"Ser du inte? Titta där, rakt framför dig uppe i himlen, kolla på hur de bildar nästan som ett bälte. Precis där. Ett, två tre, ett bälte. Ser du? Någon gång ska jag visa dig ditt stjärntecken, det är det största på himlen. Med all rätt, den är ju den finaste."
Han står tätt bakom mig, så tätt att ingen kall luft kommer emellan hans kropp mot min. Han håller om mig med ena armen och andra pekar han förbi mig och visar mig natthimlen. Jag har inte vågat säga mycket egentligen, jag ler, biter mig i läppen, ser på himlen istället för att vara verbal och visa precis på hur jag känner. Det är enklare att vara tyst ibland, studera honom medan han pratar och man märker hur mycket han brinner för vissa saker i vår värld. Tillexempel brinner han för att visa mig stjärnorna mitt i natten, mitt ute på en åker står vi och jag ignorerar tankar om att vi kanske blir hittade och jagade bort därifrån. Det här är ju trots allt hans och min plats, ingen annans. På natten förvandlas den torra åkern till en magisk plats där kyssar delas och hjärtan bultar för varandra.
Jag rör långsamt mina fingrar över hans hand som han självsäkert håller över mina revben. Jag märker av varenda ryckning, rörelse han gör med den och den får mig att känna mig trygg. Han får min puls att öka, hur många kan göra det med en egentligen?
När kylan till slut slukar min sista kroppsvärme och mina fingrar är köldstela, virar han in mig i filten vi för en stund sedan satt på och han lämnar varma spår av hans läppar mot mitt ansikte, mot min hals, mot mina läppar. Han viskar "But I do know that I love you, and I know that if you love me too, what a wonderful world this would be..." (Åh. Min favoritlåt.) Han blundar, lägger pannan mot min. Jag märker av en liten suck och jag förstår i den sekunden att han inte vågar tro på att jag tycker om honom så mycket som han tycker om mig. Jag får en liten ond känsla i magen som blandas av skräck, illamående och spänning. Jag är feg och det skadar honom. Så jag tar sats, andas in, sätter igång. Måste våga.
Jag sätter läpparna mot hans panna och ger honom en långsam puss, sedan ser jag honom i ögonen och säger: "Jag älskar dig så mycket att mitt hjärta känns som det ska explodera av lycka, men jag är blyg, jag är rädd, jag vill älska dig för alltid och vill att du ska känna samma sak. Jag vågar inte säga det hur som helst, jag vågar inte. Men jag vill att du vet det nu. Jag älskar dig. It's a wonderful world." Och han ser mig in i ögonen, ler stort och kramar om mig så att jag försvinner in i hans varma famn. Om kärlek var en omfamning hade jag precis fångat all kärlek i världen i den kramen. Smaken av lycka får mig att rysa i hela kroppen.
Han står tätt bakom mig, så tätt att ingen kall luft kommer emellan hans kropp mot min. Han håller om mig med ena armen och andra pekar han förbi mig och visar mig natthimlen. Jag har inte vågat säga mycket egentligen, jag ler, biter mig i läppen, ser på himlen istället för att vara verbal och visa precis på hur jag känner. Det är enklare att vara tyst ibland, studera honom medan han pratar och man märker hur mycket han brinner för vissa saker i vår värld. Tillexempel brinner han för att visa mig stjärnorna mitt i natten, mitt ute på en åker står vi och jag ignorerar tankar om att vi kanske blir hittade och jagade bort därifrån. Det här är ju trots allt hans och min plats, ingen annans. På natten förvandlas den torra åkern till en magisk plats där kyssar delas och hjärtan bultar för varandra.
Jag rör långsamt mina fingrar över hans hand som han självsäkert håller över mina revben. Jag märker av varenda ryckning, rörelse han gör med den och den får mig att känna mig trygg. Han får min puls att öka, hur många kan göra det med en egentligen?
När kylan till slut slukar min sista kroppsvärme och mina fingrar är köldstela, virar han in mig i filten vi för en stund sedan satt på och han lämnar varma spår av hans läppar mot mitt ansikte, mot min hals, mot mina läppar. Han viskar "But I do know that I love you, and I know that if you love me too, what a wonderful world this would be..." (Åh. Min favoritlåt.) Han blundar, lägger pannan mot min. Jag märker av en liten suck och jag förstår i den sekunden att han inte vågar tro på att jag tycker om honom så mycket som han tycker om mig. Jag får en liten ond känsla i magen som blandas av skräck, illamående och spänning. Jag är feg och det skadar honom. Så jag tar sats, andas in, sätter igång. Måste våga.
Jag sätter läpparna mot hans panna och ger honom en långsam puss, sedan ser jag honom i ögonen och säger: "Jag älskar dig så mycket att mitt hjärta känns som det ska explodera av lycka, men jag är blyg, jag är rädd, jag vill älska dig för alltid och vill att du ska känna samma sak. Jag vågar inte säga det hur som helst, jag vågar inte. Men jag vill att du vet det nu. Jag älskar dig. It's a wonderful world." Och han ser mig in i ögonen, ler stort och kramar om mig så att jag försvinner in i hans varma famn. Om kärlek var en omfamning hade jag precis fångat all kärlek i världen i den kramen. Smaken av lycka får mig att rysa i hela kroppen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar