minnen

Jag lyssnar på Kents låt "Dom som försvann" och minns tiden då jag var runt femton år gammal och extremt ångestfylld. Jag gick runt med ett mörkt moln över mig och stängde in mig i min egen värld. De enda som fanns där med mig var lika destruktiva som jag kände mig. Jag gick i mörka kläder och lyssnade på en mix av mörk dyster musik. Den låten var en av de låtarna jag lyssnat mest på det året. Jag lyssnade på den hela tiden, varje dag. Det fantastiska var att jag aldrig tröttnade på den. Den fanns där som ett stöd, en hand, en tröst.
Jag minns när jag satt i regnet och smygrökte och tänkte att jag bryr mig ändå inte, för om några år finns jag ändå inte. Det var jag så säker på att dåtiden inte betydde ett skit i mina ögon. Jag skulle berövas mitt eget liv och därför gjorde inte en cigarett så mycket.
Jag ångrar inte något jag gjort när jag var yngre, utan önskar mer att jag hade fått ett bättre stöd från omvärlden. Att jag hade kunnat lita tillräckligt på någon för att kunna be om hjälp.
Egentligen är inte den här texten ett dugg förståelig om man inte känner mig så särskilt bra. Men det gör inget. Folk får för sig att jag är en sprudlande bomb som aldrig slutar le, skratta eller vara glad. Och visst, ofta är jag just en sådan person, för sådan är jag som människa. Jag gillar att vara glad. Samtidigt är det viktigt att ha i tankarna att jag under många aldrig log, inte orkade göra någonting. Jag mådde rent av skit och sådär vill jag aldrig må igen. Jag låter mig själv må dåligt över mitt förflutna och problemen jag upplevde då. Men jag låter mig må dåligt i små doser så att jag orkar bearbeta och komma över allt som hänt. Det funkar väldigt bra.

"kom så glömmer vi döden"

Jag önskar att jag inte hade haft en sådan destruktiv syn på min omvärld. Jag vet att det bara var ren levnadsinstinkt som fick mig att vara sådär men samtidigt sårar det och främst skrämmer det mig hur mycket man kan anpassa sig till de värsta situationerna.
Samtidigt är jag glad att jag gjorde det för annars hade jag inte funnits här nu. Sittandes och skrivandes på den här texten.

Jag är tacksam över mycket i mitt liv, mer än folk kan förstå. Och jag värdesätter de betydelsefulla personerna i mitt liv mer än någon ens har den minsta aning om. Jag är ledsen om jag inte verkar uppskatta dig, dig eller dig. Men jag älskar er så otroligt mycket. Tack för att ni finns.