19.2.11

och livet är livet

Våra hjärtan har alltid slagit i takt med varandra. Etttvåtrefyra sluta aldrig slå för mig säger du till mig i ren desperation när vi står i ösande regn på vår mest älskade plats i världen.

Inte en människa eller väderskydd i sikte står vi där, en och en halv meters avstånd som känns om en kilometer.
Mitt hjärta slår inte för dig längre, viskar jag medan tårarna som blandas med regnet rinner ner för mitt ansikte. Jag vrider sönder mitt inre medan orden sipprar ur min mun.
Orden ligger kvar som dimman i luften och för varje millisekund som går ser jag hur du går sönder framför mig. Jag vill räcka fram min hand, min famn, mitt liv till dig, men jag vet, jag vet min älskade älskade kärlek att det inte går längre.

Jag vet det för att vi redan passerat gränsen där vi inte har riktig kärlek kvar längre. Där man istället för att längta sönder sig efter en till minut med människan man givit sitt hjärta till, istället längtar bort, inte ser den efterlängtade kyssen som det bästa som finns längre. När man vet att hjärtat inte gör ont av hur mycket du älskar honom utan för att du inte kan vara med honom längre. För att du inte älskar honom.

Så vi står där, våra ytterkläder redan genomblöta sedan länge. Den milda brisen ger oss gåshud. Jag vill inte göra detta, säger jag med desperation i rösten. Jag vill inte lämna dig. Jag vill vara med dig resten av mitt liv, jag vill det.

Men? Säger du efter en lång tystnad och ljudet av ditt krossade hjärta hulkar sig fram.

Men mitt hjärta vill inte det. Och hur ont det än gör, hur hemsk jag än må vara, hur lite jag än vill det ibland, så måste jag lyssna på det. Det vet du. Du vill inte vara med någon som inte älskar dig, finaste du.

Jag trodde vi skulle vara vi för alltid.

Det trodde jag också.

Vi sätter oss på knä framför varandra. Omfamnar varandra gråtandes i leran. Gråter så att våra själar skriker och jag önskar bort tiden för att inte behöva känna hur påtagligt ont detta gör.


Jag kommer alltid vara din, du kommer alltid vara min, säger jag när jag torkar bort det blöta från ditt ansikte. Vi kommer alltid vara varandras. Fast inte älskare. Utan en del av våra livshistorier. När vi är gamla och grå kan jag berätta för mina barnbarn om den finaste människan som lät mig älska honom när jag var ung och naiv. Vi kommer alltid vara en del av varandras liv. Det kan inget ändra på. Ingenting.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar