9.5.09

låglåglåg

Ibland när allt bara känns helt ur plats och man bara känner för att sätta sig på ett tåg mot en okänd destination, eller ställa sig i en iskall dusch för att få svalka av sig från alla tankar, eller att kanske bara få ställa sig på en helt öppen plats och få skrika till lungorna knappt klarar av det längre, då känns nog allt som bäst.
När man verkligen känner att man gör något åt saken för att må bättre, då känns det nog som bäst.

När det mörka nästan känns som att det kommer tillbaka och man känner sig låg över ingenting och inuti svider det av bara tanken av att må dåligt igen. När det mörka är så nära att man kan ta på det, då vill jag göra något åt saken.
Som att ställa mig i en iskall dusch, bara för att få det att backa tillbaka och försvinna igen. För jag vill inte ha något med det att göra mer.

När allt man bryr sig om och älskar inte finns tillräkligt nära och man känner sig ensam innanför dessa fyra väggarna, då vill man bara dra duntäcket långsamt över sin kalla kropp och bara få sova i evigheter för att slippa få tänka.
Tänka på det dåliga och kanske det mörka. Sova och inte tänka är något som nog är väldigt underskattat.
Jag är nog rätt så överskattad

Ibland känns nog allting bara för mycket. En känsla, en känsla inom en känns, och ibland känns den för mycket. Den blir för verklig. Den finns där och man kan bokstavligt känna den och önska att man hade något som kunde trycka tillbaka den, göra den lite mer okännbar.
För oftast vill man inte känna en känsla, särskilt inte en positiv, så pass mycket.

Jag drömmer lite om mina drömmar. Jag tänker på vad jag vill göra av mitt korta liv, jag tänker på om jag får spendera det med samma människor som jag har i mitt liv nu.
Jag tänker på om jag får ha den där lummiga trädgården eller om jag får jobba med det jag vill.
Jag tänker på om jag får ha mitt massiva bok-rum, där det finns fantastiska böcker från golv till tak.
Jag tänker på om jag får ha det liv jag alltid drömt om.

Och idag kom jag på ett bra svar på mina frågor.
Det kommer aldrig att hända om jag själv inte vill att det ska hända.
Inget som jag drömmer om kommer att hända om jag inte jobbar hårt och länge och verkligen ser till att de kommer att slå in. Mina drömmar. Mina små, men så viktiga drömmar.



Jag. Bella. Jag förstår inte varför jag är så feg. Jag är sur på mig själv för att jag är det.
Jag önskar att jag inte var det. Men jag är det.
Och jag är lättskrämd, det kanske hör ihop.
Och jag älskar, jag älskar väldigt mycket. Jag älskar min familj, jag älskar mina djur, jag älskar mina vänner och jag älskar min pojkvän. Jag älskar mitt liv och är löjligt tacksam för allt det lilla jag får i det.
Jag är rätt så töntig, jag älskar att läsa och jag kan inte se mig själv på en fest riktigt.
Jag är inte alls den typen.
Fulla människor som inte har kontroll gör mig riktigt rädd.
Jag är rätt töntig, jag läser och skriver och nördar mig något fruktansvärt.
Jag är en av de få som tycker om att gå i skolan. Jag gillar verkligen det.
Jag älskar att lära mig, jag älskar allting.
Jag funderar själv på att bli lärare när jag blir vuxen.
Det är kul med kunskap, det är kul att lära sig och det är kul att lära andra något de inte vet.
Jag är tantig.
Och jag skäms inte för det längre.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar