt röda hår brinner som allt inom mig gör för dig.
Älskling, älskling, för att jag helt enkelt och komplicerat, med allt däremellan, älskar dig.

23.2.14

I love you but I am afraid.

Han andas mot mitt hår.
Jag försöker slappna av, somna, känna hans armar mot min kropp, känna hans andetag.
Det tror jag är den bästa sömnen.
När han rör sig, rör jag mig.
När han tar ett andetag, gör jag också det. Jag vill förbli synkroniserad med honom.
Och så startar nattankarna:

Jag vet att han älskar mig.
Han sa det. Han sa de orden, liksom viskade fram dem när jag grät mot hans nyckelben.
Varför grät jag? För att jag älskar honom.
Varför gråter jag för att jag älskar honom? För att jag är rädd. För att det är det absolut bästa som finns och samtidigt det läskigaste.
Varför är jag rädd för att älska honom? För att jag är rädd att han inte ska älska mig.
Men han älskar ju mig. Ja men jag visste inte! Jag lägger mitt hjärta i någons händer och litar på att han inte ska kasta det i marken. Krossa det. Mig.

Och nu ligger vi här. Nakna hud mot hud. Han sover, jag känner fortfarande hans tunga andetag mot min hjässa.
Och jag måste försöka sova, somna med honom runt min kropp.

Vi älskar varandra.
Herregud.


5.2.14

I wonder who's going to take me home

Jag har hamnat i en dvala av total kärleksfördjupning. Det går över mitt huvud så jag kan inte andas något annat längre. Jag är så kär så kär så kär att jag vill explodera prick varje sekund. Varenda ord jag tänker ut att jag vill skriva ned här låter för litet, för obetydligt och kanske även för fult. Jag vet inte om jag både kan eller vill skriva exakt hur han får mig att rysa av hans beröring, hur varje andetag som han tar får mitt hjärta att slå i dubbel takt. Hur mycket jag älskar att bara titta på honom. Se honom.

Jag är rädd och konstant rädd. Rädd för allt egentligen. Rädd att jag inte ska vara bra nog för honom. Rädd att han ska lämna mig. Rädd att han ska förstå att någon annan är bättre i ekvation till honom. Jag är rädd för det som gör mig lyckligast. Och samtidigt måste jag lita på att det han vill, är att vara med mig.

När jag var ung var jag lätt svartsjuk på saker jag inte kunde förstå. Jag kände en mörk storm inuti bröstkorgen ta uttryck och jag hatade den. Jag hatade den så jag ville gråta eller skrika. Mest på mig själv.
Nu upplever jag bara rädslan som är kvar av den bortskrapade svartsjukan. Rädslan att bli lämnad ensam, att inte vara bra nog, älskvärd nog. Kanske är de av samma skrot och korn? Jag behöver få förklarat för mig att jag duger, och ändå vill jag inte höra det. Jantelagen i mig gör sig smärtsamt påmind. Och jag hatar den, vet ni.

Han rör vid mig och min hud ryser brutalt. Det är som en vinterstorm under första hudlagret fast det som ställer varenda hårstrå raklångt på min kropp är hans beröring. Den gör mig livrädd och livslycklig.

Kärlek har alltid gjort mig svag, jag kan inte leva utan den men jag förstår mig inte på den. Den demolerar mitt inre i ett hopp om att han ska älska mig lika mycket som jag älskar honom. Att mina ord ska bära den tyngd de förtjänar, som han förtjänar att omtalas med. Jag vill aldrig sluta leva med honom i mitt liv. Jag vet inte vad jag ska ta mig till jag får liksom panik av rädslan att allt detta kan försvinna bort en dag. Det är det sista jag vill. Det är verkligen det sista jag vill. Hur ska man älska tills livet tar slut? Kan någon lära mig? Berätta för mig?

Jag letar efter mormor i mina drömmar, jag gråter efter hennes närvaro i mig. Jag hittar henne så sällan och när jag talar med henne, är hon tyst. Hon håller oftast bara mina händer och hon lyser i drömmen. Jag frågar henne: mormor hur ska jag få honom att älska mig så som jag älskar honom? Mormor jag är rädd att jag inte duger. Mormor jag vill bara vara älskad. Jag vill bara duga. Och hon kysser mina händer lätt och hon ler och går iväg med mig till paradiset som ligger bakom dörren som är stängd framför oss. Hon leder mig till lugn i min själ. Jag försöker suga åt mig lugnet. Men jag vaknar bara upp och gråter. Varje gång gråter jag.

Jag har gråtit framför honom en gång och det sved i mig att göra det. Jag har hatat tårarna hela mitt liv, haft en märklig relation till gråt i allmänhet. Jag har knappt kunnat gråta för att jag inte vet hur man gör. När de kommer så inser jag hur rädd och bräcklig och levande jag är.

Jag vet att han ser mig. Han ser mig för vad jag är i allt som det betyder. Jag måste lita på att hans kärlek för mig är lika stark, att den är lika levande som min. Jag vet att vi är vi. Jag vet det.

15.1.14

I will catch his warm stare

Nu har han sett mig gråta varma ledsna tårar som kom fram när jag visade min rädsla för honom. Han kysste bort dem envist och han höll mina händer och någonstans i allt det osäkra, kändes han plötsligt så säker. Som att jag ju inte vill vara någon annanstans men i mitt huvud spökade rädslorna som aldrig förr, och jag bad en tyst bön som sa: snälla snälla låt den ärlighet jag kräver så hårt, säga det jag vill höra
Och den gjorde det. Han gjorde det. Han sa det till mina ögon, till min hals, till mina läppar och till mitt hjärta. Han fick se mig naknare än någonsin förr och kanske skrämde det honom. Kanske gjorde det honom säkrare, kanske mer trygg. Det kanske sa mer om mig än jag ville. Jag vet inte och jag bryr mig än mindre. Han får så gärna se mig, verkligen se mig. Allt med mig, allt skratt, alla tårar, tystnaden som finns i mig ibland. Viljan att vara ensam ibland. Helt ensam eller ensam med honom.
Jag har varit nära hans hud, dragit fingrarna genom det raspiga skägget och jag har drömt mig bort med kinden mot hans rygg. Jag har räknat tiden med fingrarna mot hans kotor. Känt livets renaste form med hjälp av hans andetag. Jag har skrattat åt livets ironi när havet stormat i bakgrunden. Jag har lyssnat när han yttrat sina tankar. Jag har lyssnat när han är tyst. Jag har sett den blicken han ger mig och förstått mer av den än hans ord.
Om jag legat i dvala är det nu jag äntligen vaknat upp och varenda detalj omkring mig känns riktig. Mina sinnen har förstärkts och min uppskattning åt livets mirakel märks som aldrig förr. Jag gömmer mig inte i mitt skinn och jag har slutat be om ursäkt för att jag är jag. Allt för att han såg på mig, höll min hand under ett bord, såg in i mina ögon genom andra sidan av ett rum. Han påverkar mig på så många nivåer av mitt liv att jag tappar kontrollen av vad som är sant eller överhuvudtaget äkta. Men det gör ingenting. Med honom är det allt eller ingenting hela tiden. Han gör att jag vågar leva, vågar lyssna på livet, vågar chansa och ha allt.