det skulle aldrig bli såhär

Jag trodde aldrig att det skulle kännas såhär. Att det skulle vara så svårt att bara gå upp på morgonen och ha en normal dag som alla andra.

Jag trodde aldrig att jag skulle ge upp på det vis som jag känner att jag gör nu. Jag har ingen styrka kvar, har ingen motivation, ändå vill jag så mycket. Men jag kan inte, det går inte.

Jag hatar att känna mig såhär svag. Jag hatar att känna att jag har sumpat min sista chans. Att jag misslyckats. Att jag inte klarar det längre. Jag känner mig som en förlorare, någon som inte ens kan klara skolan. Det säger mig ingenting att försöka mer. För det känns ändå som om det inte kommer att gå. Jag försöker ju redan så hårt. Vet inte vad jag mer ska göra.

Jag har känslan av att vilja ge upp. Strunta i alla krav och leva i mina drömmar. Jag vet att det är en omöjlighet och att jag måste skilja på verkligheten och på mina drömmar. Men det är en trygghet att tänka att jag kan göra vad jag vill, flytta vart jag vill, leva på att rita. Det är fruktansvärt svårt och orealistiskt att tänka att allting är så enkelt, och ändå kan jag inte låta bli.

För det är min dröm. Det är det jag vill göra. Jag vill leva på att rita. Jag vill ha ett arbetsrum dit jag går och jobbar och ritar och då jag vet att någon kommer att köpa bilderna. Jag vill kunna leva på mina bilder. Jag vill kunna leva i min dröm. Leva i den och glömma skolan för alltid.

Strunta i kraven och pressen och arbeten jag inte vill göra men gör ändå.

Vill strunta i att behöva stiga upp och göra saker jag inte valt själv.

Främst av allt vill jag bara vara lycklig. Jag vill inte gråta mig till sömns såhär ofta och jag vill inte längre känna ångesten inför att vakna upp till en ny dag. Jag vill ha min motivation tillbaka och jag vill vara glad, normal, allt annat än jag känner nu. Jag vill - varför är det så svårt? Varför är livet så jobbig, varför varför varför?

Meningslöst. Allt känns så meningslöst.