Det var ett enkelt, självklart faktum. Hon älskade honom. Han älskade henne. Det var bara så det var.
De var oemotståndliga. Alla såg det och alla sa det, för jämnan.
Då är det klart att man bygger upp någon slags förväntning på att saker aldrig kommer att ta slut.
Att det man är nu, kommer vara för alltid. Man kommer aldrig splittras i miljoner små bitar, man kommer inte gråta sig till sömns varje natt i vad som känns som evigheter, man kommer inte behöva hitta någon ny att älska.
Och verkligheten.
Hon grät. Snyftade sig igenom månad efter månad. Hon sov nästan ingenting, levde i en slags fantasi om att allting kommer att bli bra, när som helst igen. Allt skulle bli som vanligt igen. Han skulle omfamna henne om kvällarna, bli sur på henne när hon aldrig slutade envisas om att hon hade rätt, han skulle väcka henne med frukost på sängen på hennes födelsedag och han kommer att alltid hålla hennes hjärta, och hon hans.
De förlorade varandra på det mest vidrigaste sätt det finns.
En av dem tappade kärleken, den andra revs i bitar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar