inget märkvärdigt egentligen

Jag står utanför och håller en nytänd i handen.
Iskylan hänger i luften och tar sig in under mina kläder och får mig att rysa
om och om igen

tar ett bloss och andas ut
en vana är vad det blivit nu och
det gör nog ingenting

människor går förbi mig i tjocka ytterkläder och jag är noga
med att se dem in i ögonen
varenda en

mitt huvud värker lite av kicken jag får men jag väljer att tänka bort det
och tänker på mannen där inne med kaffekoppen och
den skarpa blicken

han sitter där, längst ut i rummet
och jag längst in och ändå
ändå fångade han min uppmärksamhet

jag tittar på glöden och önskar att
den fanns inuti mig
värmde mig från inuti och fanns där
hela tiden

min likgiltighet till ansvar är stark just nu
och jag ler, bara ler
ser ingen poäng med att gråta över den mer

ser in i fönstret jag står vid och ser en av ägarna stå där inne i värmen
han ser lugn och glad ut och jag tänker
att jag måste hälsa på honom när jag går in igen

han känner igen mig vid det här laget
och jag är nästan säker på att han kommer att uppskatta mitt hej

inne vid min plats väntar Thorvalls ord och min fika som inte är så varm längre

jag känner hur bra ensamheten är
just nu

glad över att jag är vem jag är
och att jag finns här
just nu

glöden brinner på det sista som är kvar
jag slänger den i snön och går in, säger hej
och går tillbaka till Thorvall



- - -


Jag dricker kaffe hela tiden
för att slippa känna hungern skrika
från mitt inre

Jag vet, jag vet att jag egentligen
bara skadar mig

det ger mig mer smärta än nöje
men jag vägrar

vägrar sluta för något så dumt
så dumt som att äta

Jo jag äter
ibland

när smärtan är för påtaglig att jag ligger i fosterställning och gråter
kvider

men annars
annars vägrar jag få i mig den där pestframkallande jävla skiten
som ger mig ångest så stark att jag vill skrika sönder
mina fragila lungor

Så därför, därför dricker jag kaffe
för att dämpa ångesten
hungerångesten
som finns där inne

- - -


Vi sitter i samma rum och byter blickar ibland

Han har mörkblont hår och ljusa ögon

Hans läppar ser mjuka ut och ibland
spänner han dem när han dyker ner i sin bok igen

Han har en fantastiskt vacker hals
med ett tydligt adamsäpple och vackra skuggor

Med hans kläder passar han inte in här
men hans utstrålning säger annat

Jag får lust att prata med honom
se in i hans ögon och le
byta oviktiga ord med viktiga kroppsrörelser

Till slut reser han sig upp och ger sig iväg
Han nacke är magisk och jag vill sträcka mig efter honom

Jag kan inte låta bli att sätta mig på
vad som precis var hans plats
och andas in det sista av vad som finns kvar