nollpunkt

Hon är livrädd. Livrädd av allt som rörs upp inom henne. Alla känslor. Ett virvel av kaos. Något hon inte kan kontrollera. Tankar som tar över hennes känslor. Varför åh varför denna tortyr av ångestfyllda tankar som äter upp henne från inuti?
Det ska ju vara underbart. Felfritt. Kärlek.
Nu kanske hon bättre kan förstå kärlek på gott och ont. Med kärlek kommer även smärta. Och ångest. Även ångest hon inte vill ha, försöker tänka bort, ältandet som kommer från ingenstans. En liten vink, en obetydlig (även betydeslös) vink som sätter igång en tornado inom henne. En tornado hon försöker kväva för detta är inget hon själv väljer att känna. Varför drabbas hon av detta gång på gång? En stark illamåendekänsla bildas i djupet av magen och rör sig febrilt uppåt, låter henne smaka på avsky. Främst av sig själv, hennes innersta rädslor förvandlas till avundsjuka, pest, rädslan att förlora, ångestångestångest, äter upp henne. Hon vill kväva sina tankar, tänka bortbort, vill inte känna såhär.
Ändå finns inget hon kan göra förutom att vänta ut det. Känna varenda millisekund av fruktansvärda tankar hon egentligen inte vill ha med att göra.
Och tyst måste hon vara, annars sårar hon andra. Främst den hon älskar och därför är hon tyst. Delar inte med sig, för vetskapen om hur sårad han kommer att bli och missförståndet om att det är så hon tycker (fast det inte är det) är för mycket, för det är inte sanningen. Sanningen är att hon inte bryr sig, är likgiltig, glad och kär. Inte det som känns inuti. Detta kommer fram av dålig självkänsla som slår henne hårt i ansiktet ibland.
Och gråten som byggs upp inom henne, sväljer hon som om det gällde liv eller död. Hon vägrar låta hennes ta över, vägrar må dåligt över något hon egentligen inte tycker.
Därför ska känslorna döden dö. Dö ska det och aldrig få komma ut ur hennes mun. Inne ska de stanna tills de försvinner av sig själva. Det är ju faktiskt bäst så.