Den där tunga stenen som ligger och tynger mitt samvete vill inte riktigt släppa taget ännu. Det gör fortfarande grymt ont. Skuldkänslorna äter upp mig.
Ibland vill jag radera ut allt som känts känslomässigt jobbigt. Bli en fri människa. Inte behöva tänka mer. Samtidigt vet jag att jag aldrig skulle gjort det om möjligheten fanns. För trots allt är det den saliga blandningen av sorg och lycka som gör oss till vem vi är.
Vem är jag som sitter här, obehagligt tidigt eller kanske sent och som sitter och försöker sätta ord på mina känslor?
Jag är ingen. Jag är allt. Jag är en människa som idag lever men som även en dag kommer att vara död. Jag kommer att ligga tre meter under jord och ge min kropp till moder jord. Nu är jag dock fortfarande färsk. Levande. Känslig. Människa.
Och även fast jag vet att den dagen kommer att komma oroar jag mig inte ett dugg för den. Jag vet att jag någon gång i framtiden kommer att tycka att det kommer att vara skönt att dö. Evig vila. Vilken lycka!
Men jag vill heller inte ha den eviga vilan nu. Nu vill jag leva, skratta, sova, gråta.
Varför skriver jag såhär? Jag tänker en tanke och utvecklar den till något jag inte ens tänkte skriva om i början. Kanske för att jag behöver det. Kanske för att jag inte är perfekt och att jag därför inte heller skriver perfekt. Kanske för att jag bara är jag . En ynklig ärta bland tusen, miljoner och till och med miljarder. Jag är en smula i en limpa.
Nu gjorde jag sådär igen.
Jag vill hemskt gärna träffa någon och prata. Om vad som helst, allting. ingenting. Jag vill höra om människors livshistorier. De bra, de mindre bra. De ljuvliga och de hemska.
Jag vill höra om vad som hände i helgen. Jag vill höra om hur du mår.
För jag behöver lyssna för att sluta tänka. Sluta känna. Sluta älta.
Jag behöver dig alltså för att jag bryr mig. Om både dig och mig. Vi hjälper varandra du och jag. Du pratar av dig och jag kan stänga av mitt inre. Låter det bra? Hör av dig.
du är vacker
SvaraRadera