Jag står med dig under cykeltaket. Det har regnat hela morgonen och det verkar inte vilja avta nu heller.
Du ser bestämt ner i marken. Du vet att du sårat mig men du verkar inte förstå till vilken grad.
Jag kämpar med allt jag har att inte släppa fram tårarna som bränner bakom ögonen.
Du harklar dig, mumlar ett, vad jag tror är ett, förlåt.
Jag ser på dig, blir ursinnig, höjer ögonbrynen och spänner läpparna. Inuti mig vrålar jag dig i ansiktet, skriker tills mina lungor inte har någon luft kvar att skrika med. Inuti mig är jag en atombomb som exploderar samma ögonblick som du mumlar fram ditt förlåt.
Du ser upp och de tunga septemberdropparna träffar dina kinder och dina läppar.
Jag lägger händerna för mitt ansikte, försöker i mörkret de skapar komma på vad vem som helst förutom jag skulle göra i denna situation som du skapat. Jag vill slita sönder ditt hjärta, så som du slitit sönder mitt. Men ingenting kommer ut, inga ord, inga tårar, inte heller mina händer som egentligen vill puckla ihjäl dig rör sig en millimeter.
Du vänder dig mot mig, ser mig rakt in i ögonen som nu knappt kan hålla tillbaka sorgen som försöker tränga sig ur mig.
Jag viskar "se inte på mig sådär, titta inte så på mig. Du vet att det inte är jag som skapat detta, jag vet att jag inte gjort det. Se inte på mig sådär, snälla."
Du faller i gråt, det kommer från ingenstans och det överrumplar mig. Jag ser häpet på ditt fragila jag.
Jag tänker, har du ens rätt att gråta för det här? Såklart. Har jag rätt att ta illa upp av det? Såklart.
Du försöker greppa tag i min hand men den är livlös och glider ur ditt grepp på grund av regnet.
Jag kan inte, säger jag, det går inte. Du har skadat mig för mycket. Jag måste gå.
Du ber och bönar, försöker omfamna mig, nästan skriker gå inte! när jag slingrar mig ur ditt grepp och småspringer därifrån.
Jag släpper ut tårarna som väller fram som ett vattenfall och jag önskar att detta aldrig hänt, att jag aldrig gett dig tillåtelse att komma så nära mig som man bara kan till en människa. Jag önskar att jag aldrig lät dig älska mig, aldrig lät mig bli sårbar i dina händer.
Men mest av allt, det jag mest ångrar, är att jag lät mig älska någon som jag visste skulle krossa hela mig, förgöra vad jag trodde var kärlek hela mitt liv, och lämna mig springandes i ösregn. Fan.
Du ser bestämt ner i marken. Du vet att du sårat mig men du verkar inte förstå till vilken grad.
Jag kämpar med allt jag har att inte släppa fram tårarna som bränner bakom ögonen.
Du harklar dig, mumlar ett, vad jag tror är ett, förlåt.
Jag ser på dig, blir ursinnig, höjer ögonbrynen och spänner läpparna. Inuti mig vrålar jag dig i ansiktet, skriker tills mina lungor inte har någon luft kvar att skrika med. Inuti mig är jag en atombomb som exploderar samma ögonblick som du mumlar fram ditt förlåt.
Du ser upp och de tunga septemberdropparna träffar dina kinder och dina läppar.
Jag lägger händerna för mitt ansikte, försöker i mörkret de skapar komma på vad vem som helst förutom jag skulle göra i denna situation som du skapat. Jag vill slita sönder ditt hjärta, så som du slitit sönder mitt. Men ingenting kommer ut, inga ord, inga tårar, inte heller mina händer som egentligen vill puckla ihjäl dig rör sig en millimeter.
Du vänder dig mot mig, ser mig rakt in i ögonen som nu knappt kan hålla tillbaka sorgen som försöker tränga sig ur mig.
Jag viskar "se inte på mig sådär, titta inte så på mig. Du vet att det inte är jag som skapat detta, jag vet att jag inte gjort det. Se inte på mig sådär, snälla."
Du faller i gråt, det kommer från ingenstans och det överrumplar mig. Jag ser häpet på ditt fragila jag.
Jag tänker, har du ens rätt att gråta för det här? Såklart. Har jag rätt att ta illa upp av det? Såklart.
Du försöker greppa tag i min hand men den är livlös och glider ur ditt grepp på grund av regnet.
Jag kan inte, säger jag, det går inte. Du har skadat mig för mycket. Jag måste gå.
Du ber och bönar, försöker omfamna mig, nästan skriker gå inte! när jag slingrar mig ur ditt grepp och småspringer därifrån.
Jag släpper ut tårarna som väller fram som ett vattenfall och jag önskar att detta aldrig hänt, att jag aldrig gett dig tillåtelse att komma så nära mig som man bara kan till en människa. Jag önskar att jag aldrig lät dig älska mig, aldrig lät mig bli sårbar i dina händer.
Men mest av allt, det jag mest ångrar, är att jag lät mig älska någon som jag visste skulle krossa hela mig, förgöra vad jag trodde var kärlek hela mitt liv, och lämna mig springandes i ösregn. Fan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar