insomnia

Hon ligger klarvaken. Inte ett uns av trötthet finns i kroppen.
Det är fuktigt runt hennes ögon, trots att hon inte gråtit. Hon undrar om ögonen reagerar på något sätt efter att hjärnan inte kan stänga av. Att de fuktar sig för att kunna fungera de där extra timmarna. Värdelösa tankar egentligen. Vem bryr sig om varför hennes ögon tåras och tårarna rinner ner mot hennes kindben? Frågan är varför hon inte kan sova. Varför klockan är tre på morgonen och hon kan höra hur fåglarna börjar sjunga sina morgonvisor och hon inte kan sova. Detta ologiska, klarvakna läget är obehagligt och hon känner igen det från perioder tidigare i hennes unga liv. Hon ligger och kollar på strukturen i taket och inser plötsligt precis varför hon inte kan sova normalt och inte har kunnat det på flera veckor.
Hon inser att, precis som alla gånger förr, så reagerar hennes kropp genom att förstöra hennes sömn för att kunna hantera det jobbiga som händer i hjärnan. Det som ligger där och jäser, exploderar tillslut på helt fel ställe och på helt fel tid. Som vanligt.
Hon tänker att kroppen är ganska magisk ändå. Hjärnan är den bästa och största hårddisken som aldrig kraschar, inte förrän om massor av år iallafall. Förhoppningsvis.
Hon tänker också att 75% av hennes hjärna nog bara är låttexter. 20% är kreativitet. 5% är allt det där negativa. En liten siffra men ändå tillräckligt stor för att kunna förstöra. Förinta. Men hon försöker att inte tänka en sekund för länge på det där. Det får ligga kvar, de 5% ska inte sätta igång. Inte nu. Inte klockan tre på morgonen när hon verkligen bara vill sova trots att det inte går.

Hon vänder sig om på sidan. Ligger och tittar på hans rygg. Vill dra fingrarna mot hans axel, skulderblad, nacke. Känna på hans nyklippta hår som sticker mjukt mot hennes hand. Känslan av hans hud mot hennes fingrar får henne att rysa i hela kroppen av behag.
Hon älskar honom, det gör hon. Hon älskar hans ögon, hans leende, hans hand i hennes, hur hans hår ligger på hans huvud, hur han är så petig med vissa saker. Hur mycket insideskämt de har att ingen någonsin hade förstått. Hur underbart det är att höra honom skratta, hur underbart det är att se honom le.
Hur underbart det känns i hela kroppen av att tänka att han är hennes. Att hon är hans. Att de har varandra, och att kärleken är ömsesidig.

Hon tänker också på att kärlek kan göra ont. Precis som han gör henne glad kan han också göra henne ledsen. Precis som kärlek är. Bra och dåligt. Men sålänge det bra övervägde det dåliga tänker hon inte lämna honom.

Hon lägger sig på rygg igen. Tänker alldeles för mycket. Önskar att hon kunde stänga av det som händer i huvudet men som hon inte vill tänka på. Som bearbetas där inne. Men tänker att fan, nä, hon ska inte trycka ner det. Ut med det om det är så det vill gå till. Bättre det än att älta, stänga in, inte orka stänga att huvudet så att kroppen istället stänger av sömnen. Sedan minns hon ingenting förrän hon hör väckarklockan ringa klockan sju på morgonen.