17.2.11

droppar

Man vaknar upp i vad som känns som ett hav av tårar.
Egentligen är det ett trassel av saknad, minnen, av känslor man en gång haft för någon som inte längre älskar en. Man vaknar kallsvettig ur ännu en dröm, en vag bild av något man trott man upplevde för länge sedan.

Man står i duschen och låter tårarna komma ut, där de ändå inte syns eller hörs.
Man låter sorgen rinna av en som dropparna mot huden gör. Man önskar att ens hjärta inte kändes så grusat.

Man ler framför sina vänner, medan ens insida är svart. Man skrattar fast egentligen är det en krossad människa bakom fasaden man krampaktigt håller uppe för att undvika den där frågan.
Hur mår du egentligen?

På bussen sätter man sig längst bak och drar ner mössan lite extra långt med Bon Iver ledset sjungandes i öronen. Man stänger ögonlocken så hårt man kan och önskar att du kunde se vad du gör mot en. Genom att bara finnas.

Man kommer hem, låser upp dörren, stänger den, tar av sig kängorna. Går upp för trappan, öppnar sovrumsdörren. Klär av sig dagens vemod. Man stänger av mobiltelefonen, datorn, världen. Man lägger sig under täcket och planerar på att aldrig vakna upp igen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar