Hon luktar sött.
Snart kommer den sötman blandas med en snäv lukt av rök,
för medan jag ser på henne plockar hon fram en cigarrett ur det vita paketet.
Idag har hon på sig sina svarta höga jeans och min randiga tröja instoppad i dem.
Det passar henne.
Hon är upptagen med att prata om läget i Mellanöstern samtidigt som hon
tänder cigarretten som nu sitter mellan hennes röda läppar.
Jag har länge velat känna på hennes läppar mot mina egna. Åh den där fylligheten.
Hon säger "jag blir så trött på situationen där. Morden på oskyldiga människor. Diktaturen. Idiotin."
Hon blåser ut ett moln. Suckar djupt.
Hon ser på mig, granskar mitt ansikte bestämt.
"Och du? Vad ska du göra?" Hon spänner läpparna runt filtret och släpper mig inte med blicken.
"Jag tänker hålla dig i handen när du räddar världen." Hon spricker upp i ett varmt leende.
Leendet håller i länge. Jag kan nästan känna i luften hur hennes hjärta slår fortare.
Till slut säger hon tyst "tror du? Tror du att jag kan göra det? Jag är bara en liten människa ju."
"Du må vara en liten människa men du har ett hjärta större än världen. Med det kommer man långt."
Hon ler igen, drar ett bloss, ser fundersam ut. Mina öron är iskalla av höstbrisen.
Efter att ha funderat en stund till säger hon med en säker röst "tack. Tack för att du tror på mig. Jag ska se vad jag kan göra." Som om det var något vardagligt det handlade om.
Hon ger mig en lång kram. Liksom slappnar av i min famn. Jag känner mig nära hennes hjärta, vill hålla det i mina händer. Önskar att denna kram hon ger mig ska vara för alltid.
Men till slut tar hon ändå ett steg tillbaka, drar bort håret som smeker hennes ansikte.
"Och för att börja med din rädda världen-livsuppgift kan du börja med den här" säger jag samtidigt som jag öppnar min väska.
Jag rotar fram en bok som jag köpt till henne.
Hon håller den länge, läser på fram- och baksidan, ser på mig, ser på boken, ser på mig igen. Jag ler bara. Jag bryter till slut tystnaden och säger "den är din. När jag såg den i bokhandelns tillhörde den redan dig, jag behövde bara köpa med mig den."
Hon skrattar, alla hennes tänder lyser mot de röda läpparna.
"Men ÅH! Varför är du inte kär i mig!? Du är ju helt perfekt!"
Om du bara visste, tänker jag och ler.
Snart kommer den sötman blandas med en snäv lukt av rök,
för medan jag ser på henne plockar hon fram en cigarrett ur det vita paketet.
Idag har hon på sig sina svarta höga jeans och min randiga tröja instoppad i dem.
Det passar henne.
Hon är upptagen med att prata om läget i Mellanöstern samtidigt som hon
tänder cigarretten som nu sitter mellan hennes röda läppar.
Jag har länge velat känna på hennes läppar mot mina egna. Åh den där fylligheten.
Hon säger "jag blir så trött på situationen där. Morden på oskyldiga människor. Diktaturen. Idiotin."
Hon blåser ut ett moln. Suckar djupt.
Hon ser på mig, granskar mitt ansikte bestämt.
"Och du? Vad ska du göra?" Hon spänner läpparna runt filtret och släpper mig inte med blicken.
"Jag tänker hålla dig i handen när du räddar världen." Hon spricker upp i ett varmt leende.
Leendet håller i länge. Jag kan nästan känna i luften hur hennes hjärta slår fortare.
Till slut säger hon tyst "tror du? Tror du att jag kan göra det? Jag är bara en liten människa ju."
"Du må vara en liten människa men du har ett hjärta större än världen. Med det kommer man långt."
Hon ler igen, drar ett bloss, ser fundersam ut. Mina öron är iskalla av höstbrisen.
Efter att ha funderat en stund till säger hon med en säker röst "tack. Tack för att du tror på mig. Jag ska se vad jag kan göra." Som om det var något vardagligt det handlade om.
Hon ger mig en lång kram. Liksom slappnar av i min famn. Jag känner mig nära hennes hjärta, vill hålla det i mina händer. Önskar att denna kram hon ger mig ska vara för alltid.
Men till slut tar hon ändå ett steg tillbaka, drar bort håret som smeker hennes ansikte.
"Och för att börja med din rädda världen-livsuppgift kan du börja med den här" säger jag samtidigt som jag öppnar min väska.
Jag rotar fram en bok som jag köpt till henne.
Hon håller den länge, läser på fram- och baksidan, ser på mig, ser på boken, ser på mig igen. Jag ler bara. Jag bryter till slut tystnaden och säger "den är din. När jag såg den i bokhandelns tillhörde den redan dig, jag behövde bara köpa med mig den."
Hon skrattar, alla hennes tänder lyser mot de röda läpparna.
"Men ÅH! Varför är du inte kär i mig!? Du är ju helt perfekt!"
Om du bara visste, tänker jag och ler.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar