17.1.15

I get lost in my mind

Jag behöver och vill prata med någon om vad som känns i hjärtat. Jag kan inte sortera ut det själv och jag förstår att det blir uttröttande för någons öron att få höra upprepande och konstant samma ord. Samma förvirring.

Det är som att kärlek blivit någon slags struktur, att den är grenig och uppdelad i olika typer. Att den största venen, hjärtat av roten tillhör honom, och att de andra grenarna tillhör vänner och nära. Den jag gett honom suger liv ur mitt jag hela tiden. Det är utmattande och samtidigt fantastiskt.
Jag förstår inte livet, jag förstår inte. Vad fan är meningen med min existens om det enda som byggs upp inom mig är känslor som dör med tiden, innan eller i samband som mig. Jag förstår inte. Hjälp mig att förstå för jag blir snart galen. Han ger mig liv och han tar mitt liv.

Jag tror jag måste höra hur andra har det, hur andra känner och tänker om den de är kära i. Jag tror jag håller på att bli galen, tankar och vibrationer flyter i mina ådror hela tiden, hela dagarna känner jag känslorna som spirats för just honom. Var jag än går bär jag dem inom mig. Jag vandaliserar mitt inre av hans närvaro i mitt liv. Det är så vackert, fattar ni hur vackert det är? Att någon kan ge mig så himla mycket genom att sitta mittemot mig, genom att titta på mig och genom att älska mig. Han får mig att växa. Jag får kanske plats med att höja mig själv till skyarna också, men det känns inte relevant. Vem fan går runt och tänker på hur fantastisk man är? Bara när man är sönder måste man minnas det tydligt. Annars ligger det i ide inom en. Det får vara så.

Jag såg en text skriven på en gata på marken och jag stannade upp och läste om och om igen. Vi är unga men vår kärlek är äkta. Jag insåg att någon som skrivit detta fattar. Den fattar mig. Jag är så jävla ung, jag har vad som känns som tusentals år kvar att att leva, av att känna. Stjärnor att titta på i natten och böcker att läsa, tårar att gråta och vänner att möta. Och allt detta vill jag dela med honom. Jag vill att han ska se stjärnorna jag ser i skyn, jag vill att han ska ta del av mina känslor och jag av hans, jag vill att han ska se vilka fantastiska vänner jag har och jag vill möta hans. Livet. Jag upprepar för mig som ett mantra att det är livet. Jag är så kär så kär i livet, i honom, i mig själv. Jag älskar att leva, att andas. Jag jag jag jag. Och så livet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar